Johanna Fischer

Johanna Ficher var syster med Fredrik Ficher i Norrvik.
I yngre dagar var hon hushållerska på olika platser häromkring. På den tiden jag lärde känna Johanna, bodde hon i ett litet torp mellan Sinberget (Limberget? anm nen) och Fallet i Sörviks by (torpet finns kvar än i dag 1996). Johanna hade ett speciellt sinnelag.
Hon var för det mesta lite argsint av sig. Hon gick och språkade för sig själv. Det tyckte vi barn var intressant så vi brukade följa efter och lyssna till hennes språk. Hon hade liksom inget begrepp om tiden, hon kunde komma till Nybergs och vilja handla när klockan var mellan tio och elva på kvällen.

Handlare Nyberg tog väl emot Johanna trots den sena timmen. Särskilt en kväll minns jag när hon kom traskande i vintermörkret. Då hade hon fått för sig att hon och Tilda i Fallet, närmsta grannen, var bortbjudna. Hon gick och mumlade hela tiden "Tilda o jag är börtbjudna i kväll, då ska döm allt få si". Skulle hon till stan så gick hon runt Burtjärn över Ickorrbotten och till Ludvika. Då kunde det låta så här: "Jag så staå, staå te stan o handla". Jag såg aldrig att hon åkte buss eller tåg någon gång.

Fichers-Johannas stuga var liten och kall, till torpet hörde en vebod, en källare och en vattenbrunn. Mellan dessa hade hon små stigar i snön om vintern. En vinterdag när jag åkte skidor förbi hade hon köksdörren öppen och det rök ut genom dörren, jag blev naturligtvis nyfiken och tittade in. På golvet stod det en stol och på den låg det två höhässjestänger som var instuckna i spisen, köket var fyllt av rök och kallt. Där inne gick Johanna omkring och svor över röken och värmen som inte ville stanna inne. Jag gick till veboden och sågade lite ved och bar in till henne.

Då blev hon på lite bättre humör. Hon brukade få sågad och kluven ved av kommun, men det hade väl gått åt. Hon gick omkring i svarta kläder sommar som vinter, det kan tänkas att det var samma kläder. På den här tiden var det svårt med renligheten. Nästan alla gamla hade sina dofter. Johanna hade en stark doft av urin.

En vinter var det särskilt blank och fin is på Burtjärn. Pensionatet hade sågat upp en stor vak på isen och tagit rätt på isen för kylning av mat under den varmare årstiden. Kylskåp fanns inte på den här tiden. Västanvinden svepte hård fram över Burtjärns spegelblanka is. Johanna var med spark på väg hem över isen. Vinden tog sparken och Johanna och blåste ned allt samman i vaken. Johanna skrek och kämpade för sitt liv i det kalla vattnet. Som tur var så hörde smeden, Karl Rosendal, någon som skrek på hjälp nerifrån sjön. Han tog en bosshake och skyndade den nödställda till hjälp. Kalle fick upp gumman ur vaken och barskt förklarade för henne att: "Dä här gör du inte om nå mer, säger ja däg du". Den ändelsen använde Kalle Rosendal nästan jämt.

När Johanna var vid Nybergs och handlade hände följande:
Det var många i affären som passade på att köpa någon liten julklapp, de fick naturligtvis sina paket inslagna i grannt julpapper. När det blev Johannas tur så beställde hon några saltsillar som förvarades i silltunnan med saltlake. Av denna anledning fick Johanna sina sillar inslagna i brunt papper som tålde väta. Men det. tyckte inte Johanna om utan kommenterade händelsen så här: "Det är skellna på folk o folk". Det var många som tyckte Johannas kommentar var rolig.

När hon handlade så beställde hon en sak i taget och betalade, så stod hon och hummade ett tag och beställde något mera. Det tog tid att handla med Johanna. Men i Nybergs affär var man van vid henne.

Text: Sivert Åkerström. Artikeln publicerad i NLT 1996-10-29
Alla artiklar är publicerad med tillstånd av anhöriga.


Elvi Pettersson
Montör Pettersson med fru Elvi bodde i en liten stuga nära landsvägen i Sörvik.
Elvi var egentligen från Finland innan hon flyttade in hos "montörn". Till huset hörde lite jord och skog ner mot Väsman, och i Digervåla Rönningen som vi sa. De levde ett stillsamt liv. Någon enstaka gång kunde man se "montörn" åka på sin cykel till Ludvika.
Elvi hjälpte folk här i byn med diverse sysslor och förtjänade på så vis någon slant till uppehället. Kanske de kunde få någon förtjänst från skogen, vad de levde av visste ingen. På den här tiden var det ingen i byn som hade ytterdörren låst, men hos "montörns" var dörren alltid låst. Jag var dit i något ärende, knackade på dörren, fick vänta en stund.
Så kommer Elvi ut helt naken. " Karl o ja sover middag", sa hon till mig.
Det är klart att man tittade storögt på kvinnan i dörren, därför blev bilden av henne utan kläder.
Sivert Åkerström 1996-11-27
Gården/huset kallas för "Mentens". Hennes egentliga namn var Hilma Maria Elvira, född Koljonen i Finland 1886, gift med Karl Pettersson, född 1882 i Linde församling, elintallatör, troligen på ASEA. Gift 1927-12-27 Källa: kyrkböckerna Ludvika församling/Tillagt av nen.