Om

Den här sidan kommer att handla om byarna Norrvik, Brunnsvik, Lekomberg, Sörvik och Burens.
Skriv in i rutan Sök, t.ex ett sökord så får ni/du fram alla sidor med det sökta ordets innehåll. 



Omröstning

Gillar du den här hemsidan?

 Gillar du hemsidan?

 Fyller den dina behov?

 Gillar den inte!

Kakor används

Milstenar, gränsstenar och väghållningssten

Denna sida innehåller: Milstenar, gränstenar och väghållningssten.

Korta notiser

En gammal svensk mil är 36 000 fot eller 6 000 famnar vilket motsvarar 10659 meter. En fjärdrings väg är alltså 2672,25 meter. Milstenen i Sörvik är en helmilsten, nästa sten som kommer är en kvartsmil för att följas av en halvmil­sten. Nu finns i vår närhet om man följer den gamla vägen mellan Burens och Stensbo fem mil­stenar uppställda. De står vid burbacken i Burens, Sörviks skola, efter Gamla Norrviksvägen, vägen mellan Fängen­hällarna och Gamla Finntorpet samt vid Oxbacken ner mot Stensbo. Milstenarna står oftast på vägens högra sida från Stockholm räknat.

Milstenar mellan Burens och Oxbacken

Den gamla ladugården innehöll en kulturskatt 

Foto ©N-E Nordqvist 1990

Redan i början av 1900-talet uppfördes en ladugård efter den då inte byggda vägen till Storgården i Brunnsvik. Ladugården hörde till Solgår­den, en gård som har blivit delad genom arvslotter från Storgårdens en gång stora egendom. Under en längre tid har man inte utnyttjat ladugården och tidens tand har tagit kål på vitala delar. Den nuvarande ägaren var inte beredd att ta den kostnad en renovering skulle innebära. Det blev som i visan: "nu ska hela rasket rivas, nu ska 34:an bort ...".

Ladugården var delvis byggd av slaggsten

Foto: ©N-E Nordqvist 1999

På baksidan kunde man se att delar av ladugården var byggd av kalkbruk och med slaggstenar. En inte ovanlig metod att bygga hus och ladugårdar kring förra sekelskiftet. Slaggens olika blåa färger är ett bevis på hur varmt det har varit i smältan vid hyttan. Slaggen kanske kom från den tid då Brunnsviks hytta var i drift. En stor del av slaggvarpen finns kvar än idag nedanför cykelbanan, efter den lilla bäck som har sin källa i Rösjön.

Dokumentationen var egentligen inte att avse denna del, utan först och främst en dokumentation av hur "kronorna såg ut". Kronor var ett sätt att bygga upp vissa delar under t. ex. ett uthus, som låg lite högre, än vad man kunde tänka sig att bygga en traditionell grund. Av någon anledning kunde man inte låta bli att fotografera grunden och delar av slaggstens­väggen, när man ändå var där. Något år senare skulle det visa sig att det fanns en kulturskatt. Den långa platta stenen i grunden till höger i bilden. Vad var det?

Milstenen är hittad 

Foto ©N-E Nordqvist 1992

Den helmilsten som finns på bilden hittades den 6 juli 1992 i samband med rivningen av f.d. Frans Danielssons ladugård i Brunnsvik. En av bygdens innevånare höll på med att ”städa upp” efter rivningen då han och gårdens yngsta son kom på denna milsten, som har legat i grunden i omkring 90 år. För mig som skriver dessa rader blev det ett intensivt arbete med att studera gamla kartor med vägbeskrivningar och med ett fältarbete med mätning mellan några bevarade milstenar. Till slut kunde man lista ut var den har stått någonstans. En karta från år 1866 gav mig den sista pusselbiten. Om vi går tillbaka och tittar eller klickar på länken ladugård, så finner vi att där i grunden fanns denna milsten. Hur har den då hamnat där? Milstenarna upphörde att gälla när de nya måttenheterna infördes i landet. Milstenarna var då som vilka stenar som helst. Numera är de skyddade enligt fornminneslagen.

Milstenen vid Sörviks skola 

Foto: ©N-E Nordqvist 2015-10-13

Den första milstenen i Sverige tillverkades redan år 1652. I Skaraborgs län dröjde det till 1700-talets första hälft. Två år innan slutet av Kung Gustav III:s regeringstid, 1746-1792, vid den tidpunkten placerade man ut milstenar här i Västerbergslagen. Stenen i Sörvik har årtalet 1790 inhugget. Helmilstenarna hade dåvarande kungs signum inhugget, miltalet inhugget samt initialerna J B. De avsåg då den dåvarande landshövdingen i Kopparbergs län Johan Bäck. I samband med att Sörviks skola skulle renoveras lämnade skrivaren ett förslag till Ludvika Kommun att den borde sättas upp igen. Den hamnade inte exakt på samma plats som den stod på förut. Nu kan man åter se denna milsten, tack vare hjälp av AEB och Ludvika Kommuns Tekniska avdelning. Utformningen, där milstenen nu står, har hämtas från den 1/4-milsten som står i Oxbacken mellan Stensbo och Bergalid. (på kartan är Bergalid utsatt som ”Nybygget”).

