Om

Den här sidan kommer att handla om byarna Norrvik, Brunnsvik, Lekomberg, Sörvik och Burens.
Skriv in i rutan Sök, t.ex ett sökord så får ni/du fram alla sidor med det sökta ordets innehåll. 



Omröstning

Gillar du den här hemsidan?

 Gillar du hemsidan?

 Fyller den dina behov?

 Gillar den inte!

Kakor används

Lekombergs gruva del 1

Vatten i gruvan
Lekombergs gruva var en förhållandevis torr gruva. De fick under gruvans glansdagar pumpa ner vatten i gruvan. Kring åren 1999-2000 förändrades en hel del i de båda öppna gruvhålen. Efter en regnig sommar kunde vi se att de båda hålen blev fyllda med vatten. Men något har hänt med berget under den så kallade "maka­damvägen". Är det en ort som har rasat samman? Efter att vägen har sjunkit, så är vattenståndet konstant i de båda gruvhålen.

Gruvorter

Lekombergs gruva har ingen förbindelse under jord till Sörviks- eller Håksbergsfältet.
Den enda förbindelse som finns under jord är till Djuptorpsgruvan, som ligger nordväst om Lekomberg.

Lekombergs gruva sedd från väster

Foto: ©Anders Granath Bildarkiv N-E Nordqvist

Lekombergs gruva var på sin tid en betydande del av Ludvika sockens näringsliv. En pulserande gruvådra som gav hundratals människor sysselsättning. Under gruvans storhetstid blomstrade bygden som aldrig tidigare.
Redan år 1630 bröts första malmen i Lekomberg, omkring åtta kilometer norr om vad som senare blev Ludvika centrum. De inledande gruvhålen fanns på höjderna strax öster om Brunnsvik. Men Lekomberg som gruv- fält hade en mycket svår barndom. Redan år 1638 upphörde brytningen. Malmen hade alldeles för hög fosforhalt. Den fick ligga i fred ett par hundra år skulle det visa sig. Först år 1840 gjordes ett nytt trevande försök. Blott två år pågick brytningen denna gång, men ändock något av en förvarning om kommande storhetstider. I december år 1898 bildades AB Ludvika Bergverk. Därmed var gruvan definitivt etablerad. Malmen bearbetades på den tiden i huvudsak genom handskrädning.
Ett oroligt Europa med upprustning och kanske krig i antågande, kom att bli den totala vändningen för gruvan i Lekomberg. År 1910 köptes gruvan upp av det tyska stålföretaget Eisen & Stahlwerk Hoesch i Dortmund, Tyskland. Därmed var gruvan etablerad för en längre tid framåt. Den tyska upprustningsindustrin hade en glupande aptit på järnmalm vid den här tiden. Man visste inte vad som kunde komma senare. I samband med det tyska övertagandet inleddes en byggrusch vid och omkring gruvan som bygden aldrig tidigare skådat. Laven byggdes upp, maskinhus, anriknings- och sorteringsverk. En kraftcentral uppfördes, liksom två bostadskaserner och en ungkarlsbarack.
Idag är allt borta. Turister, som nu besöker Lekombergs gruvas utsiktspunkt njuter numera av den vackra utsikten över sjön Väsman och Brunnsviksbygden med sin riksbekanta folkhögskola, samt hembygdsforskaren och författaren Karl-Erik Forsslunds stora gård, Storgården, bland lummiga träd vid storgårdsudden.

Det inhuggna årtalet i berget vid Fogdegruvan

Foto: ©N-E Nordqvist 1990-06-25

Nedanstående artikel var införd i Ludvika Tidning fredagen den 13 juli 1990.

En turist som besöker utsiktspunkten vid Lekombergs nedlagda gruva en klar dag, får uppleva en vacker utsikt över sjön Väsman. Hur många vet mer om platsen de står på än att det har funnits en gruva?

Den information som Ludvika kommun ger gästande turister i denna del av kommunen är minst sagt minimal. Inte ens en nödtorftig broschyr kan man få i den brevlåda som finns uppsatt, vid den anslagstavla, nedanför en av de gamla gråbergstipparna som finns kvar sedan gruvdriften. Det är inte bara i år (1989) denna brist är total. Redan 1989 påpekades muntli­gen för kulturförvaltningen i Ludvika kommun att det var stora brister i informationen, till nästa år (1990) skulle det bli bättre sa man. Och inte blir man klokare efter att studerat Turistbyråns "Smultronställen i Ludvika­bygden", samma dåliga information.

Stora turistbussar kom då sakta uppför den branta stigningen till utsikts­punkten, buskar och trädgrenar hänger över vägen och slår emot de höga bussarna. Väl uppe på utsiktspunkten strömmar resande turister ut, tittande i den låda där information bör finnas, mötande av en gammal glasspinne som ligger på botten.

