Om

Den här sidan kommer att handla om byarna Norrvik, Brunnsvik, Lekomberg, Sörvik och Burens.
Skriv in i rutan Sök, t.ex ett sökord så får ni/du fram alla sidor med det sökta ordets innehåll. 



Omröstning

Gillar du den här hemsidan?

 Gillar du hemsidan?

 Fyller den dina behov?

 Gillar den inte!

Kakor används

Sörviks gruva, Krölbo, Nybotten, Kolingberg

Den här sidan handlar om Sörviks gruva. Krölbo, en del av byn Sörvik, En stuga vid Dammsjön, Nybottens och Kolingbergsgruvan.

Sörviks gruva från Västerbackarna 

Laven vid Sörviksgruvan Foto ©Hans Cardell, under senare delen av 1960-talet

Här har Hans Cardell fångat Sörviks gruva från de långa åkrarna på det som nu benämns som Västerbackarna. Ett område som ligger öster om den centrala delen av byn nu för tiden. Vi kan ju också se mellan gräset och gruvan ett tak som sticker upp bakom träden, Logen/ladugården tillhörde Vretens arrendegård. Kanske blev det här ett centralt läge när gruvdriften kom igång mer på allvar i bygden. I närheten fanns ju Vretens arrendegård som numera är borta, och det kvarvarnade bostads­huset efter bäcken mellan Sörviks Dammsjön och Burtjärn har gårds­namnet "Enbacken", medan det nybyggarområdet som kom till när gruv­näringen kom igång mer på allvar kallas än i dag för "Krölbo" av den äldre fasta delen av bygdens innevånare

Om vi läser i Ortnamnsregistret, Institutet för språk och folkminnen under Ludvika socken : Västerbergslags domsagas tingslag: Kopparbergs län kan vi läsa följande: Krölbo, del av byn Sörvik. Krölbo omfattar 10-15 gårdar N och NV Sörviksgruvan. När gruvdriften blomstrade, bodde här arbetarna och det "krölade" av barn, (krölade = kryllade). Det står även noterat att det var en person vid namn "Näbbjan Petter", som satte namnet på området. 

Bild med text om Krölbo Vem var Näbbjan Petter? Egentligen hette han Jan Petter Jansson född 1854 död 1917. Han arbetade som dagkarl vid Sörviks Herrgård, främst med ved till alla eldstäder som fanns i huset.

Själv har jag ett annat namn för detta område, Övre Sörvik. För de som bodde här i området blev ju åkrarna ett naturligt namn, Västerbackarna.

Åkrarna på Västerbackarna

Foto: ©Anders Granath

Från en svunnen tid när Sörvik blomstrade med odlade åkrar och där slyn verkar vara bannlysta mot dagens vemodiga utseende. Den tiden forna dragare tillsammans med brukaren av jorden har skapat förutsättning för överlevnad och en idyll långt bort från dagens jäkt och stön. Se bara hur åkerkanten till vänster är fri från sly!

Min läromästare inom fotografin har här vänt kameran mot en del av det genuina Sörvik. där vi skymtar Olsgården vid åkrarnas slut och i bakgrunden byn Burens med sjön Burtjärn i förgrunden. Längst bort i kan vi se en liten flik av sjön Väsman.

Västerbacksåker med odling  

Foto: ©Anders Granath

De som aldrig har upplevt hur det såg ut förr i tiden, när Sörvik var en blomstrande jordbruksbygd med uppodlade åkrar, kan aldrig föreställa sig det öppna landskapet. Själv har jag fått uppleva detta.

De två vita husen i bakgrunden är från vänster före detta posthuset på Grangärdevägen 19 medan det andra huset inrymde på slutet Sörviks handel. När ni nu tittar på denna bild, se hur åkrarna bakom det vänstra vita huset är uppodlade. Man ryser, inte av glädje, när markägaren be­handlar sina ägor på detta vis.

