Om

Den här sidan kommer att handla om byarna Norrvik, Brunnsvik, Lekomberg, Sörvik och Burens.
Skriv in i rutan Sök, t.ex ett sökord så får ni/du fram alla sidor med det sökta ordets innehåll. 



Omröstning

Gillar du den här hemsidan?

 Gillar du hemsidan?

 Fyller den dina behov?

 Gillar den inte!

Kakor används

Prästhyttan och Gamla Finntorpet

Gården Gamla Prästhyttan

 

Foto: ©N-E Nordqvist 2005.
Tavlan finns i privat ägo.

Denna tavla, målad av Axel Andersson visar hur det såg ut i Gamla Prästhyttan omkring år 1909. Byggnaderna längst till höger är borta men i övrigt är det sig likt med bostadshuset som har fått en annan färg och till och med en del av uthusen finns kvar.

Frågar någon, och säger bara Prästhyttan, ja då vet man inte vad som gäller, det finns både Gamla Prästhyttan och Nya Prästhyttan. Båda har kopplingar till varandra. Nya Prästhyttan finns vid Vännebo, medan Gamla Prästhyttan ligger efter sjön Väsmans norra strand.

Gården har varit ett arrendeboställe under ett flertal årtionden. I början av 1870-talet var gården ett arrendeboställe för skogvaktaren Mattias Ersson Skoglund. Men långt tidigare har det funnits bosättare som har haft skogvaktare till yrket vid Prästhyttan. Så långt, som vi just har tillfälle att spåra, kan vi se att en inspektor flyttade till Prästhyttan år 1786. Hans familj är då de enda som är skrivna i Prästhyttan enligt husförhörsläng­derna.

Rester av gamla hyttan

 

Foto: ©N-E Nordqvist 1992-08

Den som i dag åker vägen ner till sjön Väsman och G:la Prästhyttan har ingen aning att det finns rester av en gammal hyttruin bara några få meter från vägen. Prästhyttan, byggd år 1640, nedlagd före år 1820, nu syns en liten del kvar som tyder om svunna tider. Ruinen syns som några stenar efter vägkanten ner till G:la Prästhyttan och är lite avskilt då den gärna försvinner i vegetationen. På den sydöstra sidan av vägen syns en del slagghögar mellan bäcken och vägen.
Innan Nya Prästhyttan var anlagd 1830 kallades G:la Prästhyttan endast för Prästhyttan. En gång i tiden har platsen kallats för Wimmelbäcken.
Galterna, som tackjärnsstyckerna kallades för. På dessa galter stansade man in W4B. Där fyran betyder Gamla Prästhyttan, W och B står för Wäster Bergslagen

Den nyare hyttan vid Prästhyttan 

Foto: ©N-E Nordqvist 2006-04

Den som färdas längs den slingrande vägen, från länsvägen och ner till sjön Väsman. De lägger inte märke till den pyramid som ser ut som en grushög, nu full av växtlighet. Allt kommer så småningom att döljas av den begynnande växtligheten. Ändå så har denna grushög präglas från den en gång livaktiga driften under en tid då Ludvika Bruk ägde hyttan vid Prästhyttan. Ludvika Bruk övertog hyttdriften år 1773.
Tar man sig friheten att klättra upp och tittar ner i den öppna pipan blir man lite förundrad. Här får man en hel del tankar, när man ser hur väggarna är glaserade av den värme, som var i hyttan. En del av väggen är intakt, visst har tidens tand tagit hårt genom att hyttan inte har haft något skydd för väder och vind.
Tillverkningen av tackjärn vid Prästhyttan synes ha legat omkring 900 Skeppund eller cirka 175 ton per år under de år som blåsning förekommit. Driften vid hyttan tycks ha upphört några år före år 1820.
Den malm som användes vid hyttan kom inte, vad som är känt, från några gruvor här omkring.

