Brunnsvik/Lekomberg med omgivning.

Avveckling av tyskgruvorna

Avvecklingen av de tyskägda gruvorna i Mellansverige är flyktkapitalbyråns sista stora arbetsuppgift, och den har varit mycket tidsödande framhåller direktör Alvar Lindencrona för DN. De gruvor det gäller är bland annat Hörken, Stora Långvik, Lekomberga (Lekomberg), Håksberg och Stollberg, och dessa administreras till vidare för statens räkning.
Flyktkapitalbyrån underhandlar nu om försäljning med dels staten, dels en grupp av fria företagare.
Källa: Gruvindustriarbetaren N:o 10 oktober 1948.

Tyska gruvor har nu övertagits av statsverket

Köpesumman bestämd till 7,9 milj. kr.
Vid regeringssammanträdet de 16 september godkändes det förslag till köpeavtal beträffande de tidigare tyskägda gruvorna i Mellansverige, som uppgjorts på grundval av det generaldirektör. Ödeen och auktoriserade revisor Rybeck för kronans räkning avgivna anbudet.

Förslaget till köpeavtal hade granskats och förordats av flyktkapitalbyrån. Samtidigt bemyndigades Öden och Rybeck att för k. m:t och kronans räkning underteckna avtalet. Omedelbart efter regeringssammanträdet ägde undertecknandet rum. Säljare är sex bolag. Hörkens gruv ab, Håksbergs nya gruf ab, Gruf AB Lekomberg. Stollbergs grufvor och anrikningsverk, Stora Långviks grufve ab och AB Nya Noragrufvorna, vilka representerades av sina administratorer, kommerserådet Sidenvall och hovrättsrådet Söderström.

Enligt avtalet som för att bli gällande fordrar riksdagens godkännande övertar staten bolagens fasta och lösa egendom, lager, övriga omsättningstillgångar samt skulder inklusive pensionsförpliktelser. Vissa tillgångar och skulder av speciell karaktär ingår dock icke i överlåtelsen.

För gruvegendomen och övriga anläggningstillgångar är köpeskillingen bestämd till 7,9 milj. kr. medan den för omsättningstillgångarna skall bestämmas efter värdering vid övertagandet, för vilken värdering grunderna angivits i avtalet. Övertagandet skall, om riksdagen härtill lämnar bifall, ske den 1 april 1950.
Källa: Gruvindustriarbetaren N:o 10 oktober 1949.

Vad blev resultatet? Slutsumman blev att anrikningsverket vid  Lekomberg stängdes ner i juli 1950, omkring 3,5 månad senare. En annan liten iakttagelse vid inventeringen av linbanan mellan Lekomberg  - Källbotten var att underhållet blev eftersatt där det fordrades en större upprustning. 

Flyktkapitalbyrån var en svensk myndighet som skapades sommaren 1945. Byrån bildades för att kartlägga tysk egendom i Sverige med anledning av de allierades resolution i Bretton Woods  i New Hampshire 1944. Resolutionen syftade till att stoppa Tyskland som en krigförande nation i framtiden, efter att de förlorat andra världskriget. Detta genom att Tyskland utomlands inte skulle kunna säkra kapital som de skulle kunna komma att använda i ett framtida krig. 

Begreppet "Tyskgruvorna" tillkom för att beteckna de gruvor i Sverige som ägdes av tyska företag och privatpersoner. Den så kallade Tyskgruvekommittén som ingick i Flyktkapitalbyrån bedömde att vissa av de gruvor som tidigare ägts av tyska intressen och över­tagits av flyktkapitalbyrån var lönsamma och gick att driva vidare. Man föreslog att dessa skulle samlas i ett statligt gruvbolag, AB Statsgruvor. 
Källa: Wikipedia

Nu när det här skrivs  i början av år 2020, en natt vaknade man plötsligt och fick en tanke. Lekomberg, tidigare nämnd som Spel­gruvan, den första kända gruvbrytningen vid Spelgruvan var för 390 år sedan, (1630-1638).  Den kung som då regerade i Sverige var  Gustav II Adolf  som avled 1632 varpå hans dotter drottning Kristina tog över efter faderns död.  År 1638 stängdes gruvan och fick sin törnrosa­sömn i lite mer än 225 år. Innan ett ny brytning kom igång. 

