Om

Den här sidan kommer att handla om byarna Norrvik, Brunnsvik, Lekomberg, Sörvik och Burens.
Skriv in i rutan Sök, t.ex ett sökord så får ni/du fram alla sidor med det sökta ordets innehåll. 



Omröstning

Gillar du den här hemsidan?

 Gillar du hemsidan?

 Fyller den dina behov?

 Gillar den inte!

Kakor används

Natur/fiske hör till hembygden

Korta notiser

Den här sidan är till för  att ge besökaren en liten känsla hur jag upplever att vara ute i skog och mark.
Det är för mig naturligt att ta en tur i bygden för att se om det har hänt något av intresse inom hembygden. Min ständige följesla­gare är ju kameran på dessa vandringar, för att dokumentera något som är intressant. Ibland händer det att min blick fastnar på något som inte har med hembygdshistorien att göra med.

Fåglar, insekter med mera kan vara lärorikt att ta till sig, ser man något som är okänt så kanske det är en raritet. Vem vet, kanske fiskgjusen dimper ner och tar en regnbåge mitt framför en, inte skulle det kännas bra och veta att kameran ligger hemma då?

Det kan bli en spännande utmaning med bilder, som rör natur och fiske här i fortsättningen. För mig är det också en del av dokumentationen av hembygden.

Skräpigt efter en skogsplantering

Foto: ©N-E Nordqvist 2018-12-07.

Ibland ska man inte se det som man tror inte är sant. För ett antal år sedan var det avverkning i detta område mellan Stensbo och Norrvik vid en av de långa backarna mot högsta punkten efter riksväg 66. Längre upp i backen går den gamla sockengränsen mellan Ludvika och Grangärde. Här hade det stora skogsbolaget en avverkning ett antal år sedan. Virket kördes ner till den lilla stickvägen som byggdes med en vändplan längst in. Minns att det var utländsk arbetskraft som planterade ny skog på denna avverkning. Än i dag syns rester av kartongerna och pallarna liggande i slänten huller om buller, blåa plastsäckar, plantkartonger och inte nog med detta, nu har det samlats minst tio bildäck med fälg på denna plats.
Är det så illa att den miljötänkande markägaren inte behöver kontrollera hur det ser ut efter ett avslutat arbete? Eller har man fel där den miljötänkande företaget blundar för det vi ser via bildens dokumentation? Är det inte så att vi ska värna om naturen? Varför då detta?

Plogning för våra medmänniskor

Foto: ©N-E Nordqvist 2018

Det mullrar och dundrar nere på sjön Väsmans istäcke, ser först en snöskoter som drar upp skidspår från Brunnsviks badplats mot Sörvikshållet. Snart dundrar en annan maskin med en snöplog frampå som sprutar snön åt sidan.

För ett tag sedan läste vi i NLT att det skulle dras "vinterväg" fram till Brunnsvik. I vilket fall som helst så blev det inte så fram till dagens datum den 9:de februari. Nu är den här "vintervägen" plogad fram från Brunnsvik till reningsverket i Sörvik där den samman­länkas med den "vinterväg" som går från Sörvik till Ludvika. Redan innan det blev klart med plogningen så kom personer på den här sträckan vandrande. Allt detta har skett ideellt för att samverka med den vinterdag vid Väsmans strand den 17 februari 2018.
Till sist vill vi påpeka att all vandring på sjön Väsmans is sker på egen risk. Isdubbar rekommenderas.

Den ovanliga vintern

Foto: ©N-E Nordqvist 2018

Under julen går en liten film "Snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken". Eller bara ordet "Tomten". Denna filmatisering av Victor Rydbergs dikt "Tomten" från 1881 är en klassiker ur SF-arkivet, där texten läses av Hilda Borgström. För mig vill jag inte missa denna stund då filmen går på TV:n.
Nu i februari (2018) månads första dagar kunde jag inte låta bli att gå ut och dokumentera med kameran hur det ser ut i vår natur. Det var länge sedan det var så här mycket snö på träden, som skapar en trolsk stämning i nutid utanför knuten. För att inte tala om när månen lyser från en gnistrande klar och kall natt.
Den lilla boden i sin röda färg i nedre vänstra hörnet är bara en liten färgklick, för mig saknades bara den lilla tomten som kommer pulsande i snön.
För mig är det också en tanke hur fungerar den globala uppvärmningen?

Dubben och Väsmans is

Foto: ©N-E Nordqvist 2018.