Hyttans väggar bär ännu spår efter järnframställningen 

Foto ©N-E Nordqvist 2006-0

Vattentillgången var inte tillfredsställande 

Foto: ©N-E Nordqvist 2006-04

Prästhyttans och Brunnsviks hytta hade ett gemensamt problem. Vattentillgången var hela tiden begränsad. Vad man kan se än i dag är att flera sjöar uppströms hyttan har en jorddamm vid utloppet för att dämma upp vattnet. Hemdammen, som ligger närmast Prästhyttan har en jorddamm, där vattnet nu forsar fritt i den delvis raserade dammen. Hur såg då Hemdammen ut förr? Enligt gamla kartor har Hemdammen varit betydligt större än den ser ut i dag. Nu har inte hyttan haft några stora magasin av vattnet i sjöarna uppströms Hemdammen. Närmast kommer Mellandammen, Finndammen, Lilla Prästtjärn och Långtjärn. Avrinningen från Stora Prästtjärn har en annan sträckning och rinner ner mot Finndammen. Oftast när vi jämför med hur det såg ut i dag mot förr, måste man beräkna den landhöjning som sker. Landhöjningen i det området som beskrivs är omkring 2,5 millimeter per år.


Nya och Gamla Finntorpet 

Foto: ©N-E Nordqvist 2009

Nya och Gamla Finntorpet var egentligen två olika hemman, men ändå så var de granngårdar. Gamla Finntorpet är det vi ser på bilden ovan, detta ställe har gamla anor från 1600-talet, eftersom Gl Finntorpet redan år 1654 finns utmärkt på kartor. Bara tanken att redan då, troligen långt tidigare i historien har det funnits bosättningar på platsen. Det har antytts av personer som har större kunskap än vad vi har, att det skulle kunna vara från tidig medeltid.

Nya Finntorpet kom till lite senare, men det finns utmärkt på Häradseko­nomiska kartan från 1866-67. Var ligger då Nya Finntorpet? På nutidens kartor finns inte ordet Nya Finntorpet kvar, i dag står det på kartan "Nybygget". Nybygget ligger omkring en kilometer från Gl Finntorpet, efter nuvarande Krabbsjövägen. Det stora röda huset uppe på kullen började man bygga omkring 1913 och det stod klart för inflyttning år 1915. Då, en tjänstebostad åt skogvaktaren inom Prästhyttans bevakning. Tidigare har det stått ett litet hus närmare Krabbsjövägen. Huset bestod av ett rum och en kammare. Där det var en familj (Anna och Emil Jonsson) som huserade i stora rummet/köket under åren 1908-1913, i kammaren bodde en mansperson, Jan Fredrik Alhström född 1846 i Ramsberg, som hade till uppgift att sätta lite frö, rensa bäckar, hugga i skogen och kola milor inom Prästhyttans bevakning.

Det lilla huset blev rivet när det stora huset var färdigt för inflyttning, men långt senare, kunde man ana att det hade varit ett litet hus lite norr om brunnen, på denna plats fanns i slutet av 1980-talet en del rosen- och syrenbuskar.

Nu blev det krångligt att ha både Gamla Finntorpet och Nya Finntorpet som namn. I kyrkböckerna (se bild nedan) från Grangärde församling (1925-1930) finns ändringen från Gamla Prästhyttan till Nya Finntorpet och slutligen Bergalid. Men skrivaren har också en anteckning att det Nya Finntorpet skulle vara Bergalid ända till åren omkring 1940. 

Gamla Finntorpet har uråldriga anor 

Foto: ©N-E Nordqvist 2005

Egendomen har varit delad

En gång i tiden har egendomen Gamla Finntorpet varit delat i två olika stora hemman, den ena hade namnet "Lars Ers täppa".

Lars Ers, var det namnet på en person vid namn Lars Ersson? Ja visst, det finns ett namn, kolaren Lars Ersson. Han levde mellan åren 1827 och 1869. Lars Ersson var född i Finntorpet och han var gift med Sara Stina Andersdotter, två år efter makens bortgång flyttade man från Finntorpet till Stensbo. Även Lars Erssons moder, Sara Larsdotter var född på Finntorpet år 1793 och hon var dotter till Lars Matsson och hans hustru Stina Matsdotter.

