Telefonen ringer med sina ilskna signaler, ute är det inte det bästa vädret med starkt blåst, på gränsen till storm! Svarar i telefonen och hör att det är driftcentralen på elverket i andra ändan av tråden. Kan du åka och kontrollera, samt patrullera ”prästhyttslinjen”?

Det är i alla fall dagsljus ute just då, så jag svarade att det kan jag göra, men jag öppnar frånskiljaren på 10 Kv-linjen till Prästhyttan så kan du återställa stamlinjen!
Det tar inte så lång tid att åka dit och det är mina hemmamarker sedan lång tid tillbaka, en promenad på cirka fem-sex kilometer tänker jag om man ska gå ända ner till Prästhyttan. Men jag behöver inte gå så långt, mellan nuvarande riksvägen och Finntorpet ser jag vad som har hänt. En stor gran har rasat över ledningen, inte nog med det alla trådar i luften är av. Dessutom ligger stolpen på marken. En bergstolpe gör det extra besvärligt att reparera snabbt och enkelt. 

Det var bara att sätta sig ner och fundera hur ska denna reparation av linjen kunna lagas.

På den tiden hade vi kommunikationsutrustning i bilarna, en lös kommuni­kationsradio kunde vi ta med oss om vi lämnade bilen, stor som en halv tegelsten, nutidens moderna mobiltelefoner var inte tillgängliga för oss vanliga knegare på den tiden, när det här hände någon gång mellan åren 1984-85.
När jag var klar med situationen anropade jag driftcentralen och talade om vad jag skulle ha för att återställa driften. Driftcentralen ville skicka ut en traktor för att hjälpa till att resa upp stolpen, nej, nej, det går inte blev mitt svar, det är för blött runt omkring, jag behöver skarvrör, najtråd, koppartråd, staglinor, stagskruvar, stagklämmor, stagkrampa med brickor, bladdubb, ekspik, bergöglor och en bensindriven Cobra med borr, handslägga, samt stora sparreholmssaxen, lugall och sträckklämma samt batterier till våra få handhållna strålkastare. Med den lilla sparreholmssaxen hade vi inte kunnat få upp stolpen.

Vad jag förstod ruskade de på huvudet inne på driftcentralen, vilka idioter kändes det som att vi var. I alla fall kom de begärda delarna ut till mig på fältet samt en yngre medhjälpare. Vid den närbelägna ladugården vid Finntorpet stod korna och råmade samt klagade högljutt över utebliven mjölkning och vatten. Arrendatorn var mer orolig än korna då handmjölkning av korna funge­rade inte, de var vana med maskinmjölkning! De fick sockerbitar från en öppnad kartong, vad det hade för inverkan på djuren fick vi aldrig veta. Men det kan ha varit ett knep som de kände till sedan långt tillbaka.

Efter många dagar och år så fick man en idé att återvända för att se om det finns några spillror kvar sedan vi reparerade linjen. 
Det enda som fanns kvar var bladdubben som var nedslagna. Numera är linjen ombyggd.

Efter en tid kom våra begärda detaljer ut och sedan fick vi bära ut dessa redskap till ”brottsplatsen” för att påbörja reparationen. Nya bergöglor sattes i nya borrhål och slogs fast med kilen längst ner. Ibland krånglade det då kilen lossnade. En kvist som vi delade kunde fungera som en klämma och med den kunde vi åter fiska upp kilen ur borrhålet och börja om. I det tilltagande mörkret var det besvärligt att arbeta, vinden hade dock avtagit. Först av allt skulle stolpen komma på sin plats för att stagas upp, nya staglinorna hade först kommit på plats, för ovanligheten så hade isolato­rerna klarat sig utan synliga skador.

Hur använder man den här frågade den yngre medarbetaren? Och såg frågande ut med ett tvivlande ansiktsutryck.
Gör som jag säger så går det här bra. Det var inte första gången jag använde en sådan här sparreholmssax. Det var bara att hoppas att de två bladdubbarna som var hela skulle hålla när de böjdes tillbaka. Sakta men säkert kom stolpen upp decimeter för decimeter och med handsläggan spikade vi in ekspiken allt eftersom de drogs ut av bladddubben.
Till slut stod stolpen på sin plats och nu vidtog den viktiga stagningen så att vi kunde klättra upp i stolpen för att dra upp de tre cirka fem millimeter smala koppartrådarna igen.

Arrendatorn vid Finntorpet var orolig för sina djurs skull, vilket vi förstod. Men i mörkret var det inte så lätt att arbeta effektivt i bara få strålkastares sken. Klockan tickade iväg och reda ut vilken tråd som hörde ihop tog sin tid när de behövde skarvas. Tråden ska spännas upp tillräckligt hårt för att få de andra trådarna i balans. Ris och annat fastnade i linorna när de skulle sträckas upp, så ibland fick man börja om. Snart och efter en stor lättnad så fick vi ihop detta, ett haveri på grund av naturens härjningar.

Det är sedan en härlig känsla när vi sedan kan ta bort skyddsjordningen och be driftcentralen öppna brytaren på stamledning så att vi kan sluta den öppna frånskiljaren och driftcentralen åter kan spänningssätta linjen och sedan se lamporna tändas i gårdar och uthus. Samt att arrendatorn i sin sena tid kan mjölka korna och de får sitt vatten innan nattfriden för arrendatorn på Finntorpet kunde lägga sig och sova efter dagens strapatser. Detta är ett starkt arbetsminne, som vi utförde och bär med oss så länge vi lever, som vi utförde för över 30 år sedan.

Numera är kossorna borta och har nu ersatts av ett antal hästar för att hålla landskapet öppet.

När vi två som utförde reparerade den trasiga linjen efter ett samtal, kändes det rätt att vi måste skriva ner vad vi hade för upplevelser vid den sena kvällens avslutande. Avslutningsvis, efter den händelsen då vi reste upp stolpen, den yngre medarbetaren säger då att han aldrig mer har använt en sparreholmssax fram till detta datum, då det här skrivs ner första gången i mars månad 2016.

Nu var skrivaren, som var äldst, van att arbeta med detta verktyg som sparreholmssaxen sedan en längre tid tillbaka under många års byggande av linjer, långt innan vi fick tillgång av maskiner använde vi lilla sparreholmssaxen för att resa elstolpen i det djupa hålet som vi tidigare hade grävt för hand. Man visste vad det handlade om hela tiden. Den största risken var att se till att ingen gjorde sig illa. 
Arrendatorn har lämnat jordelivet, men långt efteråt pratade han om vårt arbete när man återkom till Finntorpet, att det nu har gått så lång tid efter vår magiska kväll känns fortfarande i kroppen och minnet kommer åter varje gång man åker på vägen ner mot Prästhyttan och tankarna kommer, det var ju mest synd om djuren som hade ett eländigt liv i ladugården den eftermiddagen och långt in på den mörka kvällen.

Numera ingår GL:a Finntorpet i Natura 2000-nätverket, de mest värdefulla naturmiljöerna i EU. För att kommande generationer ska kunna njuta av finnmarkens blommande prakt och artrikedom har betesmarker och slåttermarker återställs.

Texten skriven och kompletterad 2019-10-08 N-E Nordqvist
En del av texten finns även på Lekomberg.se