Milstenen vid Burens 

Foto: ©N-E Nordqvist 2007

Ännu en del av den här bygdens historia kan nu läggas till handlingarna. Efter 100 år, där den hade varit gömd för den stora allmänheten har den nu kommit på sin plats igen. Längst upp i det som kallas för "burbacken" i Burens tronar den åter. Lösningen på vad milstenen hade stått fanns på "Häradsekonomiska kartan på Dvd", utgiven av Lantmäteriet. Hur den hamnade i en gammal ladugårdsgrund i Brunnsvik är okänt, men det kanske var att lämna ett minne från forntiden till framtiden. Nu har vi fått ett sammanhängande stråk av sex milstenar efter den gamla vägen mellan Ludvika och Stensbo.

 Uppsättningen av milstenen 

Foto: ©N-E Nordqvist 2007

Med god hjälp av dagens moderna maskiner och med hjälp av Ludvika kommuns tekniska avdelning kunde milstenen enkelt resas på sin plats igen. En cirkel blev därmed sluten.

Milstenen 2009 

Foto: ©N-E Nordqvist 2009

När det har gått två år sedan milstenen sattes upp längst upp på burbacken återvände jag till platsen där milstenen har stått för för över hundra år sedan. Glad i sinnet att växtligheten har återvänt och att den ser ut att ha stått där i en evighet. Glädjande att någon bybo klipper gräset en liten bit på den gamla vägen.

Milstenen vid Storsveten Norrvik 

Foto ©N-E Nordqvist 1985

I samband med cirkeln gamla Sörvik, som ännu lever, hade vi som mål att återställa ett antal milstenar. Platsen mellan Brunnsvik och Norrvik där den avbildade milstenen står kallas för "Storsveten". Med förenade krafter från deltagarna så satte vi upp milstenen igen år 1985. Den står nu omkring en fjärdrings väg från den helmilsten som finns vid Sörviks skola. Några år senare, på sommaren därpå, knuffade buskröjaren till den tidigare resta milstenen så den vältes över ända igen. Bygdens historieintresserade personer ansåg, att de, som hade knuffat ikull milstenen, skulle ta sig samman och resa upp den igen. Strax före midsommar år 1989 resten den upp av Ludvika Kommun.

Halvmilstenen mellan Fängenhällarna och G:la Finntorpet 

 Foto:©N-E Nordqvist 2005-10

 Uppsättning av milstolpar eller milstenar blev påbjudet i 1649 års Gästgiveri- och skjutsförordningen. Då uppdrogs åt de lokala myndig­heterna - länsstyrelsen, fogdar och lagläste, att på så sätt förbättra de resandes bekvämlighet. Äldre lagar hade bland annat påbjudit och lagfäst vägunderhållningsskyldighet, vägarnas storlek, byggande av gästgivar- gårdar efter vägarna med 2 - 2,5 mils avstånd från varandra. Vid varje gästgivargård skulle det finnas så kallade skjutstavlor, med angivna mått och pris till närmaste orter och gästgivargårdar. Denna milsten står efter äldsta vägen mellan Ludvika och Grangärde. Även kallad kyrkstigen. Leden används numera och är utmärkt som pilgrimsled mellan Norrvik, Fängenhällarna och G:la Finntorpet.

Pilgrimsleden mellan G:la Prästhyttan och Krokeboda 

Foto: ©N-E Nordqvist 2007

Nuvarande pilgrimsleden mellan Ludvika och Grangärde används sällan av vandrare i stor utsträckning. Leden följer inte den ursprungliga vägen mellan de båda kyrkorna i Ludvika och Grangärde. Här vid Oxbackens krön, där den urgamla landsvägen tar slut för vanliga moderna bilar. Där finns numera bara en körväg med delvis djupa spår efter skogs­maski­nernas framfart. Ormbunkarna och gräset frodas efter den gamla vandringsleden som en gång i tiden var av vital betydelse.

 Milstenen vid Oxbacken 

Foto: ©N-E Nordqvist 2007

En bit ner i backen mot Krokeboda, nuvarande Stensbo står denna i vårt tycke pampiga 1/4-milsten. Stående, upprest i en fyrkantig kvadrat där kraftiga stenar skyddar den. Ett arbete som utfördes för omkring två hundra år sedan. Av vilka? Nu ett monument från en svunnen tid.