Det var en bonde som hade det på andra sidan vägen om den gamla kyrkstigen som går genom hemmandet. Förr så kallades den för Lars-Ers täppa och var belägen på den östra sidan av nuvarande bostadshuset, alltså åkrarna som är mot landsvägen. Om de har bott vid gården eller om de har haft ett annan liten stuga är okänt men enligt vissa källor så ska det ha funnits en liten stengrund.

En annan åker som är söder om gården har namnet "Lars Mats täkt", namnet kan man läsa på en karta som är ritad under åren 1808-1809. Nu fanns det en Lars Matsson, som var bosatt i Finntorpet, han var född 1751 i Hyttriset och hade gift sig år 1780 med Stina Matsdotter, från Norrbärke. Hon var ett år äldre än maken Lars. De hade fem barn. Redan 1795 fanns de skrivna i Finntorpet och Lars Matsson levde fram till år 1823, hustrun, Stina, avled fem år senare. Till yrket var även Lars Matsson kolare. Den gamla kartan som vi har hittat Lars Mats täkt på, heter "Prästhytte masungs ägor", den finns på Statens Lantmäteriverk i Gävle.

Gamla ladugården 

Följande text kommer från Albert Jonsson, boende på Gamla Finntorpet
Efter vägen ner till Finntorpet finns resterna av gamla ladugården, den gamla byggnaden fanns redan år 1887 när Erik och Johanna Eriksson flyttade till Finntorpet. Tjugo år tidigare hade ladugården funnits när Johannas föräldrar flyttade hit. När jag spelade in den här berättelsen via en liten bandspelare år 1988 så hade gården varit i samma släkt under 121 år. Det blev ytterligare ett antal år som den fortsatte i släkten i nedstigande led.

I den gamla ladugården, det var en lucka på bägge sidorna så de har öst in hö från bägge håll. Inne i ladugården finns en liten höskulle och en eller två sädesbingar. Vanligt var ju på den tidiga tiden att det var bara ett jordgolv för det har aldrig varit ett gjutet golv i denna byggnad.

Vid Finntorpet fanns det tre ladugårdar fram till år 1988 och fortfarande kan man se två medan den tredje är riven som byggdes i början av 1900-talet som även det hade ett jordgolv. Under 1940-talet blev golvet gjutet och i samband med detta så blev ladugården lite mindre. Den stod kvar ända tills de byggde den nya ladugården år 1954. Från den gamla ladu­gården tog de av teglet på taket och lade det på den nya ladugården. Tidens tand tog ut sin rätt, efter en tid så rasade taket in och då takbjälkar och annat brännbart togs till vara och blev till ved.

Gårdens folk hade på slutet 5-6 kor och två hästar inhysta på gården som de använde för gårdens jordbruk och körde i skogen som var vanligt på den tiden och folk kolade även milor. 

Från början när jag var liten hade de plats med åtta djur, fyra bås på båda sidorna med silbord i mitten, så korna stod mittemot varandra. 

Bilden ovan tagen den 1988-08-06 visar resterna av den gamla ladugår­den och i förgrunden en välbyggd stenmur.

Det kom en dag en person till Finntorpet som representerade en hem­bygds­förening varvid följande muntliga episod uppstod. Troligtvis var de båda ute och inspekterade gårdens ägor när de passerade stenmuren i förgrunden varvid den besökande uttryckte sin beundran över den väl­lagda stenmuren.
— Den  här stenmuren är nog väldigt gammal!
Ja det är den säkert, svarade Albert Jonsson lite klurigt. Jag har gjort den själv. Senare berättade Albert detta för mig och anledningen till att den kom till var att staten betalade ut bidrag under efterkrigstiden (1940-talet)  för att få bort stenarna i åkrarna och öka avkastningen inom jordbruket.

Gamla stugan vid Finntorpet

 

Foto:  Einar Eriksson år omk 1920

Gustav Karlsson framför gamla stugan i Finntorpet Det gamla huset blev rivet 1958, och det nya huset blev uppfört och färdigt 1955.

Några upptäcksresandes uppfattning om vägarna i vår socken.