De barn som hade anhöriga, anställda vid gruvbolaget kunde på mitten av 1920-talet krypa ut på kanten till schaktet och se det magiska årtalet 1630 inhugget i berget. Det ska enligt uppgift finnas på den nordostliga sidan. Schaktet var redan på den tiden omkring 50 meter djupt. Än i dag så lever Gustav-Adolfschaktet i det dagliga talet. Även vid ”Fogdegruvans schakt” där årtalet 1910 finns inhugget på berghällen, vilket syns än i dag. 

Att det har varit brytning mellan åren hoppar vi över fram till då tyska intressen tog över Lekomberg för 110 år sedan, (1910). Sista bergtonnet upp ur gruvans inre för 75 år sedan, anrikningsverkets stängdes för 70 år sedan, (1950). Gruvbyggnadernas avslutning av rivningen för cirka 60 år tillbaka i tiden. Linbanans frakt av malm från Sörvik och Källbotten slutade vid anrikningsverket stängdes. Kraftcentralen började byggas omkring 1910. Tiden har rullat iväg och än idag minns jag att Ernfrid Andersson, sittande i soffan i det hus som det här skrivs i säger att min tid vid gruvbolaget är slut och att vi som har avvecklat gruvan (1954) ska överföras till Håksberg. Det blir väl att ta bilen dit fram och åter med en suck. Det kändes inte så roligt efter 44 års anställning vid Lekomberg. Men det jag inte förstod långt tidigare var den enorma kunskap Ernfrid hade om gruvan i Lekomberg. Det fanns fakta om nästan allt som en nyfiken yngling borde frågat mer om som nu är borta för evigt.

Ledningen för Gruf ab Lekomberg var ganska mån att stå på god fot med de anställda även om det förekom stora skillnader i meningsuttryck. Ingenjör Reinard Göst hade inte så lätt med de svenska språket. Men han var envis att det skulle gå. Så gjorde det också då han blev inkallat hem till Tyskland och där han var med i fronten under första världskriget. Språket var hans stora brist och arbetarna blev arga och satte spaden i marken och gick hem. Varpå Ingenjör Göst kom hem dagen därpå och frågade varför maken inte var på jobbet, hustrun svarade att han blev ju avskedad i går. Varpå ingenjör Göst snabbt svarade att han var anställd igen, så då var det att packa ihop sina arbetsgrejer igen och gå upp till gruvan igen och arbetet. 

Anna Jakobsson som har upplevt en hel del i sitt liv berättade att en gruvarbetare var inte värd någonting i bygden. De fick inte ens köpa någon liter mjölk från bygdens stora jordbruk, utan mjölken fördes med häst och vagn till Ludvika. Det var bara att gå från Sörvik, till och från byn Digervåla för att få någon liter. De var nervärderade på något underligt sätt. Även om det fanns ett arrendejordbruk i Sörvik (Vreten) där det står inskrivet i den mån det finns mjölk så ska den gå till gruvans anställda i första hand. 

Jag ställde en enkel fråga till en äldre gruvarbetare i början på 1980-talet, om han ville åka ner i gruvan igen. Svaret kom då helt oanat och snabbt. Nej, usch då. Där nere i djupet finns för många händelser och människoöden som man helst vill glömma bort, blev svaret. Först förstod man inget, snart kom svaga skuggor fram, där man kunde ana vissa saker. Saker som inte bör föras fram i dagsljuset och som bäst vilar i gruvans djupaste vrår. 

På en fråga till de som arbetade inom gruvnäringen, om de tänkte var malmen som de bröt i gruvans inre hamnade. För oss var det ett arbete för både fäder och söner som gav oss ett drägligt liv. Det var ingen som funderade i dessa tankar, då det verkade att alla anställda inom gruvbolaget höll ihop och att gruvbolaget såg till att de hade bostäder, möjlighet att handla i bygdens kooperativa affär i närheten. Gruvbolaget var mån om sin personal trots att det fanns två olika falanger i bygdens historia.

Övrig text och sammanställning 2020-01-06 ©N-E Nordqvist