Den lavklädda milstenen 

Foto: ©N-E Nordqvist 2007

När man står framför denna milsten, delvis täckt av lava förundras man mycket. Siffrorna börjar försvinna bland lavan. Den omgivande skogen gör nog sitt till när solstrålarna inte har så lätt att tränga igenom grenverket. Tankar kommer och går. De tidiga vandrarna med sina hästar som drar vagnar med knarrande och knirkande hjul. Folket går bredvid i dåtidens kläder för att underlätta för hästen. Backe upp och backe ner, den långa färden från Krokeboda och Oxbacken mot Ludvika kantas numera av en komplett samling av milstenar. Här förundras man, att det är en gammal svensk mil och en fjärdrings väg till den gamla sockengränsen mellan Norrbärke och Grangärde församling som var vid forsbron i Ludvika, där det står en 1/2-milsten.

Inristning på berghäll 

Foto ©N-E Nordqvist november 1988

Ur Nils Månssons-Mandelgrens resor i Dalarna år 1868. Han anlände med skjuts från Gagnef den 4 sep 1868 till Grangärde. Påföljande dag tog han skjutsen med häst och vagn till Smedjebacken. På vägen dit passerade han den stora backen som kallades Fängenhällen. Längst upp i backen finns en stenhäll, som är fylld med initialer och årtal. De har ristats dit av personer som passerat förbi till minne av den besvärliga färden uppför backen. Antagligen har de knackas in med stenar medan vandraren vilade. År 1876 skrev Mandelgren till pastor A Hessén i Grangärde och bad honom om hjälp att rita av "hällristningarna", vilket denne lovade att själv göra. Teckningen anlände tillsammans med brev daterat Pastorsexpeditionen i Grangärde den 27/10 1876.

En annan inristning på hällen 

Foto ©N-E Nordqvist november 1988

Efter mycket letande och funderingar över var kan dessa ristningar finnas? Många hade försökt tidigare men misslyckas. Till slut hade man fått sina aningar var det kunde vara. Mina händer strök varsamt över varje häll som besöktes. Varje kvadratcentimeter av möjliga stenhällar undersöktes. Till slut hittades några möjliga ristningar. Var jag nu på rätt spår? Lite osäkerhet fanns ändå. En dag i november 1988 lastades ett bilbatteri i ryggsäcken samt belysning av en backlampa till en bil, kamera och stativ för en eventuell dokumentation. Det var tungt att gå i den långa uppförs­backen med all packning från Fängenhällarna till Tunnfallet. I mörkret skulle det visa sig om det var rätt. Äntligen hittades inristningar bland snår och mossa. Det är mycket svårt att se dessa i dagsljus.

Vilka var de som knackade in sina initialer 

Foto ©N-E Nordqvist november 1988

Rubrikens fråga får nog inget svar. Vi kanske måste gå längre tillbaka i tiden. Ordet "fängen", som i Fängenhällarna betyder just viloplats. Under tiden de satt och vilade, var det deras sätt att lämna ett litet visitkort genom att knacka in sina initialer på en berghäll?

Vi flyttar oss tillbaka till år 1650. Kyrkplikten delade de upp i olika byalag och hyttlag, på så sätt blev det inte så betungande för vissa att vandra denna långa väg till kyrkan. Genom kyrkans försorg, fick allmänheten veta nyheter, samt prästernas delgivning av påbud och kungörelser. För deltagarna vid kyrkomötena blev det ett förmedlande av nyheter av de mindre och ovanliga slagen. Något nytt hade kanske hänt i de andra byarna. Kyrkobesökare skulle vid hemkomsten också föra kyrkans talan, till folket i de olika byarna och arbetsplatserna. Det var viktigt att infinna sig vid kyrkan, förmanade biskopen vid ett av sina besök vid Gränge kyrka, (Grangärde kyrka). Vanligt var, att de som inte var välvilligt inställda till gudstjänster, hotades med att de kunde sättas i stocken.

Gränssten mellan Brunnsvik och Sörviks skogar 

Foto: ©N-E Nordqvist 2014

Denna gränssten hittade jag av en ren tillfällighet under 1990 under en av många strövtågen i gränstrakterna mellan Brunnsviks och Sörviks skogar. Under många år har den legat bortglömd en liten bit från gränsen mellan de olika skifteslagen. År 1990 bär den inskriptionen 1914 och ett stort B och S.
Nu efter 100 år den kom till, så står den nu på sin plats igen där gränsen mellan de båda byarna löper i en rak linjen ner mot sjön Väsman. Hur den kom bort från sin ursprungliga plats är höljt i dunkel och blev liggande lite på sidan av gränsen är en gåta.