En liten reflektion från tider som har flytt, med tankar från sjön Väsmans stora vidder, betraktat från Brunnsviksviken. Egentligen handlar det inte om den här inslagna dubben i berget i den nordvästra delen av ön Bockholmen, men av någon anledning så finns den med i tankarna när man sitter på sin fiskekont och försöker lura några tjuriga abborrar.
De som var med förr, de som levde här i bygden för cirka 60 år sedan, kunde berätta hur de från bygden var nere på sjön och fiskade efter abborre på vintern. I dag ser man under alla gånger som man har varit ner på sjön knappt några pimpelfiskare. Det har gått så långt att under den kategorin och tiden kan man räkna på ena handens fingrar från min position. Samtidigt kan jag inte förstå varför folket avstår från den delikatess som abborren är som matfisk.

Den här dubben visar normalvattenståndet, just nu den 12 mars 2018 var vattennivån minus 133 mm. När det blir sådana här variationer får man leta efter fisken på andra ställen. Just nu är isen cirka 45 cm under den här snörika vintern där elmätaren har snurrat fort, även om vi numera har digitala mätare.
Vi ska nu backa tillbaka tio år, till 2008, för det året var också en underlig vinter där Väsman inte riktigt frös ihop någon gång. Inte en enda gång var man ut och fiskade på grund av dålig is.
På påskdagen den 23/3 frös Väsman ihop ordentligt under den gångna vintern. Den 17/4 kl. 18.30 var det ett stort isflak som flöt omkring mitt på Brunnsviksviken. Man kan då betrakta att sjön har sköljt trots att stora delar av sjön har varit isfri ett bra tag.

Foto: N-E Nordqvist 2016-03-16

Det känns också lite underligt, när det nu är full vinter utanför knuten med höga snödrivor, att för två år sedan, i mars månad, nästan på dagarna när det här skrivs så har blåsippans blom­knopp kommit fram vid det datum som är skrivet här ovanför.


En oktoberdag vid Fallbergstjärn

Foto: ©N-E Nordqvist 2018.

Det märks att hösten, med alla dessa färger håller på att göra sitt intåg även detta år då sommar­månaderna hittills varit de varmaste på över 200 år. Den här dagen hade jag med mig min gamla och enkla Olympus Camediakamera, då jag hade mina aningar att mobilkameran inte klarade av det här motivet. Nu jag har lite andra krav på mina bilder än gemene man efter all fototävlande i fotoklubbar, där det gällde att renodla sina bilder om man skulle ligga på topp. Kanske med rätta.
Just nu när detta skrivs, dagen före älgjakten så visar termometern bara ett par plusgrader nu på morgonen medan dagsljuset blir kortare dag för dag.
 
På andra sidan av sjön

Foto: ©N-E Nordqvist 2018.

Tystnaden och den spegelblanka sjön var lite magisk denna eftermiddag. Det enda man kunde se var några enstaka stannfåglar som sökte mat för dagen för att bygga upp reserver inför den stundande vintern, annars tyst och stilla där man stod liksom i drömmarnas värld.
Varför man ofta återvänder till denna sjö är att det finns en och annan regnbåge i klubbens vatten. Den här gången lyste de med sin frånvaro, men en ilsken mobilsignal gjorde mig påmind att i den andra ändan satt min hustru som förkunnade att det var matdags denna lördageftermiddag. Då var det bara att plocka ihop sina fiskegrejer och följa stigen ner till bilen för vidare hemfärd som tog några minuter.

Gammelgädda fångad

Foto: ©Anton Hedström 2018-10-13
I en av våra otaliga sjöar strax norr om Ludvika finns ett arrenderat vatten, Fallbergstjärn, cirka 6 km norr om Ludvika. Denna sjö ligger inklämd bland branta stup. Sjön är inte så stor. Några dagar efteråt så är jag själv och fiskar i denna sjö efter främst inplanterad regnbåge med min ständiga följeslagare, flugspöt. Nog för att jag har haft lite kontakt med de ljusskygga innevånarna i sjöns djup tidigare.

Den 13 oktober 2018 får mig att fundera en hel del. En gädda fångad i denna sjö på åtta kilo, vet inte om jag har läst rätt på fångstrapporten. Min största fisk någonsin säger den glade fiskaren. Nu en månad senare, vid ett av mina många återbesök, denna gråmulna dag, med sydlig vind, där sjöns vågor går åt motsatt riktning träffar jag på ett gäng från Sala som hade löst fiskekort och satsat på en heldag vid sjön.
Varav en av deltagarna har haft en anknytning till den närbelägna byn Digervåla lite längre tillbaka i tiden. Det var här jag fick beviset, det som var sant och inte en skröna. En gädda på åtta kilo hade fångats på ett spinnspö i denna skogssjö. För ovanlighetens skull hade de köpt inför denna dag en större håv som här kom till användning.
Vid den norra delen av sjön fanns gammelgäddan som föll för en förförisk fiskad wobbler, typ Rapala. Här fanns alla chanser till att gå fri då det är gott om gamla stockar med grenar som sticker ut, trots allt så gick det lugnt tillväga med drillningen den här gången.
Vi andra inom föreningen är ju lite gladare för nu vet vi att det finns glupska innevånare som tar en och annan regnbåge, så var det nog för mig också när jag drillade regnbågen på mitt flugspö för något år sedan, där någon kom och tog regnbågen för att sedan sticka ner i djupet där den snurrade fast tafsen.

