Om

Den här sidan kommer att handla om byarna Norrvik, Brunnsvik, Lekomberg, Sörvik och Burens.
Skriv in i rutan Sök, t.ex ett sökord så får ni/du fram alla sidor med det sökta ordets innehåll. 



Omröstning

Gillar du den här hemsidan?

 Gillar du hemsidan?

 Fyller den dina behov?

 Gillar den inte!

Kakor används

Snickar o Godgruvan

Snickargruvans vattenfyllda gruvhål

Foto ©N-E Nordqvist 2005

Snickargruvan är en av de högst belägna gruvhålen som finns inom denna räjong. Gruvhålet är inte särskilt djupt. Där det bruna vattnet gör att det är omöjligt att se botten. Den som besöker gruvområdet under nuvarande tid möts av ett delvis sterilt område. Skogen står nu åter tät runt gruvhålet. Går man omkring och tittar så finner man vissa små detaljer, där någon har huggit i en stock, i stocken finns antydningar att det har funnits en liten järnvägsbana, där man har skjutit ut vagnen med sin last av magnetkis på en tipp.

Den bruna stenen är prydligt upplagd

Foto ©N-E Nordqvist 2005

Den brutna stenen har lagts upp i prydliga stödmurar, en sten som skiftar i olika mörkbruna nyanser.

Gruvarbetarna vid Snickargruvan

Foto ©Johan Persson 1916

En del av gruvarbetarna som arbetade vid Snickargruvan:
Stående från vänster: Johan Bergström, Erik Sollander, Gussjö-Daniel Erik Danielsson, Erik Andersson, Gustav Albert Eriksson, August Eriksson, Axel Eriksson.
Sittande från vänster: Helmer Danielsson, Erik Persson, Axel Lodin, Henning Andersson, August Bergström, Vilhelm Pettersson, Gustav Wigert och August Hellström.
Under första världskrigets sista år var brytning av svavelkis ett mycket viktigt inslag för många gruvarbetare. Det var kris på många ställen här i bygden. Inget ordentligt arbete fanns att tillgå.
Från den tyskägda gruvan vid Lekomberg hördes krossarnas entoniga malande. Medan man arbetade med enkla medel vid Snickargruvan. Här fanns inte några borrmaskiner, som slukade el, utan här var det oftast med engelsmän och borr som gällde. Magnetkisen är en betydligt mjukare bergart att borra i till skillnad när man kommer in i gnejsen eller graniten.

Hur ser det ut i dag där gruppfotot togs

Foto ©N-E Nordqvist 2005-09

När man går omkring på gruvbacken och funderar, hur har det varit samt hur kunde de arbeta under dessa förhållanden. Vissa detaljer har ändå funnits kvar sedan bilden togs omkring år 1916 på nästan alla som arbetade i gruvan. Den lite större stenen, som finns i bildens högra kant finns kvar omkring nittio år senare. På gruppfotot vilar plankan på denna sten där Gustav Wigert från Digervåla sitter. Det är ändå lite underligt att man hittar små detaljer så långt efteråt, vilka finns på gamla bilder.

Hästforor vid Snickargruvan lastade med magnetkis

Foto ©Johan Persson

Vid Snickargruvan fanns varken anrikningsverk eller linbanor. Allt man behövde till och från Snickargruvan forslades med häst och flakkälke, den branta smala vägen, gick snett ner från gruvområdet till vägen, längst med sjön Rösjön. Om man kan kalla den för väg på den tiden, då den blev rustad när gruvbrytningen kom igång vid Silvergruvan. Hade man väl kommit ner till vägen gick det lättare ner mot Brunnsvik eller om man valde vägen över Lekomberg till den plats där järnvägsvagnarna fanns. Vilket kunde ske antingen vid utlastningsplatsen i Lekomberg eller vid Sörviks station.