Abraham Hülpers skriver i sin dagbok om en resa år 1757 i Koppar­bergs län, där vi citerar ett avsnitt som gäller dåvarande landsvägen Ludvika - Grangärde:
Landsvägen igenom denna del av socken är en av de svåraste, i avseen­de till de stora bergshöjderna. Särdeles mellan kyrkan i Grangärde och Ludvika. Öster om Vässman (förr stavades Väsman med två s): Där på träffades en backe, som i dess lutning innehåller 1/4 mil på bägge sidorna och av sockenborna därför överst uppe på berget fått namnet Fängen­hällen. Människorna från Finnmarken och övriga platser hade ingen bättre väg än denna, utan gångstigarna, som trampades upp av gruvkarlar och de som arbetade i skogarna fick användas. Det är många tunga bördor som har burits och dragits fram med hästen, den tidens trogna medhjälpare. 
Nu går det lättare ned mot Gamla Finntorpet, på vägen dit passeras det gamla gravfältet inom Finntorpets stora egendom.

Vägen ner från Fängenhällarna och till Finntorpet 

Foto: © N-E Nordqvist 2013

Den urgamla vägen har ju gått genom detta hemman. En väg, som var viktig förr i tiden. Barnen, som växte upp i Finntorpet hade i slutet av 1890-talet lärt sig, att var fjortonde dag kom patron Carl Roth åkande med häst och vagn på väg till Nyhammars Bruk, när de hörde hästen och vagnen, som hade vissa gnisslande ljud för sig, då sprang barnen och öppnade grinden. Det fanns då två grindar, en i södra delen av gården och en i backen norr om boningshuset. Det var under sommaren han kom med häst och öppen vagn, barnen kunde då få två, fem och ända upp till tio öre av Carl Roth i grindpeng. En stor summa för barnen på den tiden.

Hur länge den här vägen har haft denna sträckning kan nog ingen tala om. Det var den enda väg mellan nuvarande Ludvika och Grangärde.

Gamla Finntorpet 

Foto: ©N-E Nordqvist.

Gamla Finntorpet hör till de äldre ställen som skrivaren känner till i denna del av bygden som den här hemsidan handlar om. Nu är det många år sedan man besökte Finntorpet för första gången i livet. Åren går och det finns ett svagt minne hur det såg ut i köket vid den gamla stugan som blev riven och ersatt med den nu rödmålade stugan på 1950-talet och här kan vi också skymta gamla ladugården som fanns redan i slutet av 1800-talet uppe i backen samt den nyare ladugården på bilden fotograferad från Fängenhällarna.

På berget Fängenhällarna tog jag mina vandringar då och då, främst för att ha uppsikt över eventuella tjäderspel. Ett annat av mina intressen. Men det aktuella spelet försvann i samband med att en större skogsavverkning skedde i mitten av 1970-talet. Samtidigt öppnade det sig en helt annan vy över Finntorpet då skogen framför mig försvann och man fick fritt för att dokumentera Finntorpet från ett håll, som aldrig kommer tillbaka under min levnad.

Under 1970-talet var det också populärt att göra stora fall, vilket kan ses i bakgrunden. Halva skogen på Stensboberget försvann i ett nafs vilket inte var en positiv upplevelse. Tiden läker ju alla sår sägs det men ovanstående bild med den vyn kommer aldrig åter.

Ur ett vidare perspektiv 

Foto: ©N-E Nordqvist.

Med kameran fångade jag ett vidare perspektiv över avverkningarna på Stensboberget och det såg inte så trevligt ut från Finntorpet mot den plats som jag står vid och fotograferar ovanstående motiv. Själv har jag alltid sett Gamla Finntorpet som en idyll, men frågan återkommer alltid, hur och när kom Finntorpet till så här "mitt i skogen"? Samtidigt så här långt efteråt så känner man den glädje som nu finns att man har dokumenterat sådana här ställen, från platser, som inte återkommer förrän om kanske 50 år.