Sjön Väsman är Dalarnas 4:e största insjö

Foto: ©N-E Nordqvist 2015

Sjön har med sina 45,7 km² stora yta, vidder, som är svåra att överblicka under vintertid när isen och snötäcket hindrar att man kan gå var man vill.
Dessutom oroskänslan vad som händer med isen när energibolaget reglerar sjön under vintern, det här året ner  till 1,1 meter under normal­vattenståndet. Idag den 15/3 minus 99 cm.

Då blir det att hålla sig inom ett begränsat område, för mig blir det ett område nedanför Brunnsvik, även kallad i folkmun brunnsviksviken och den lite längre söder ut liggande lekombergsviken. Varför skrivs det om det här? Svaret är enkelt, sedan barnsben har jag fått vissa gener av mina förfäder som att blöta ner en och annan fiskekrok.
I och med att man har haft sin vistelse i närheten av sjön, så blev det naturligt att går ner till sjön och försöka lura en och annan abborre. Nu är sjön inte den lättaste att få kontakt med dess randiga innevånare. Som jag inledningsvis skriver så är ju sjön stor och med årens visdom vill man ju inte vinterbada under ett överraskande dopp. Då blir det så att man håller sig inom ett viss område så att det är lätt att gå till och från sjön. Där man vet var farorna finns.
Just nu denna dag när det här skrivs, den 15 mars 2016 var det exakt två år sedan sjön kastade av sig sitt våtvärmande omslag till täcke på 102 år. Ändå så är det underligt att det inte är flera som går och kommer till sjön och fiskar, får frisk luft och man sitter där och observerar allt som är runt omkring. En lisa för själen.

Har vi inte tid att offra några stunder att njuta av livet i ensamhet, där det plötsligt kan rycka till ordentligt av en abborre av klassen och modellen större, som nere vid botten nafsar på den betade maggotkroken?
Samtidigt är roligt och lärorikt när fisken ska rensas då barnbarnen står bredvid och tittar, och lär sig vilka som är mamma och pappa abborre, samt se och känna i sin barnamun hur färsk fisk smakar.

Under vårnätterna ljuder ugglornas rop

Foto: ©N-E Nordqvist 2015

Under februari och mars månad ljuder ofta ugglornas rop under vår­nätterna. Men inte alltid så hör man de ropa, främst tänker jag på den lite mer stationära kattugglan. Avsaknaden av avbrutna torrstubbar, ihåliga träd accepterar kattugglan en "uggleholk". Flera år har jag försökt att få höra kattugglan ropa här i bygden. Men det har varit tyst under vårnätterna. Troligt, att det redan fanns ett par i reviret.
2014 års kull blev fem utflygna ungar, som nu har skapat egna revir någon­stans. Redan i mitten på mars månad lade honan sina fem ägg i holken, i år (2015) var jag tveksam om det skulle bli någon häckning.
Ett litet fyrbent djur med lång yvig svans hade burit in kvistar och skägglav i holken. Holken blev rensad och nya hyresgäster flyttade snart in. Att hitta de nya hyresgästerna var svårt, där de trycker på sin gren och skrattar tyst åt oss, för att vi inte upptäcker dessa nattliga varelser. Visserligen helt naturlig, de sitter ju och ugglar på sin gren i väntan på att mörkret ska kom­ma, då aktiviteten ökar med jakt efter något ätbart åt både stora och små.
En sak har jag lärt mig under årens lopp, gå klädd i samma klädesplagg, gå samma runda gång på gång, de ser till slut att den här personen är inte farlig även om jag för en tid sedan fick två smällar i skulderbladet av ugglorna, men jag kom från fel håll och det var lite för skumt på kvällen!

