Om

Den här sidan kommer att handla om byarna Norrvik, Brunnsvik, Lekomberg, Sörvik och Burens.
Skriv in i rutan Sök, t.ex ett sökord så får ni/du fram alla sidor med det sökta ordets innehåll. 



Omröstning

Gillar du den här hemsidan?

 Gillar du hemsidan?

 Fyller den dina behov?

 Gillar den inte!

Kakor används

Nybotten-Hagens

Den gamla ladan från en svunnen tid

Foto: ©N-E Nordqvist 2014

En inlevelse fick jag under en dag i början av april månad 2014, fanns den gamla ladan kvar som jag hade sett för länge sedan.
Det var minst tjugo år sedan jag var där senast. Benen var blytunga efter cykelturen uppför de branta backarna, pulsen steg oroväckande. Det dunkade och bankade i kroppen. På vägen hit hade jag gjort en avstickare för att kontrollerat om det fanns några mosippor på gång och även "Tibast" en meterhög buske där blommorna blommar på bar kvist.

Väl framme gömdes cykeln bakom några yviga granar och jag gick på måfå i den riktning, som om det fanns svaga fragment kvar sedan tidigare besök. Förändringen var total när jag såg ladan skymta mellan granarna.

Nu hade någon förändrat området så det såg betydligt prydligare än vad det var vid mitt tidigare besök, då det var risigt och i det närmaste omöjligt att dokumentera ladan.

Ändå så fanns det en hälsning från svunna tider

Foto: ©N-E Nordqvist 2014

Öppnade dörren försiktigt, av säkerhetsskäl då jag var orolig för vad tidens tand hade tagit för beslut. Rostiga gångjärn med mera.
På en bräda stod det inristat Hj S 1947. Här fann jag en signatur som jag direkt kopplade till en viss person i Norrvik, Hjalmar Sjögren.

Åkerbruket

Foto: ©N-E Nordqvist 2014

Här andades dåtiden i sin fulla prakt. För mig kändes det som att någon hade packat ihop sina saker och hastigt lämnat området.
I dag när man tittar sig omkring syns att det har varit odling på detta område för länge sedan. På baksidan av ladan fanns en äldre pinnharv uppställt.
I mitten av 1950-talet kunde man mycket väl se hur åkrar och andra inägor var helt orörda. År 1954 var det sista året som Mats Norrgo hade odling på åkrarna vid Nybotten. De vilda djuren, älg, rådjur och harar hade här ett litet paradis, där de ostört kunde gå och beta. Åkrarna fick inte ligga i någon träda under en längre tid. I början av år 1963 planterade man granar och tallar på den odlade jorden. Lite drygt trettio år senare ser man hur fort träden har växt på gödslade åkrar och inägor. Nu kan man med viss svårighet se att det har varit odlad mark här en gång i tiden. Den första gallringen i beståndet har skett. En gammal byggnad av timmer, som kan ha varit en ladugård, och några gamla stenmurar, skvallrar om tider som har varit. I dagens läge när man ska färdas med bil från Silvergruvan till Nybotten är det långt. Mellan de två platserna är det inte mer än 1 km fågelvägen.

En dag träffade jag Barbro Norrgo vid Hagåkern. Barbro berättade att de slog med lie på åkrarna och hässjade höet för hand. När höet hade torkat på hässjan, körde man med häst och vagn hem en del till gården i Norrvik. En del förvarade man i den lada som fanns vid Nybotten. På vårvintern, när höet började ta slut på skullen hemma på gården, hämtade man hem det hö som man förvarade i ladan under vintern med häst och släde

 Bakom den stora stenmuren

Foto: ©N-E Nordqvist 2014

Bakom den stora och kraftiga stenmuren fanns under 1970-talet en åkerlapp, där vi satt bakom stenmuren och lurade med kameran efter ett och annat rådjur som kom fram mot kvällningen för att beta av det saftiga gräset.
Men tiden står ju aldrig stilla, hela tiden sker det små förändringar och granarna växer upp där de drog pinnharven efter hästen på den här åkern.
Den som besöker detta område kan inte föreställa sig att även andra personer har haft sitt boende på den lite avskilda plats.
Men var förväntningarna så stora på den tiden mot dagens jäkt. Livet gick sin gilla gång även här i skogen där man följde de väl upptrampade stigarna.

Anders Mattson, var han nybyggare?