Stenen markerade ju även på vilken sida som de båda skiften hörde till. Eftersom ett skifteslag är en lantmäteriterm som avser det område inom ett jordskifte förrättas. Termen används i skifteslagstiftningen från 1700-talets mitt när storskiftet infördes och efter hand vid enskifte och laga skifte.

Ett skifteslag omfattade i regel en by, men kunde på vissa håll omfatta hela socknar. Huvudregeln var att den omfattning som ett skifteslag haft vid ett storskifte också skulle gälla vid laga skifte. Skifteslaget betecknar i dessa fall ett geografiskt område, men det händer att man med begreppet också avser delägarna (t ex fiskerättsinnehavarna) av det geografiska området.

Har då det här med skifteslag någon betydelse av idag? Ja definitivt, varje år kommer det upp inom fisket, främst kräftfisket i Väsman där fiskerättsägarna har rätt att bestämma vad som ska tillåtas inom sitt skifteslag.

Gränsstenen liggande på marken

 

Foto: ©N-E Nordqvist 1990

En gränssten har sin historia 

Foto: ©N-E Nordqvist 2005

En gränssten har en historia som vi vet väldigt lite av, men med andra medhjälpare så har vi kunnat bekräfta att det är en gränsten, som har nummer 16 på en gammal karta. Källan till kartan är okänd, men det finns en beskrivning “ Den 12:te maj 1805 afmättes åfvenväl rågången emot Stensbo by åfrån sistmende eller Longtjerns dammsröset öfver No 13 och 14 till 15 Stora Prästtjärns röset där linnien formerar en trubbig vinkel ågenom dels krökningen å vester öfver landsvägen och röserna No 16, 17 18 och 19 till N:20 som slutligen är lagt tätt intill stranden av föreberörda Wäsman, och hvilka rösens närmare beskrifning af framlive Lantmätaren Anders Dahlberg åren 1770 och 1771 upprättade”.

Den här gränsstenen är cirka 75 cm hög och står efter den gamla lands­vägen mellan Stensbo och nuvarande "Krabbsjövägen" inte så långt bort från det ställe där det står på kartan: "Nybygget" i Ludvika kommun.

För mig är det inte svårt att inse att det är en gränssten, men andra har en liten annan uppfattning. Till exempel väghållningssten. Men då finns det en väglag som kom 1891 och som trädde i kraft 1895. I 30 § heter det angående väghållningsstenar: "Vid ändpunkterna af hvarje till underhåll indeladt vägstycke skola väghållaren anbringa tydliga märken, angfvande den fastighet, som har vägstyckets underhåll sig ålagdt". Här saknar jag den fastighet, som är ansvarig för väghållningen!

Pilen under X:et visar mot det håll som hör till Stensbo skifteslag och för mig det som kallas för "Prästskogen", alltså Grangärde kyrkas skog. På den högra sidan finns ytterligare en pil som visar uppåt, och den följer den nu osynliga rågången mellan de två skifteslagen Stensbo- och Präst­hyttans skifteslag, vilken är utmärkt på Häradsekonomiska kartan från år 1866-67. Men redan långt tidigare så har jag funnit en karta från år 1690 där rågången finns utritad.

 

Foto: N-E Nordqvist

Däremot är det fortfarande ett stort frågetecken för vad de korslagda pilarna betyder. Varför inte landskapet Dalarna som har korslagda pilar men på stenen finns inte kronan med. Den kanske har kommit dit tidigare. Samtidigt är jag inte främmande för att tolka stenen ovanför med den gränsmarkeringen som syns till vänster som ett bomärke. Stora Kopparbergs eller som i dagligt tal nämns Bergviks Skog AB, vilka äger marken till vänster om markeringen.
När jag under 2015 åter kom tillbaka till platsen där stenen stod så låg den på marken, troligt nedslagen av de som slår dikesrenarna rena från buskar och övrig sly, som växer vid vägkanten. Nu står den upprest igen, på samma plats där den en gång i tiden sattes upp som en markering att här går en urgammal gräns som nu är borta!

En väghållningssten

Foto: ©N-E Nordqvist 2015

För att lära mig hur en väghållningssten ser ut så började jag söka efter bilder på väghållningstenar. En del platser, som det skulle finnas sådana här stenar var vid mitt besök borta. Men plötsligt blev det napp! Kameran med i bilen till en plats där jag hade sett en dokumentation som skedde år 2008. Denna sten fanns kvar även vid mitt besök, år 2015. Nu när jag såg denna sten så försvann alla mina tvivel att den översta bilden kunde vara en väghållningssten utan en gränssten. En lösning efter minst 25 år funderingar. 

Text och redigering N-E Nordqvist 2019-11-21