Anslagstavlan visade då några fotografier från den tid som varit. En fråga till guiden ställs, om hon känner till något mer om platsen. Svaret blir nedslående, men ändå står utsiktspunkten med i den information som ges till gästande turister. Efter några minuter samlas man åter i turistbussen för att transporteras till nästa plats, utan att få en liten historisk information om den plats de nyss besökt.

Midsommaraftonen 1990 gjordes ett av många besök vid gruvan.
Då plötsligt står det vid ett av de öppna schakten med svarta lysande siffror 1910. Någon halvtimme senare är allt som förut. Vem har låtit mig att få se denna då 80 år gamla inskription så klart och tydligt? Solens vinkel till bergväggen gjorde att skuggor uppstod i siffrorna.

Vem det nu var av gruvarbetarna som knackade in årtalet 1910 i bergväggen med en handslägga och mejsel, vid det öppna schakt som ligger upp mot skogen ovanför lavens plats får vi aldrig veta.Gamla gruvarbetare som har arbetat vid gruvan har inte vetat om att det har funnits en sådan inskription inhuggen i berget.

Vad är det som möter mig nu för tiden, (2015-08-26)?
Först och främst en stor informationstavla från Ekomuseum Dalarna med lite text från/om Lekomberg. En del fundament och en byggnad från gruvans storhetstid. Promenadslingan, som finns runt gruvområdet, dessa tavlors information är inte representativa för en turist som besöker området. Även nu gapar lådan med information tom.

Gruvbyggnader i Lekomberg omkring år 1911

Bilden på denna sida är fotograferad av Thure Stark.
Elev på 5:e årskursen vid Brunnsviks Folkhögskola omkring år 1912

De tyska ägarna till Lekombergs Gruf AB hade inte så lätt i början. Svenska företag var inte lika duktiga på bergshantering som de tyska. För redan i början av 1900-talet, fanns här på trakten ett visst tyskt intresse inom bergshantering. Svårigheter fanns och de var man tvungna att övervinna. Allt material kom till Lekomberg, på den då nybyggda järnvägen, som kom att lyda under Stockholm-Västerås-Bergslags regi, (SWB).
Nu fanns ju inte gruvan vid järnvägen, utan allt måste fraktas upp till gruvområdet. Här rådde i början av 1910-talet rena rama nybyggarlivet. Maskinhuset, den stora ljusa byggnaden blev färdig sent på sommaren år 1910. Huset bakom blev den så kallade gruvfogdebostaden. Bakom gamla maskinhuset syns en liten del av laven, där hissarna rusade ner på sin sluttande bana för att hämta det svarta åtråvärda guldet. Längst bak i bilden är den byggnad, där man stod och höll på med handskrädning i gruvans tidiga barndom.
Gruvbolaget sattes på svåra prov redan från början, när den röde hanen fick fäste i en del byggnader. Ingen visste då hur framtiden såg ut. Kunde gruvbolaget ta en sådan motgång? Man hade ändå kommit så långt i sin planering inför framtiden och de tyska stålverken behövde sin malm när man nu stod inför första världskrigets enorma upprustning. Därmed kom gruvan att leva vidare. Gruvans djup med åren blev nästan 700 meter. Räknat efter 52 graders lutning från horisontalplanet.
Efterfrågan på malmen var stor, särskilt på våren när malmbåtarna kunde hämta malmen efter vinterns frusna vatten och lagren i de tyska stålverken började ta slut. Gruvan kom att ge arbete åt fäder och söner under en lång tid.
Sent på hösten år 1944 upphörde brytningen i gruvan.
Gruvans timglas hade varit välfyllt kring sekelskiftet, för att sedan rinna ut och tömmas till sista grynet i den stigande konkurrensen av stordrift, rationaliseringar och nya fyndigheter i andra världsdelar.
Lekombergs storhetstid blev därmed ett minne blott.