Ställ bilderna ovan mot den som visas nedan 

Foto ©Hans Cardell, under senare delen av 1960-70-talet

På de förut odlade åkrarna växte slyet snart upp. Varför ska vi inte kämpa för att återfå det öppna landskapet? Väsman och ön Sollen i bakgrunden samt Halvars i bakgrunden. Nedre delen av Västerbackarna med egnahemsvillor

Villaområdet på Västerbacken 

Foto: ©N-E Nordqvist 2011 okt

För mig är det lite underligt hur de bördiga åkrarna har fått gett vika från alla villor på området. Där förfäderna har odlat upp åkrar, brutit upp stenar, där statligt stöd utgick till markägarna för att trygga basen i försörjningen i vårt land. Var finns det genuina Sörvik någonstans? Nu för tiden ett bostadsområde

De små husen på Västerbackarna 

Foto: ©N-E Nordqvist 2007

På de förut odlade åkrarna byggdes ett nytt bostadsområde upp. Den här bilden är tagen från övre delen av Västerbackarna.

Verner Lundbergs flytt till Sörvik och tillkomsten av Sörviks gruva.

Från en bandinspelning i cirkeln "Gamla Sörvik" under åren 1979-80. Inspelningen kom till på Ängsgården i Ludvika där Verner Lundberg bodde de sista åren av sitt liv.

Då berättade han följande: Vi flyttade i mars månad 1903 till Sörvik. Snön hade gått bort på sjön Väsman, så det var bara blankisen. Flyttlasset gick sjövägen, fadern hade fått arbete av Patron Öhman i Sörvik. Stugan de lämnade i Finnsviken står kvar än i dag, (vid den tiden då inspelningen skedde).

Den var av timmer med ett rum och kök. Huset ägdes av Lundbergs, men den stod på bondens mark och de blev bjuden 100:- för stugan, eller också får du ta den med dig, det blev hundralappen.

Verner Lundberg gick i skolan i Sunnansjö och han hade en faster som han bodde hos under veckorna. Gick sedan till Sörvik under helgerna, järnvägen var en bra gångväg. På söndagskvällen var det att knalla tillbaks till Finnsviken. Det gick några veckor, men sen skolkade Verner från skolan. Läsningen för prästen var en viktig del av ungdomarnas liv. Och när jag var 14 år började arbetet vid Herrgården som i Sörvik som skulle sträcka sig i 6 år. Under Patron Öhman, "Digerdödarn" och ingenjör Erik Öhman, även kallad Dammsugar-Erik.

Verner Lundberg arbetade på jordbruket under sommaren och var i skogen på vintern och körde med häst. Sommararbetet på åkrarna, sådde havre och slådde (slå med lie) så där. Och sen var det mycket arbete med att köra in foder på sommaren. Så fort det var fint väder och höet var torrt. Även andra arbeten var på gång.

Sörviks gruva började sin verksamhet någon gång i början av 1905-10. Denna gruva fann ingenjör Erik Öhman. Verner Lundberg hade ju tidigare flyttat till Sörvik. Han var tillsammans med en annan person som de kallade för Plant-Kalle. De fick i uppdrag att gräva en stor grop ned till berget, närmare Limberget än vad som senare skulle bli Sörviks gruvas plats. Den marken var på Patron Öhmans ägor i Sörvik. Borrproverna utföll inte på ett positivt sätt. Ett nytt försök gjordes på ett annat ställe, närmare en bondgård kallad Vretens.

Den marken tillhörde en bonde vid namn Häger. Borrproverna från det nya stället hade andra värden med ett lyckat resultat som följd. Gruvdriften startade senare i större skala 1938 på denna plats. Berguppfordringen vid Sörviksgruvan lades ned i slutet på 1950-talet medan själva gruvdriften avvecklades 1962.