Vägarna delar sig mellan åkrarna 

Foto: ©N-E Nordqvist 2013

Den tidigare stugan var byggd i början av 1800-talet av patron Wetter­dahl. Han var då ägare till Prästhyttan och Ludvika Bruk. Under en tid på 1850-talet byggdes huset vid Finntorpet om till en jaktstuga. Tänk att ha en jaktstuga i detta, då kanske viltrika skogar. Vilka nöjen de stora bruksherrarna måste ha haft och vilken strapats att bara komma till Finntorpet med häst och vagn från nuvarande Ludvika. Det tidigare huset hade en gång varit i tre våningar. Tre våningar på den tiden, var en stor pampig byggnad. Enligt vissa rykten så ska den ha sett ut som en mindre herrgård. Tänka er, en liten herrgård här ute i skogen!

Citat: "En herrgård eller ett herresäte var ursprungligen en stor lantgård som beboddes av en herre det vill säga en adelsman. Med benämningen herrgård avses dels egendomen, godset, dels i inskränktare mening själva bebyggelsen på gården.

Det ursprungliga begreppet började urvattnas under 1700-talet, då även ofrälse bruksägare eller brukspatroner började kallas herrar. När dessa byggde sig bostäder som liknade de egentliga herrgårdshusen, började dessa kallas herrgårdar. Slut citat. (Källa: Wikipedia.se)

Finntorpet hade ändå en strategisk plats mellan de båda gästgivargårdarna i Marnäs (Ludvika) och Grangärde.

Det måste ha varit en fröjd för ögat, när man hade passerat den långa och mycket sega backen från Norrvik till toppen på Fängenhällarna. För att där uppe hämta andan efter ansträngningen, och upptäcka detta hus, som ett högt fyrkantigt torn i den omgivande skogen. Vem vet, om inte huset kom att byggas som bostad åt en del, som arbetade vid Prästhyttans hytta. Man kanske behövde något för övernattning?

När det blev ombyggt till en jaktstuga så var nedre och övre våningen lika stora med ett stort kök och en liten smal kammare. På våning tre var det då en stor kall vind med ett litet rum. Under åren kring 1867 byggdes stugan om, den så kallade övervåningen kom bort. Vägarna i forntiden har här haft en vägkorsning. Eftersom den urgamla kyrkstigen mellan Ludvika och Grangärde gick den här vägen till höger förbi Finntorpet och vidare fram till patron Carl Roths jakstuga.

Gamla vägen till Prästhyttan 

Foto: N-E Nordqvist 2013

Bakom kullen på den översta bilden syns nu för tiden tydligt och klart var den gamla vägen ner till Prästhyttan har gått. Tänk att det var bara häst och vagn som gällde på den tiden.

I nutiden används den äldsta vägen knappt längre förutom när Ludvika- och Grangärdeförsamling har sina vandringar ner till sitt ekotempel och gemensam gudstjänst i kyrkan i Grangärde. Därför står nu en stolpe i vägkorsningen, som visar att här går "Pilgrimsleden" genom bygden.

Mynt som hittas i åkrar vid Finntorpet 

Foto: ©N-E Nordqvist 1989

Vid Gamla Finntorpet vet vi att det har varit liv och rörelse sedan lång tid tillbaka, dels genom kyrkböckerna och olika sägner. Men var fanns det för några andra bevis att folk har bott här vid Finntorpet?

I juli månad år 1989 fick jag låna några små runda saker som har hittas i åkrarna och som är avbildade här ovan. Här fanns det alltså flera bevis att de har brukat jorden, då de här mynten har hittas i åkrarna. De här fem mynten har följande årtal 2 öre S M 1761,  1/12 Skilling 1808, myntet i mitten från 1678, 1 Daler 1715 och en 1/4 öre 1654. För mig är det här ett bevis att våra förfäder har tappat eller medvetet lagt i mynten i åkern. Vilka var de?

Vid Gamla Finntorpet har det inte varit några traktorer, utan här har jorden brukats som den har gjorts i urminnes tider. Konstgödning, nej! Det enda som har återförts till åkrarna är det som djuren har levererat under vintern då de har stått i ladugården och som sedan hamnat på gödselstacken.

Floran är artrik inom området då åkrar och dikesrenar har slagits med lien av den förre arrendatorn under många årtionden.

Transport av det som skogen gav

 

Foto: ©N-E Nordqvist 2013

Nu ligger ju Finntorpet i en stor dal, och genom hela området finns en liten ås, som bryts av bäcken mellan Finndammen och Mellandammen. Även det första namnet måste ha någon anknytning till någon finne.