Tyst och stilla denna dag då jag företog en liten tur runt sjön

Foto: ©N-E Nordqvist 2014

Tyst och stilla, rimfrosten, nästan allt är insvept i ett grått töcken. Ändå så är det bara två dagar sedan jag stod här och svingade mina flugor i ett iskallt vatten. Det är underligt att det här kan vi inte påverka, utan det är tidens gång. Tidens gång, den står ju aldrig stilla, den ena dagen efter den andra läggs till handlingarna och åren kommer och går utan att vi kan göra något åt detta. Ett människoliv är ofta alltför kort om vi ser bakåt i tiden, men det går fortare nu, när vi inte vet var morgondagen bjuder på. Förutom att i morgon är det ett Nytt År och vi skriver 2015.

Sista gången för flugfiskesäsongen år 2014?

Foto © N-E Nordqvist 2014-11-25

Ännu en vända till Fallbergstjärn för en stunds flugfiske, de sista skälvande dagarna innan isen sätter sig fast i spöringarna och sjön får ett täcke av is och snö. Dagarna blir ju kortare och kortare ännu en tid, men det är bara en knappt månad kvar innan det åter vänder mot ljusare tider. Vid den avslutande stunden av årets flugfiske så visade naturen en tacksam bild från den nedgående solens sista strålar från den bakomliggande horisonten. Det hänger på minuter innan all symmetri i bilden försvinner.

En favoritfluga för regnbåge

Foto: N-E Nordqvist 2014

Denna enkla lilla fluga som inte ser ut mycket till världen har givit mig många upplevelser. Byggd på Daiichi 0603-F storlek 10. Denna 17 mm. stora/lilla krok har givit mig många fina upplevelser, främst i sjöar.
Från tidig vår och ända fram till isläggningen. Nu är den här flugan, illa tilltufsad av över 50 fångade regnbågar, som har funnit den aptitlig i vattnet. Än så finns den i flugasken och är det trögt med fisket, så händer det att den åker fram och fisken tar den.
Är numera rädd om denna fluga. Värt att notera så har denna fluga fångat mycket stor regnbåge trots sin litenhet, en fluga som många inte ens skulle titta efter i flugasken. Egentligen skulle den här sitta bakom glas och ram för all framtid. Från början hade den oliv chenille på bakkroppen och en liten bunt hjorthår till kropp. Chenillen är klippt så den är avsmalande bak.
Fiskas mycket långsamt, lusen på tjärstickan med tunn tafs, i mitt fall 0,17.

Storöring fångad i Norra Gussjön

Stor öring, över 4 kg. Fredagskvällens (10/6-2011) fiske i Norra Gussjön blev en riktigt spännande historia. Inga större insekter i form av sländor syntes på vattenytan. Inte en enda fisk var upp och visade sig. Tröstlöst satt jag på bryggan i den ljumma kvällen och funderade på onsdagen äventyr då dykare simmade under fluglinan. Men den här kvällen var lugn. Missade några fiskar först i början på grund av ouppmärksamhet då inget händer. Vinden hade börjat avta. Kastade ut flugan och tittade bort någon sekund, när jag åter skulle se till flugan var den borta i en virvel, instinktivt höjde jag flugspöet och kände att det var fisk på. Tungt, tungt gungade spöet. Blev nu lite orolig för vad kommer att hända, hade bara knutit på 0,17 på tafsen vilken skall hålla för två kilo. Det här var betydligt tyngre i andra ändan än vad tafsen ska hålla för. Fluglinan försvann ner mot djupet. Längre och längre ut drog fisken iväg och backingen minskade mer och mer på rullen, rullbromsen drogs åt lite mer när jag anade att det snart skulle vara slut på reservlinan. Fisken stannade upp och visade sig i en vattenvirvel och jag kände en viss tacksamhet när fluglinan åter började synas på rullen när jag vevade in, samtidigt när jag stod på darrande ben. Klockans minutvisare tickar iväg mot kvarten. Nu började en kamp nere mot botten bland stenarna, ser för första gången fisken hur den går och tjurar. Öringens typiska sätt gentemot regnbågen. Vågar inte pressa mer, vill inte missa den här fisken. Får upp den en gång till ytan men den vänder åter ner mot botten. Där den tjurar sig fast mellan några stenblock. Tur att jag kan flytta mig några meter och lirka loss fisken igen som jag ser i det klara vattnet. Flugspöet har nu fått stå i spänd båge en lång stund så det borde trötta ut monstret där nere. Då när jag minst anar, kommer min värsta fiende, ett spöbrott med en ljudlig smäll, som borde ha hörts över hela sjön! Nu var goda råd dyra, kunde plocka upp delarna som hängde på fluglinan och började försiktigt att ta upp centimeter för centimeter för hand. Min drömfisk hade alla odds på sin sida. Till slut hade den kommit upp så långt att jag kunde sticka ner en arm i vattnet och lyckades få in ett finger under gällocken och kunde få upp fisken utan att den sprattlade till. Både jag och öringen var trötta efter bataljen. Plockade ihop mitt trasiga flugspö och gick iland med fångsten. Nu kunde jag konstatera att flugan satt inte så säkert som den borde ha varit. Vad vägde den här öringen, min lilla våg gick i botten på 4 kg och öringens längd var imponerande 79 cm. Men, hade den varit i full kondition så hade den varit tyngre. Vid rensningen så var den alldeles tom i magen och var dessutom väldigt mager. Men vad gör det, det var i alla fall min största spöfångade öring på flugspö!