Vid ett tillfälligt besök på Länsarkivet i Håksberg för många år sedan hittades en microfilm med nummer 11420. På den filmen finns anteckningar ur husförhörslängderna. Bland annat kan man läsa att dagkarl och kolaren Anders Mattson, född den 8 oktober år 1754 i Ljusnarsberg och hans hustru, Stina Jansdotter, född den 2 september år 1758 i Hellsjön. Familjen flyttade till Silvergruvan från Enkullen år 1793. De hade då sonen Jan, född år 1784. Han växte upp och gifte sig med en kvinna från Visby, Maja-Stina Malmdahl, född år 1771. Giftermålet mellan de två var den 11 december år 1819. Under åren 1826-1836 bodde Jan och Maja-Stina vid Nybotten, Norrvik/Brunnsvik.
Vad var det som gjorde att de unga flyttade till Nybotten är höjt i dunkel. När Anders Mattsson kom till Silvergruvan, flyttade han då in i en liten stuga som senare fanns på P Danielssons ägor? P kan det betyda Pehr. Varför inte? Det fanns en Pehr Danielsson i Brunnsvik vid den tiden, som tog över gården efter sina föräldrar. Var det deras mark?

Var det en osäkerhet med husrum som gjorde att familjen måste packa alla sina saker och flytta till Nybotten för att där idka jordbruk eller arbete med kolning. Lite längre upp på Hagberget finns det ett kalkbrott, har det givit arbete åt Mattssons?

Fanns det en gammal gård där redan i början av 1800-talet? Är det den ladan som nu är avbildad från den tiden? Vi har ju tidigare haft lite tankar om den invandring av savolaxer, vilka kom hit för att odla upp våra ödsliga marker på 1600-talet.
Efter Anders Mattssons oväntade död tog sonen Jan över gården som "husbonde". På gården som låg lite vid sidan om den övriga byn fanns vissa problem. Jan var inte riktigt frisk och även Maja-Stina var ofta sjuk. Jan blev änkling 1845 men bodde kvar i bygden. Han lämnade själv jordelivet den 16 april 1858. Då helt blind. Vad vi vet idag enligt husförhärslängderna så fanns det ett fattighus på något ställe i Norrvik. Var, är det ingen som vet än, men det var vanligt med ett fattighus i varje by.

Grangärde fattighemman låg i Sörvik, ända fram till i våra dagar. Vår tids mest kända så kallade fattighus var ju Räfsnäs. En nära anhörig till mig var helt förtvivlad över att hamna där på 1960-talet.
Att bli änkling på den tiden var inte det roligaste när man på slutet fick leva som fattighjon. Tänk efter, sitta som fattig och blind, utan TV, radio och tidningar i en stuga någonstans utan barn eller barnbarn. En iakttagelse är att far och son blev lika gamla, 74 år. Jan och Maja-Stina fick alltså inga barn. En gren av Anders Mattsons släkt slutar helt enkelt i ett torp någonstans i Norrvik. Han begravdes den 2 maj 1858.

Albin Danielsson, som var född i Norrvik har berättat för mig att han själv hade hört någon berätta att ett hus vid Nybotten hade rivits. Huset alla delar kördes med häst och vagn ner till Anders-Persgården där det byggdes upp igen. Är det därför vi för närvarande inte kan hitta någon person som senare var skriven vid Nybotten?

Torpet "Hagens på Fängenhällarna"

Foto: N-E Nordqvist 2015

Ett annat litet okänt torp är Hagens. Torpet fanns nästan ända uppe på toppen av det som vi nu kallar "Fängenhällarna". Idag finns några rester kvar av grunden under några risiga granar. Men ändå har det varit liv och rörelse i Hagens under en tid. Torpet blev rivet någon gång omkring år 1920.

Den som idag vill besöka denna plats en sommardag får vara beredd att bli både varm och svettig under promenaden från kolonin vid Fängenhällarna och upp till Hagens. Att vandra denna väg, som är en del av den gamla kyrkstigen kan vara både spännande och utmanande. Allt beror på den kraftiga stigningen upp mot bergets topp. Och vem vet om du inte kan möta skogens innevånare på tu man hand.

Strax innan du kommer upp på den högsta delen, så har det blivit ett fall efter en skogsavverkning på den östra sidan av kyrkstigen. Den smala lilla vägen finns inte längre i den nu uppväxande skogen. På en liten ås finns en smal liten väg. Inte större än en körväg. Där inne, en bit in från den gamla kyrkstigen/vägen ligger torpet Hagens.

Jordens växter skvallrar att det har varit någon form av odlad mark, och många jägare tog sig ofta en tur på hösten förbi Hagens på grund av att det fanns så goda äpplen på de gamla äppelträden. De är nu borta i den allt mer växande granskogen.

Här hade Jakob Erik Olsson sitt enkla hem, familjen kom till Hagens från Grangärde den 22/11 1887. Jakob var gift med Lovisa Persdotter och han var född år 1848 i Grangärde, medan Lovisa var född inom Norrbärke församling år 1857. Inom familjen fanns det fyra barn. Deras första gemensamma barn hade fått namnet Erik Walfrid, de hade också barnen, Carl Arvid och Alma Christina.

