Om

Den här sidan kommer att handla om byarna Norrvik, Brunnsvik, Lekomberg, Sörvik och Burens.
Skriv in i rutan Sök, t.ex ett sökord så får ni/du fram alla sidor med det sökta ordets innehåll. 



Omröstning

Gillar du den här hemsidan?

 Gillar du hemsidan?

 Fyller den dina behov?

 Gillar den inte!

Kakor används

Svartkya i Norrvik


Foto: ©N-E Nordqvist 2014. En bild från Svartkya.

Om en vägfarande, som färdas fram efter länsväg 247 från Grangärde i riktning mot Ludvika, följer första avtagsvägen till vänster i Norrviks by, så kommer han efter 2.5 km till Dammsjön på Norrviksskogen. Vägen byggdes i mitten på 30-talet av bland annat en del lekombergsarbetare, som på så sätt förunnades att andas litet frisk skogsluft under arbets­löshets­krisens sista skede. Vägens tillkomst motiverades inte av någon bebyggelse efter dess sträckning. Bärplockare, älgjägare och en och annan fritidsfiskare gör sig betjänt av skogsvägen ifråga, i övrigt lämpar den sig utmärkt som reträttplats för stressade bilförare undan trängseln på den närbelägna länsvägen. Men den friheten bör de i så fall ta med sig endast vissa tider på året, ty vägens egentliga uppgift är att uppbära lastbilar med höga timmerlass som alstrar hjultryck om några tiotal ton. Smekta av barrskogens nedhängande kvistar arbetar de sig fram efter skogsvägen likt frustande tanks där de fraktar fram Billeruds och Grangärde ångsågs naturrikedomar till de väsande sågramarna och renseriernas matfriska massavedstuggare.

Svartky-Elna tar emot och berättar

Ofta blir man imponerad av den industriella utvecklingen att man totalt tappar bort människan i sammanhanget. I skuggan av den djupa barrskogen och de höga timmerbilarna ligger emellertid ett gammalt skogstorp efter timmervägens sträckning. I mannaminne har det tronat där några hundra meter från den övriga bebyggelsen, långt före skogsvägens tillkomst. Varför det en gång för länge sedan döptes till Svartkya vet ingen. Skogstorpets härskarinna sedan 1930, fru Elna Andersson tar emot på trappan med sin fyrfotade skyddsling, som ackompanjerar motorbullret med en morrning. För någon tid sedan fyllde hon 75 år och då var den trånga stugan överfull av släktingar,vänner- och blommor. Men för en mer tillfällig bekantskap är det svårt att föreställa sig att Elna är över 75. Att hon inte förskräktes att öppna en dans på Sörviks Folkets hus genom att bjuda upp en kavaljer till första vals hon gott kunde vara mormor till är däremot allmänt känt i bydgen. Att det inte är något fel på hennes minnesfunktioner röjer hon snart när hon börjar berätta om sin levnadshistoria.

En hård kamp för tillvaron

Född i Lövsjön i Grangärde finnmark där fadern arbetade i hyttan kom hon redan i barnaåren till Smedjebacken där fadern erhållit arbete som ladugårdsskötare hos kapten Tholerus. Där fanns det 40 bölande mjölkkor att sköta och Elna fick under tiden se efter de mindre syskonen. Den förvärvsrytmen varade endast ett år, ty fadern gick bort efter en kort sjukdom och hennes mor f. d. kaféinnehavarinnan Anna Tjäder i Brunnsvik, stod som 30-årig ensam i livet med tre minderåriga barn. Resterna av familjen Tjäder flyttade till Skälltorpet i Sörvik, beläget där missionkyrkan nu ligger. Det namnet hade torpet fått efter sin förre ägare, som smidde koskällor i en nu för länge sedan utplånad smedja. De två mindre syskonen släpades med i korgar och dikesrenen blev barndaghem när Elna hjälpte sin mor att räfsa på kamrer Frans Danielssons ägor nedanför Lekomberg. På detta fullt tidsenliga sätt höll de nöden utanför Skälltorpets väggar. Förtjänsten sommartid drygades ut med malmvaskning på gruvbacken i Lekomberg, ett arbete som betalades med 25 öre pr dynamitlåda malm, som utgjorde måttenheten. Var det mycket gråberg kunde det bli endast en låda om dagen och förtjänsten 25 öre. Gråbergssyltan måste nämligen bäras bort och detta arbete var ett obetalt påhäng på ackordet. Vid tio års ålder ansågs Elna kompetent att vaska på egen hand och det var ett stort ögonblick när hon kvitterade ut sin första månadsförtjänst även om den inte var mera än 25 kronor utgjorde den dock ett myndighetsbevis. Vintertid blev det en extra slant för skurning och städarbete i Sörviksskolan. Den tiden bjöd inga hjälpformer för ensamma mödrar, med. aldrig så betungande försörjningsplikter.

Änkepensionerna var okända begrepp och socialvård en skam. Det gällde alltså att klara sig själv och den ensamma modern började ägna sig åt affärsverksamhet. Hon började bära ut kaffe till arbetslagen som byggde SWB och kraftcentralen nedanför Lekomberg och Elna fick en ny kondition i syfte att hjälpa till med familjens uppehälle.

När fru Tjäder år 1908 köpte en stuga innehållande kök och en liten skrubb av handlare Nyberg blev kaffeverksamheten stationär och Elna kaféflicka. Stugan byggdes strax därpå till med ännu ett rum och kunder började anmäla sig från den nystartade folkhögskolan och från ungkarlsbaracken på det uppvaknande Lekomberg.

Folkhögskolan och Sörviksbygden räckte varandra en hjälpande hand i dessa bostadsbristens tider. Elever inhystes i gårdarna i skolans närhet under vinterkurserna och gruvkarlar bereddes tillfällig bostad sommartid i Höganloft och träffwtan blev det riksbekanta Tjäders kafé.