Bäcken har för många hundra år sedan skurit genom den ås och skapad denna lilla ravin. Under den tid det var drift i hyttan har det varit dammar vid alla små sjöar, och utan vatten stannade förstås den nedströms ligg­ande hyttan.

Vintertid kom gangskarlar körande med sina hästar genom ravinen, på släden hade de sin last av timmer från skogarna. De hade ofta bråttom ner till Väsman, vintervägen de körde på sluttade svagt utför och det var lätt för hästarna att dra de tunga lassen. En av vintervägarna kom ända från Bergsbo hytta, de passerade Långtjärnsmossarna innan man kom ut på Långtjärn, och Lilla Prästtjärn innan vintervägen kom ner till Finndammen. Denna färd gick ofta i närheten av den bäck som går mellan tjärnarna. Hemdammen, som ligger längst ner i detta vattensystem var någon gång i tiden större till ytan, nu har den landhöjning som pågår år efter år påverkat även Mellan- och Finndammen. Främst ser man det på Mellandammen och Hemdammen som ligger längre ner i sjösystemet.

Här i trakten beräknas den till omkring 2,5 mm om året. Även andra saker i naturen har ju gjort sitt så att ytan har minskat.

Två åkrar förbryllar vid Finntorpet 

Båda bilderna är hämtade från köpta kartor på Lantmäteriet

"Rubriken två åkrar förbryllar ....." mig på många olika sätt och sätter vissa andra saker ur spel. De åkrar som sätter igång myrorna är de två åkrarna, som ej finns med på den övre bilden, söder om vägen ner till Prästhyttan. Den översta bilden från kartan är författad år 1808-09 och den nedre bilden från 1866-67.
Med kartan från 1808-09 finns en förteckning över vem som äger de olika inägorna vid Gamla Finntorpet från ett storskifte inom Prästhyttans Skifteslag. Rågångsgränserna genomgång härstammar från åren 1770-71 då samtliga 20 rösen avmättes runt Prästhyttans Skifteslag.

Däribland finns en förteckning, vem som äger vad inom området. En av åkrarna har nummer 25 och märkt B på den övre bilden hörde senare till Carl Emil Roth, men det var bland annat hans broder Carl  Cedercrutz som var representerad, för vad jag tolkar till Ludvika Bruk under förrättningen. Vid lottningen så tillföll området som är märkta med ett stort A  på kartan vid Finntorpet och Prästhyttan samt ön Lövön i sjön Väsman till Över­jäg­mästaren A F Reuterskiöld.

På den övre bilden finns ett grönområde i bildens nederkant som är upp­tagen som skogsmark vid förrättningen. Det här gröna området på den översta bilden i området är märkt med num­mer A 46 och sträckte sig söder ut och ända fram till rågången mot Norrviks By och betraktades som skogsmark.

I husförhörslängderna finns en Jan Mårtensson upptagen som är född år 1762 och boende på Lövön, familjen flyttade till Gl: Finntorpet omkring år 1806. A 36 är märkt på kartan och benämnd till "Jan Mårtenssons täkt", den ligger i den nordvästra delen av området kring Finntorpet. Om det nu är samma person så var han och familjen boende i området i något hus ända fram till omkring år 1837, då han finns under Prästhyttan. Var det då en flyttning från Finntorpet till Prästhyttan? Då vid den tidpunkten var han sjuklig.

Mellan åren 1809 och fram till den nedre kartan från 1866-67 kommer det till två åkrar söder om vägen till Prästhyttan. Av någon underlig anledning så måste de redan på den tiden, eller rent av ännu tidigare haft reda på att det fanns ett fält med gravkullar, som delade upp åkrarna när de odlades upp på var sin sida om ett gammalt gravfält.

Mina egna tankar är att det kan vara Jan Mårtensson som har brutit upp marken och lagt stenar i nederkanten och utanför de sluttande åkrarna. Tror inte att de har lagt ner ett arbete att köra sten från åkern i uppförs­backe till det område som är mellan åkrarna.

Mötet med det okända 

Foto: ©N-E Nordqvist 2013

Alberts möte med det okända 1986.