Folke Eriksson, han berättade en gång för mig att han var med sin far Erik Walfrid Jakobsson till Hagens. De hade åkt i Folkes bil till Fängenhällarna för att sedan köra en liten bit på den nu dåliga vägen (kyrkstigen).
Efter ett stycke hade de fått stanna och gå den sista biten, det var tungt för Erik Walfrid att gå uppför den branta backen.
Nej nu orkar jag inte gå längre, sa han, medan han såg sig omkring och fann en tuva full av mjuk mossa bredvid en stor gran. Där satte han sig och lät ryggen vila mot trädet. Det var inte som i unga dagar när man var på väg till hemmet. När han hade vilat en stund, började han långsamt att berätta för Folke hur det hade sett ut på platsen, där han en gång hade bott.

Torpet låg på vänster sida om den lilla, nu nästan igenväxta vägen som går igenom gårdens tun. Stenar till grunden finns kvar än idag, och den säger att huset var fem meter långt och fyra meter brett. Rester av en raserad skorsten finns i ett hörn. Det lilla torpet var omkring 20 kvadratmeter stort. Här bodde då fyra barn med sina föräldrar. På andra sidan vägen fanns en liten ladugård, och under ladugården hade man grävt ut ett utrymme så att det fanns plats för några getter.

Nu finns det en liten beskrivning hur det såg ut inne i det lilla torpet:
"Längst in i nordöstra hörnet var eldstaden, en öppen spis, den enda källa till värme under kalla vinternätter. Maten lagades i trebenta grytor, som ställdes in i elden där den kokades eller stektes. Inne i rummet, efter norra gaveln fanns en gammal gustaviansk säng. Ett litet fönster med gardiner fanns på den västra sidan av huset för att släppa in lite solsken i det lilla torpet. Framför fönstret var det en sådan där "bordbänk", den användes som bord på dagarna.
På kvällen när det var dags att gå och lägga sig, då drog man ut en stor låda, i den kunde man ligga och sova. Ingången var på gaveln, på den sydöstra sidan av torpet och ut mot vägen. När man hade öppnat ytterdörren och var på väg in, så fanns det ett litet utrymme på vänstra sidan, där var en hyvelbänk stående".  Allt man behövde i trä fick man tillverka själv, och på den andra sidan om ingången var vattenförrådet.

Nu ska jag gå fram och titta hur du har haft det, säger Folke till sin far.
När Folke hade gått ett stycke, då ropade fadern. Folke vände sig om och lyssnade på fadern, som sa att när du kommer fram, gå åt öster, mot Sultentjärn, där ligger källan där vi hämtade vattnet, det är vid den stora björken. Jag sitter kvar här och väntar tills du kommer tillbaka.

Källan, där de hämtade vattnet var en liten bit ner i den stark sluttande slänten. Den som idag gör ett besök i Hagens har ofta svårt att förstå hur man kunde bo på en sådan plats. Där uppe, i kanten på en ravin, som har en höjdskillnad på omkring 25 meter fanns både torpet, ladugård, jord­källare och ett litet land. I landet har de troligtvis odlat grönsaker och andra rotfrukter, som de senare har förvarat i jordkällaren. Stenar, som hittas i landet har plockas ur och blivit lagda i ett stenröse i kanten av ravinen.

Nu hade inte Jakob Erik Olsson något ovanligt yrke på den tiden, han var som många andra här i bygden, skomakare. Var han satt och arbetade är okänt, men det fanns flera skomakare här på trakten. Minst en skomakare i varje by fanns det som tillverkade skor och reparerade skor som hade blivit trasiga.

Föreningen "Säker Hamn"

Foto: N-E Nordqvist 2015

Vid Finntorpet och på andra ställen i närheten var det många ungdomar, som inte hade något speciellt att göra. Den stora vågen inom nykterhets­rörelsen drog fram över bygden omkring år 1910. En loge med namnet "Säker Hamn" bildades 1908 i Stensbo. Den var aktiv i ett antal år för att senare sakta somna in. Ett nytt försök att få liv i denna loge kom till genom initiativ av Sigvard Gustavsson år 1928. Det fanns då ett större antal ungdomar i bygden, som ville ha någon slags förströelse.

Vid Hagens var det öppet och fint, torpet var borta sedan tidigare, men grunden fanns kvar, en idealisk plats för att anordna gökottor. Det blev musik till en grammofon, som Alma Sjögren ägde, hon var då piga i Finntorpet. På den jämna och fina gräsytan under blommande äppelträd hade man både sång och dans, kaffe och bröd hade man med sig i sina korgar när man kom dit. Det kom unga från alla håll till denna plats.
Alla ville känna den gemenskap som fanns mellan de unga på den tiden. Även kärleken spirade under de här tiden.

Text och Redigering 2019-11-28 N-E Nordqvist