Godgruvan, lite grann från ovan

Foto ©N-E Nordqvist 1994-05

Godgruvan var i drift omkring 1918. Godgruvan ligger på berget öster om sjön Rösjön, cirka sju kilometer norr om Ludvika. Ägare till gruvan var Bror Orthon, konsulterande gruvingenjör från Stockholm.
De som förestod gruvan var Erik Andersson och Johan Parling. I gruvan kom de att bryta svavelkis. Den är utmärkt som Rösjö Godgruvor på kartor som finns på Bergsmästareämbetet i Falun. Varför den kallades för Godgruvan har en enkel lösning, den var helt enkelt en god gruva under kristiden under slutet av första världskriget.
Ett antal gånger hade man besökt Godgruvan. Kontakter uppstod med personer som hade arbetat vid gruvan. De berättade hur det var vid gruvan. I början användes en fotogenmotor för att kunna dra upp "hunden". Hunden var en tunna av järn, där hjulen rullade på en liten järnvägsräls ner till gruvans botten. Med den hissade man upp svavelkisen och magnetkisen från gruvans botten. När fotogenen till tändkulemotorn var slut byggde man en vandring.
Var stod denna vandring någonstans? Lösningen kom på bilden från ovan. Där syntes den runda cirkeln.

Godgruvans vattenfyllda gruvhål

Foto ©N-E Nordqvist 2005-09-26

Runt Godgruvans mörka vattenyta finns bergslagens vanligaste mineral, kopparkis.
Karl-Erik Forsslund har skrivit ner några anteckningar, som man har haft förmånen att få läsa. De finns bevarade inom Ludvika Hembygdsförening. Från vilken tidpunkt de är ifrån framgår inte. Vi får väl anta att de är från 1920-talet. En av anteckningarna handlar om Godgruvan där "Örr Johan från Gillermarken och Gustaf Jansson från Digervåla såg "Råhanda vid Gogruvan", (nytt namn) i Rösjöberget - hon sa åt dem att dom skulle gå däjja (de båda personerna kastade sten i gruva) - hon försvann - när de hoppade ner från stenen bröt Örr-Johan benet".
Ordet "däjja", tolkas som gå bort från gruvan.

Vandringens cirkelrunda plats

Foto ©N-E Nordqvist 1997

Det var mycket vanligt att man byggde en så kallad vandring vid en mindre gruvdrift. Från början hade man en fotogenmotor till hjälp, för att dra upp berget från gruvans botten. Men bara 200 liter fotogen som snart tog slut. Det var svårt att få tag i fotogen under kristiden. Då byggde man en vandring istället. Många gånger använde man hästen Brunte till det arbetet, men när Brunte och Albert Andersson körde iväg den svavelkis man fick fram till Sörviks station. Då gick man och skjutsade den runt för hand. Man gick runt flera varv medan linan lindades upp på en axel tills tunnan eller vagnen kom upp i dager.

Små rester av banan som gick ner i gruvan

Foto: ©N-E Nordqvist 2005-09

Trots att det har gått nästan 90 år sedan det var brytning i Godgruvan kan man finna vissa rester. Några halvt ruttna trästolpar, och ett antal järn som ser ut som hakar har lämnats kvar sedan brytningen i gruvan.
Albert Andersson berättade att på en dag handborrade han två meter in i berget. När det var klart lade man in en liten laddning så det blev ett hålrum längst in. Sedan laddade man kraftigare med dynamit i det hålrummet och sprängde loss berget.

Vandringens placering vid Godgruvan

Foto ©N-E Nordqvist 1997

Vid Godgruvan kan man fortfarande se några få antydningar efter den så kallade ”vandringen”. Det tog lång tid innan man kunde komma på och hitta hålet där dubben i vandringen har snurrat runt i stenen, när man vinschade upp det brutna berget från gruvans botten. Plötsligt en dag när solen lyste i en speciell vinkel och några andra detaljer syntes väl, kunde vandringens plats avslöjas.

Hålet till vandringen används nu av en stängselstolpe

Foto: ©N-E Nordqvist 2005-09

Förändringens vindar blåser även vid Godgruvan. Vandringens slitna hål används nu för tiden till en stängselstolpe

Text o redigerat 2019-11-27