Sörvik i underjorden, en text av Fred Miner 

En del gruvarbetare vid Sörviksgruvan Några gruvarbetare lapar lite eftermiddagssol på gruvstugans trappa vid Sörviksgruvan, från vänster: okänd, Erik Andersson, Evald Eriksson, Gustav Ahlström och Ture Nordmark från Håksberg. Foto: ©Hans Cardell

Varje bygd har ju sin historia så även sörviksbygden. Men flertalet av byns innevånare hämtade innan den nya bebyg­gelsen kom till sitt leve­bröd i underjorden. Nu är gruvlavarna borta men ärren efter gruvdriften finns kvar i form av vattenfyllda gruvhål här och var i markerna. För endast ett par decennier sedan kom vid skift­sluten några tiotal gruvjobbare upp ur de nu vattenfyllda gruvschakten, kisande med sina synorgan som mullvadar, tvättade av sig gruvsmutsen och stegade hem till sina lagvigda och barnaskaran för vilka de kämpade, sin hårda kamp i jordens inre.

Sörviksgruvan — ett eftermäle Sörviksgruvan har uppkallats efter vår lilla ort och förtjänar därför att nämnas först i vårt eftermäle. Liksom vid åtskilliga andra gruvor i vårt avlånga land ha produktions­takten vid gruvan ökat när orosmolnen skockat sig vid horisonten. Huvudschaktet vid gruvan sänktes år 1918 till 50 meters djup och år 1921 till 80 meter. Samtidigt drevs även en del orter på dessa båda nivåer, men när det år 1924 utbröt konflikt vid gruvindustrin lades gruvan ner. När driften vid gruvan återupptogs år 1939 sänktes den först till 105 meters djup och sedan till 130 meters djup. Så kallade magasinsbrytning förekom på alla fyra nivåerna, och när malmen donar starkt i gruvan kom avståndet till det vertikala schaktet med tiden att bli betydande.

Ett ackumulatordrivet miniatyrlok

Malmtåg Sörviksgruvan Karl Danielsson kör malmtåget i en ort i Sörviksgruvan, foto Hans Cardell

Därför måste ett donlägigt schakt drivas från 130-meters nivån ner till 200 meters djup, där sedan brytning föregick. Transportvägen på denna nivå var drygt 200 m och ett ackumulatordrivet miniatyrlok transporterade endast fyra tunnor åt gången. På 130-metersnivån kördes tunnorna, åtta åt gången, fram till hissarna med ett luftlok, som sedan det tjänat ut togs om hand av kändisen, auktionisten med mera Bertil Pettersson i Iviken för vidare befordran till Gammelgårdens gruvmuseum i Ludvika, där det nu kan beskådas. Men som dess kapacitet antagligen inte finns antecknad på fornjätten, kan jag yppa att det måste luftfyllas var hundrade meter. Som malmen i gruvan donade i 50 till 60 graders vinkel, måste den arbetas ner med skrapspel i orten under, där berget maskinlastades.

Denna brytningsform förorsakade starkt tryck på taket, och även om pelare sparades var olycksfallsrisken stor. Någon olycka med dödlig utgång hände ändå inte i Sörviksgruvan under de år den var igång, men en utsläpad gruvjobbare, som under färden till arbetet satt sig att vila på en dynamitlåda hittades stunden därpå liggande död i orten. Pliktroheten räckte alltså ända in i döden, Själv kom jag under borrningsarbete under ett ras och slog sönder min högra arm med nio månaders sjuktid som följd. Vid ett annat tillfälle var vi två man, som borrade ner botten mellan två magasin, när en bärpelare vi sparat smulades sönder av trycket från den så kallade hängen — eller om man så vill, magasinstaket — med ett stort ras som följd, som emellertid stoppades upp av en gråbergsrand.

Till sist inträffade ett större ras i gruvan, som räckte i veckor, och omöjlig­gjorde vidare brytning. 1962 lades gruvan ner, och manskapet förflyttades till Håksberg eller pensionerades.