Mitt spöbrott som har inträffat två gånger på samma del av flugspöt men det gick på garantin.


Fallbergstjärn den 23/4-2011

Foto: 2011 NEN


Röding  Fallbergstjärn
Denna nedan avbildade magra röding fångade jag på flugspö i Fallbergs-tjärn den 3/10-2010. Rödingen var 39 cm lång och i stort sett tom i magen. Mager så det hängde under buken. Nu vägde jag den inte men min uppskattade vikt omkring 0,5 kg. Denna röding borde helt enkelt väga omkring 0,8-1,0 kg. Osökt kommer jag in på konkurrensen från regnbågen som är specialist på att äta smått. Kan det vara så att den tar det som rödingen behöver?

Foto: ©N-E Nordqvist 2010

Ångbåtsbryggan i Brunnsvik

Foto: ©N-E Nordqvist 1990

Under skärtorsdagen 2002-03-28 hördes skrap från en grävskopa när jag satt på Lekombergsviken och fiskade efter abborre, enligt min anteckning så blev det 39 st. abborrar den dagen. Det var skönt väder, 10-12 grader varmt i skuggan och isen var cirka 30 cm och hade börjat bli porös. Ett tecken när jag borrade var att det kom upp små istärningar. Det tecknet gjorde att det var sista gången det var fiske på Väsman det året, innan sjön sköljde den 22:andra april.

Men jag trodde att de första hand höll på med att reparera vägen till Storgården. Men vad fel man kan ha. På påskaftonen tog jag en tur ner till badplatsen för att bevittna och dokumentera en epok som nu har gått i graven. En av gamla tiders ångbåtsbryggor har nu skattat åt förgängelsen med hjälp av en grävmaskin. Visserligen hade isen under föregående år gått väldigt hårt fram åt bryggan. Det var tänk att den skulle dokumenteras nu så här på vårvintern men grävskopan hann före. Det finns en liten uppgift att den blev ombyggd år 1958.

En av gamla tiders ångbåtsbryggor hade nu skattat åt förgängelsen med hjälp av en grävmaskin. Visserligen hade isen, när Väsman sköljde året före gått väldigt hårt fram åt bryggan. Inte bara den här bryggan miss­handlades av naturens enorma krafter vid den islossningen. Nattens sömn var god den natten, annars brukar man höra ljuden från sjön, man kunde inte ana vilken kraft som fanns när stora stenkistor flyttades vid småbåts­hamnen vid Lekomberg samt vid alla uppbyggda stenbryggor, även inne i norrviksviken.

Om vi skulle göra en jämförelse med bilden ovan och vad vi ser i dag, egentligen går det inte, utan att man vet och ser en stor förändring, vassen på bilden ovan och den vass som finns i dag. En annan liten sak man kommer ihåg från barnaåren var att vi inte fick bada på den sida som var mot vassen. Anledningen kan tyckas vara lite osmakligt så här efteråt, avloppet från Brunnsviks Folkhögskola rann ut i sjön på den nordvästra sidan.
 
Den syn som mötte mig nere vid sjön

Foto: ©N-E Nordqvist 2002

Schaktmassorna lastades över till skopan på en frontlastare och kördes sedan upp till Storgårdsvägen där en lastbil stod parkerad.
De djupa spåren efter fordonen som körde iväg sten och annat i gräs­mattan har nu försvunnit, inte var det en vacker syn för en bybo att se delar av den forna bryggan som har försvunnit, en epok har försvunnit.
Det känns lite vemodigt att veta att den här bryggan fick sluta på det här sättet, en brygga som barnen, även vi äldre som barn har nyttjat otaliga gånger.
Nu är allt borta och detta var nog det sista som var kvar sedan den tid då segelskutorna och andra farkoster korsade Väsmans vidsträckta vatten och har angjort den här bryggan. Samtidigt så känns det sorgligt att den är borta, men som det blev skrivet i början, naturens krafter kunde den inte stå emot. Mig veterligen har det under min levnad aldrig varit den kraft vid en islossningen.

Redigerad 2019-12-03 NEN