Nöjeslivet gav okonstlad livsglädje

På den tiden dansades det inte i trånga och kvalmiga lokaler utan på dansbanor ute i skogsbackarna. Vid Limberget i Sörvik fanns en sådan och på högsta kullen i Hammarbacken fanns det också en dansbana. Men man kunde även söka sig ut långa vägar för att få en svängom, fastän man inte fick vräka sig i bekväma bensinåk.

Ett arbetslag drog elledning förbi Sörvik och Norrvik och färdades efter slutad arbetsvecka med hästar och lastvagnar åt Grangärdehållet. Man lade några bräder på de hårda lastvagnarna och lastade vagnarna fulla med sjungande Sörviksungdom som lastades av vid Vallboms i Stensbo där det fanns en dansbana med utsökt vackert läge nere vid Väsman.

När Elna berättar detta lyser hennes ögon som återupplevde hon sin ungdoms fröjder. Hem fick man gå, men man var glad ändå.

Malmtransporterna på Väsman sköttes i vardagslag av båten Pikkomatti med vidhängande lastpråm. Men över söndagsdygnen anordnade man sällskapsresor med stojande ungdomar på båten och i lastpråmen. Destinationsorterna växlade, men humöret var alltid prima. Ibland bar det iväg till Sunnansjö och någon gång ibland till Grangärde på marknad och en gång var man och såg den ryktbare Ufbergsmördarens stuga. 

Det gick därför att det måste gå

Elna gifte sig 1915 och fick efternamnet Andersson. Mannen arbetade i Lekomberg och paret bodde i den vitmenade kasern som ännu, ehuru dödsdömd står kvar. Efter någon tid fick han anställning i Kärrgruvan vid Nyberget dit familjen flyttade. Ickorrbotten var nästa anhalt. Sedan arbetade mannen i Narvik i Norge med malmlast där han kom under ett ras och blev illa skadad och sjukskriven för en tid.

Från 1920 och fram till 1928 bestämdes familjens existensförhållanden av ett arrendatorkontrakt med kamrer Frans Danielsson. 1930 togs Svartkya i besittning med förhoppning om en stabilare tillvaro för framtiden.

Köpekontraktet  med ingenjör Hellström skrevs i en tid när arbetslösheten drog tjocka, obarmhärtiga streck i många arbetarfamiljers framtidsplaner. Bland annat var konjukturerna vid gruvindustrin synnerligen osäkra och det förhållandet gjorde sig också kännbart vid Lekomberg. Knut Andersson, som i sin dagliga gruvarbetargärning var maskinborrare, blev förflyttad därifrån till Saxberget. En dag strax därefter kom ett bud till Svartkya att mannen omkommit under ett ras. Elna stod nu ensam med omvårdnaden av sju barn, den äldsta 15 år och den yngsta sex månader. Underhållet till änkan bestämdes till 500 kronor i kvartalet och av detta skullen hon betala 150  på stugan och torpet.

- Hur gick det då att klara en familj om åtta personer på de återstående 350 kronorna i kvartalet?

- Jo, säger Elna, det gick för det måste gå!

Hennes livserfarenhet hade gett henne förmågan att lösa uppgiften och den måste lösas utan nesan av ett fattigvårdsbesök. Äldsta flickan såg efter barnen så att Elna höst och vår fick städa på Brunnsvik och i ladugården stod en ko som med litet kärleksfull omvårdnad gav mjölk till familjens behov, åtminstone tidvis.

Medan Elna lade arbetsår till arbetsår växte barnen upp och högg i och hjälpt till. Dottern Sigrid körde i tre vintrar i skogen med lånad häst innan hon ännu fyllt 20 år och gav därmed ett bidrag i diskussionen om kvinnans likställhet med mannen.

1958 beviljades Elna Andersson ett amorteringsfritt förbättringsbidrag, som kostar henne en årlig ränta på 14 kronor. Vid den reparationen fick hon det lite trivsammare i stugan, som även försågs med vatten och avlopp. För den tjänsten anser hon sig stå i tacksamhetsskuld till samhällsmakterna.

Men vägfrågan är ett sorgeämne

Vägen förbi det låga skogstorpet Svartkya höjde tvivelsutan värdet på de skogsskiften som ligger utefter dess sträckning. Men för Elna och den hemmavarade sonen Folke, järnvägstjänsteman, som åker till och från arbetet i sin ägandes bil blev lastbilarna med de skyhöga timmerlassen och det vägfrestande hjultrycket ett problem. Vägen bökades sönder av den tunga trafiken och är tidvis full av vattenpölar. Den kära kon har Elna av hälsskäl fått avstå ifrån för länge sedan och när hon hämtar mjölken i byn måste hon dra på sig stövlarna.

Taxibilarna far inte hit upp, säger sonen Folke, ty vägen är för dålig, en olyckshändelse eller en hastig påkommen sjukdom kan bli ett problem. Skogsbolagen som trafikerar vägen bryr sig inte om att reparera den.

Elna Andersson har inte under levnad nött de sammehälliga hjälpinsatsernas trappor och tänker nog inte att ställa om sina levnadsvanor på gamla dar. Men lika angeläget som det stundom tycks vara att med samhälliga hjälpinsatser bygga skogsbilvägar för att höja värdet i privatägda naturrikedomar, minst lika angeläget bör det nog vara att se till att farbara vägar leder fram till bebodda och avlägset belägna människoboningar. 

Elna Andersson har genom sin livsinsats gett en fullvärdig förskottsbetalning på denna samhälliga väntjänst. 

Fred Miner = Hans Cardell Torsdagen 21 oktober 1965.

Sammanställt 2019-11-07 N-E Nordqvist