Maskinlastning Sörviksgruvan Okända personer som håller på med lastning i Sörviksgruvan. Foto:©Hans Cardell

Men minnena finns kvar och kan mycket väl tjäna till en illustration av hur det under denna tid var beställt med arbetarskyddet. Låt oss koppla dem till den tid när jag av arbetsledningen avdelades till att köra det spel var­med man skötte kommunikationerna de 30 meterna från schaktets botten till täckningen och laven. Djupmätaren på spelet bestod av en träklots, som hängde i ett snöre, löpte på en entumsbräda och drevs av det i spelets axel fästade snöret. Ibland gick snöret av, och klotsen föll pladask i den makadam som utgjorde spelhusets golv. Ibland kunde den helt omotiverat fastna på nedgående mellan de på entumsbrädan spikade ribbor som höll den i sin bana. De reperationsarbeten, som måste följa, utlöste omedelbart ett hejdlöst ringande från gruvan, som gjorde det omöjligt att urskilja signalerna. Signalanordningen bestod nämligen av en järntråd, som löpte från gruvan upp till maskinhuset. Denna var i sin övre ända fäst i en på maskinhusets vägg fästad vid en påk av prima svenskt fabrikat, och på påken dinglade en pingla, som gav ifrån sig ett ljud förvillande likt klangen från de pinglor, som de på gruvbäcken betande nötkreaturen bar när de ibland frossade, på det salt, som lagrades i smedjan för vinterns issmältningsbehov.

Allt gick emellertid förvånansvärt bra tills spelaren råkade missförstå en signal, men då slog den fördömda pinglan frivolter som en vältränad akrobat, och ringningen skulle gott ha räckt till ett gammalsvenskt kyrkbröllop. Vid sådan tillfallen sökte jag föreställa mig, med vilka vackra ord jag värderades i andra ändan av ringtråden. Det slogs provhål i gruvan med långa borr, som även de skulle transporteras i schaktet, och som hade benägenhet att fastna i stämplingarna och kom tunnan att slå sidledes, när det var ett under att passageraren inte kastades ur.

Var det kallt ute, var det också kallt i maskinhuset, när vinterkylan spela­de in genom de staketglesa väggarna, även om Ingersollkompressorn och en vedeldad kamin hjälptes åt att förmedla litet värme. I gruvstugan fanns en vedeldad kamin men inga tvättmöjligheter.

Från maskinhuset ledde en tretums rörledning ned i gruvan och förmed­lade den luft varmed borrmaskiner och luftpumpar drevs, och som stånkades fram av ingersollkompressorn. En så kallad "blintarm" vari vattnet avsattes varmed luften i ledningen var bemäng var placerad ovan jord och frös vintertid ofta sönder och förorsakade gruvslut för en stund och i svårare fall för någon hel dag. Vattnet som pumpades upp ur gruvan tillvaratogs i en vintertid granristäckt trälåda vid täckningen och gick med självtryck i retur till borrmaskinerna nere i gruvan. Då och då uppstod en läcka på lådan, som måste tätas med trassel och oftast förorsakade en stunds gruvslut. Men även om de sagolikt primitiva anläggningarna ibland förorsakade gruvslut och olyckstillbud, så gick allt tämligen lyckligt och väl, men så avsynades och godkändes också anläggningarna en gång i månaden av en cigarrökande ingenjör. Arbetsförhållandenas facit inneslöt orsak och verkan; — Minimal malmtillgång, primtiva anläggningar och försummade skyddsåtgärder. När den röda hanen av okänd anledning gjorde en askhög av maskinhuset, lades driften ner medan de brand­skadade maskinerna såldes till skrot, och de arbetare, som inte uppnått pensionsåldern, förvisades till Håksberg.

Text/Källa: Fred Miner september 1977, texten är korrigerad till nutiden.

Kolningberg 

Karta över Kolungbergsgruvan. De tre gruvhålen och hästvindans plats i bildens nederkant samt två bockbanor.