Det är slåttertid, det har varit varmt om dagarna. Ja nästan för hett, om man skall vara ute på åkrarna under dagens hetaste tid. Men när klockan är halv fyra på morgonen är det svalt. Jag vaknade tidigt och efter några koppar kaffe går jag ut för att hämtar lien på logen, den har jag slipat innan det var tidig kväll.

Det går lätt att slå gräset på åkrarna och dikesrenar när daggen ligger kvar. Fukten liksom smörjer lien. Natten har varit sval, dimman ligger i luften, det är alldeles stilla, inga bilar hörs på den närbelägna landsvägen. Jag tittar mig omkring i ett mjukt ljus. Solen har inte kommit upp över berget. På andra sidan berget, har solen hunnit värma upp så att dimman har lättat.

Jag hänger lieorvet över min axel. När jag har gått ett tjugotal meter tittar jag upp. Till min förvåning ser jag en gammal grå gubbe, med gamla gråa skinnkläder, sittande på en av de gamla gravkullarna som finns inom området. Smygande lätt på foten följer jag den gamla kyrkstigen mot gubben. Men jag är allt för uppmärksam på den sittande gubben.

På ungefär 75-85 meter från gubben där sparkar jag till en sten, som ger till sig ett oljud då den rullar omkring.

Den okända gubben tittar upp en stund och tittar på mig. Jag går några steg närmare, men ett tu tre så löses gubben upp och försvinner utan vidare. Där står jag häpen och förvirrad, jag kliar mig i håret och funderar. Mötet med det okända har skett, jag vet inte vad jag ska tro. Men jag vågar gå fram och titta där gubben har suttit, visst finns det märken i gräset, som är nedböjt, och att det inte finns någon dagg i gräset. Resten av dagen går jag och funderar vad jag upplevt.

Personen som har upplevt och berättat om denna händelse i detta avsnitt är: Albert Johnsson, boende vid Gamla Finntorpet 1991.

Gravkullarna.

Gravfältet inom Finntorpets revir är väldigt gammalt, eftersom Finntorpet redan år 1654 finns utmärkt på kartor. Bara tanken att redan då, troligen långt tidigare i historien har det funnits bosättningar på platsen. Det har antytts av personer som har större kunskap än vad vi har, att det skulle kunna vara från tidig medeltid.

På grund av att det ligger så långt ifrån sjön Väsman, är det inte ett sjöfarande folk som hade sina bosättningar på denna plats. Troligen var det skogs- och jägarfolk vilka var boende i närheten. De gjorde sina gravvårdar inte långt från boplatserna. Att Finntorpet är gammalt har vi redan förstått, för gravkullarna ligger inklämda mellan ett par åkrar. När åkrarna bröts upp måste gravarna varit kända för dem som odlade upp jorden. Annars hade de väl odlat upp detta område, och gjort åker av hela området.

Remsan där gravarna ligger är ca sex meter bred och tjugo meter lång. Utanför åkerrenen och ut mot de gamla hagmarkerna ligger flera gravar. Sammanlagt skall det ha hittats 34 st gravkullar, i detta område. Många frågor återstår att lösa, när, hur, vilka var de? Får vi någon gång svar på detta? Vi behöver inte gå längre tillbaka än till mitten av 1950-talet, för att vi skulle få vetskap om att det fanns ett gravfält.

Den som först intresserade sig för detta område var en person från Stensbo vid namn Karl Ström. Han var ofta här och tittade på området. Karl Ström berättade för Albert Jonsson att han skulle kontakta en person i Stockholm, som har kännedom om sådana här gamla arkelogiska fyndigheter. En dag kom arkeologen hit från Stockholm, och var där och tittade, för att senare utbrista: "Att du inte har tänkt på, när du har gått och slått med lien, hur du har trampat på de där kullarna, det är gravkullar".

Arkeologen berättade vidare: "att på den tiden hade de inte mycket till verktyg, utan de grävde grunt och öste upp från båda sidorna". Kullarna är också olika långa, det förklarade han med att det var barn i den små kullarna.


Text om inget annat anges N-E Nordqvist 2019-11-30