Detta är en avskrift från år 1901 vilket kan förklara den tidens stavning Koluingbergsgruvan är belägen nära Dammsjön, cirka 7 km från Ludvika och cirka 2 km från Sörviks anhaltstation å banan Engelsberg - Ludvika - Vansbro. Till gruvan leder från Sörvik om vintern körväg, men om sommaren endast gångstigen. Gruvan är mycket gammal och omtalas redan år 1644 såsom hållande en malm, som var en god kvicksten. Den nedlades dock år 1656. Senast inmutades gruvan den 17 juni 1889, bearbetades så 1890 och erhöll utmål den 30 juli 1892. Därpå nedlades gruvarbetet och upptogs ej förrän 1901 sedan tid det hittills nu fortgått. Koluingbergsgruvan är upptagen å svartmalm som stryker N15ºV och stupar åt Ö. Omgifvande bergart är en röd gnejs i hvilken fyndigheten är belägen. Malmen som ligger i en grovkristallnisk hvit, ofta serpentinföran­de kalksten för malakolit, grönskarn ock serpentin i mindre klumpar och ränder. Den håller omkring 50% järn och 0,003% fosfor. Tre olika gruvor finnas i arbete och det ser ut som om de skulle vara upptagna på särskilda malmliner. Södra gruvan är minst, endast 12,7 meter djup, Mellangruvan är störst, 28,6 meter djup, Norra gruvan är 24,8 meter djup. Berg- och vattenuppfordringen ombersörjes medelst hästvind Gruvan äges af Aktiebolaget Ludvika Bergverk. Ludvika den 26 Februari 1903 Aug Siljeström Behörig gruvmätare enl Kongl Kormes Koll. Beslut afven 17 maj 1901

Kolningberg

Ett av gruvhålen vid Kolungbergsgruvan

Igenfyllt gruvhål Kolungbergsgruvan
Båda bilderna foto: ©N-E Nordqvist 2011

I Lennartsgruvan, en avslagen fot

Från Sörviksgruvan, på 80-metersnivån hade en stig drivits upp till den så kallade Lennartsgruvan där ett par magasin bröts. Ur dessa tappades berget i skolm, störtades ner i stigen och tappades sedan i tunnor nere på 80-metersnivån och uppfordrades i Sörviksgruvan. Denna lilleputtgruva går upp i dagen vid det före detta röda hemvärns­magasinet där det i vår avancerade tid på 1970-talet användes som sopnedkast. Från nivån där magasinen drevs, gick sedan en donlägig bana som transporterades av en skolm, vilken gick upp i dagen, men som endast användes för materialtransporter. Vid begynnelsen av ett efter­middagsskift stod tre gruvarbetare och samtalade, när en så kallad skuta lossade från ortens tak och slog sönder högra foten på en av jobbarna.

Så fort går det för en gruvarbetare att bli invalid för hela sitt återstående liv, och den som då ömmade för hans levnadsöde kunde träffa honom på långvården vid Ludvika lasarett. Händelsen inträffade den 4 okt. 1945, och sedan dess har han haltat sig fram genom livet med 95 kr i månaden i förtidspension och 520 kr om året i livränta, tills han uppnådde folkpensions­åldern och till sist blev liggande här med sin stympade och verkande fot. I hans, ungdom dansade sörviksungdomen gärna till hans fiol, men nu har hans fela tystnat och även hans oförbränneliga humör har dämpats i vart fall i någon mån. Texten fortsätter nedanför bilderna från Nygruvan

Bilder från Nygruvan

Dagöppningen Nygruvan

Foto: N-E Nordqvist 2011

 Fundament vid Nygruvan

Foto: ©N-E Nordqvist 2011

På höger hand i uppförsbacken mot Damsjögården går en väg som leder till Nygruvan, ett gruvhål om ca 30 meters djup. År 1938 upptogs driften i denna lilleputtgruva. Schaktet hade drivits tidigare och i gruvhålen runt omkring finns spår av så kallad tillmakning, vilket vittnar om att här före­kommit brytning före sekelskiftet. Under de år gruvan vid det här laget var i gång, drevs ett dolande schakt ca 100 meter djupt, en mindre dolande ort, samt en ort mot Kolningberg i jämnhöjd med Damsjögården som var cirka 400 meter lång, en ort mot den så kallade Berggruvan 300 meter lång, en annan ort cirka 100 meter och vid Kolningberg en stig upp i dagen. Det myckna ortdrivandet vittnade om att gruvbolaget sökte efter någon malmförekomst. Det lossprängda berget spelades upp ur det dolande schaktet och tippades i en ficka, tappades därifrån i tunnor, som transporterades upp genom det vertikala schaktet, och sedan kördes bort i lastbil för anrikning. En transformator som reste sig i granskogen är det enda monument som då vittnade om denna gruvdrift, även den har nu skattas åt förgängelsen.
Källa: Fred Miner 1977. Texten är anpassad till nutiden

En gruvbyggnad under rivning vid Sörviksgruvan

 

Rivning gruvbyggnad Sörvik Foto: ©Hans Cardell ca 1964 

Ett större ras inträffade i gruvan som gjorde det omöjligt att fortsätta driften. Ett antal år senare började rivningen av Sörviks gruva.

Laven vid Sörviksgruvan

Laven Sörvik Foto: ©Hans Cardell ca 1964 

Som tomma skelett står byggnaderna och väntar på rivningen.

Slutet på Sörviksgruvan

Slutet efter rivning Foto: ©Hans Cardell ca 1964
Så var det slutet på denna gruvepok vid Sörviks gruva. Flygfoto över Sörviksgruvan

Flygfoto över Sörviksgruvan

 

© Lantmäteriet

En bild från en flygkarta över Sörviks gruva. Längst ner i kanten finns Olsgården som ligger på gränsen till Västerbacksvägen. Längst ner i vänstra hörnet arbetarbostäder upp mot Krölbo. Vägen i bildens nedre kant är Digervålavägen, numera går vägen i bildens högra nedre kant rakt fram.

I dag tycker vi att det är små mysiga stugor

Hus vid Dammsjön Här har Johan Persson samlat några boende i en stuga vid Sörviks Dammsjön. Från vänster: Anna Pettersson, Elina Bredberg och hennes make, Karl Pettersson och Wille Pettersson. Foto: Johan Persson omk 1914

Vid Nygruvan ovanför Sörvik var driften igång fram till omkring 1942. Gruvarbetarna kom upp ur gruvan stående många gånger på tunnans kant med materialen mitt i tunnan. När barnen skulle möta sina föräldrar vid gruvan tyckte de att det var lite kusligt när de första gruvlamporna började blinka nere i gruvan. För att senare bli större och större ju närmare dagöppningen tunnan kom. I spelhuset arbetade Gustav Andersson som spelstyrare. Ett femtontal personer arbetade i Nygruvan. Nygruvans djupaste vrå var på 60 meters djup. Det var gruvkarlar från Sörvik, Lekomberg och Digervåla som hämtade sin utkomst från denna plats. Karl Andersson och Ville Pettersson var gruvbyggare vid gruvan. Inte långt från Nygruvan ligger en av de äldre gruvorna på denna sida om Digervålavägen, Kolningbergs gruvan, med sina tre mindre schakt. Gruvstugan till denna gamla gruva är för alltid borta men det skall finnas grundstenar kvar utanför infarten till gården vid Dammsjön. Bergagruvan var belägen NO om Nygruvan. På 30-metersnivån var de tre gruvorna förbundna med varandra genom orter. Gruvbyggaren Ville Pettersson, boende i Dammsjön, inspekterade Nygruvan under helgerna för att kontrollera om pumparna gick i den vattensjuka gruvan. Ville Pettersson gick ofta vägen upp till Kolningsbergsgruvan för att där ta stegen ned till gruvans botten och följa den ort som gick till Nygruvan och pumparna. Vid andra tillfällen när arbetet var i Sörviksgruvan och gruvdriften upphört i Nygruvan hände det att Ville valde att ta stegen ned i Bovinska gruvan och där följa den ort till Sörviksgruvan som då var förbundna med varandra.