Gruvarbetarna vid Lekombergs gruva

Foto: ©Johan Persson. Bilden tagen före 1931-08. Bildarkiv N-E Nordqvist

Bakre raden från vänster: Karl Grund, Albert Jansson, Karl Pettersson, Alfred Jakobsson, Almström, Gustav Albert Eriksson, Anders Gustav Karlsson, Erik Hellström, Konrad Södergren, Wikström, Karl Hellström, Hjalmar Gustavsson, Willman och August Hellström.
Mellersta raden från vänster: Albert Nilsson, Viktor Jansson, Evald Gustavsson, Bernhard Gustavsson, Björk, Israel Berglund, Erik Bergkvist och fotografen Johan Persson.
Främre raden från vänster: Klas Karlsson, Herman Karlsson, Gustav Nilsson, Alvar Gustavsson, Albert Ekorre och Helmer Danielsson.
De stod dag efter dag nere i den mörka svarta gruvan, svagt upplyst av någon enstaka smutsig glödlampa som kastade sina svaga skuggor på de nakna väggarna. Deras ständiga följeslagare, karbidlampan, med sin skarpt lysande låga följde med överallt. Ibland hände det som inte fick hända, karbidlampans öppna låga slocknade av någon vattendroppe. Nu började det bli farligt. Inne i orten strömmade gasen ut. Vem tänkte på det, när arbetet var det primära och hälsan det sekundära.
Arbete fanns det gott om inom den nya gruvnäringen. För folket fanns en ny möjlighet till arbete när huggningen och kolningen började försvinna. Man var ju tvungen att kunna försörja sin familj, en familj som oftast bestod av många barn. Vem tänkte då på hälsan? Vem kunde ana det kiselhaltiga bergets farlighet, med silikosens otäcka härjningar. Där gruvarbetarens en gång friska lungor långsamt täpptes till av det osynliga dammet.
Arbetet i gruvan är risk- och farofyllt. Under årens lopp har en och annan gruvarbetare fått släppa livet till, och många är de, som genom olycksfall fått armar och ben sönderslagna. Det är hissar som gått, extra skutor eller berg, som rasat, skott som brunnit av för tidigt eller för sent med mera. En gång för många år sedan lär en arbetare ha ramlat ned från en plats där han arbetade och handlöst störtat utför schaktet. Men som ett under, fastnade han på en stämpling och på det sättet räddats till livet. Ändock är det många som inte vill byta bort detta arbete under jord mot ett arbete ovan jord. Måhända spelar lönen stor roll? Den är ju högre under jord än ovan.
I många fall är det nästan oförklarligt att många, sedan de en gång börjat med gruvarbetet inte trivdes med något annat. Det är som att något suger och tvingar dem ned i de mörka och smutsiga gångarna och schakten. Kanske det är bergsfrun som här bedriver sitt spel?


Verkstadsarbetarna

Foto: Okänd fotograf

Verkstadsarbetarna i Lekomberg uppställda mellan verkstaden och sågen. Från vänster: Karl-Erik Frögren, Filip Åkerström, Richard Boström, Hjalmar Danielsson, Rune Nilsson, Elov Jansson, Gunnar Nilsson, Ragnar Danielsson, Vilhelm (Ville) Persson, August Ekorre och August Danielsson från Iviken även kallad "Sågar August".
Verkstadsarbetarna var viktiga för Gruf AB Lekomberg. Det mesta som man behövde tillverkades inom gruvbolagets regi. År 1924, när gruvbolaget byggde den 4,5 km långa linbanan mellan Lekomberg och Källbotten köpte man hjulen till linbanebuttarna i halvfabrikat.
Linbanan hade tidigare varit i drift vid Aktiebolaget Nautanens Kopparfält i närheten av Gällivare för att senare hamna vid Lantmossen, Fristads socken (Borås), innan den kom till Lekomberg för att stanna för gott. En av bygdens män var Filip Åkerström och hans yrke var svarvare. Här i Lekomberg hade han sitt dagliga arbete där han svarvade till linhjulen, så att de passade för den nya linbanan.

Kaserner vid Lekomberg

Foto: Okänd fotograf

Folket strömmade till i samband med den stora omvälvningen som skedde i bygden. Många tungomål blandades. Expansionen ställde också krav på bostäder, affärer och allt annat som hör till ett litet samhälle.
I rask takt byggdes den södra kasern och året efteråt den norra som även kallades för herrgården. Den ansågs vara lite finare att bo i. Här fanns i de båda husen mindre lägenheter där gruvans anställda hade sitt hem. Barnkullarna var oftast stora. Genom att de kom så nära varandra skapades en sammanhållning mellan de olika familjerna. Inte bara vid kasernerna utan alla inom gruvbolaget kom att stå varandra nära.

Gruf AB Lekomberg värnade om sina anställda och försökte på många olika sätt hjälpa till. Det kunde vara ett lån för de som ville bygga sig ett eget hus. Även under tidsperioder då det var svårt för många familjer. Gruvans ledning ställde då upp, så att barnen fick möjlighet att få ett extra mål mat om dagen. Inte undra på att alla barn uppskattade gruvbolagets stora julfester.

Gruvbolaget var mån om sina anställda och ordnade så att en affär byggdes upp i närheten av kasernerna. Den kooperativa delen fick ett fäste och arbetarna fick sin egen affär där de inte var beroende av den privata affärsverksamheten. I ett kontrakt från 1913 kan man läsa att: Gruvbolaget stöder den kooperativa affären så länge medlemsantalet uppgår till 75% av gruvbolagets anställda. Det var ju inte bara hushållet som gruvarbetarhustrun hade funderingar om.
För dem var det ju viktigt att man fick lite pengar över till såpa. Allra mest var de kanske lite oroliga för att malmen i gruvan inte räckte till, när maken drog hem så mycket i sina kläder.
Ja, det var inte lätt att vara gruvarbetarhustru när maken ena dagen var avskedad och ingenjören nästa dag stod och knackade på dörren och frågade varför inte maken var på sitt arbete. Hustrun tittade med lite misstro på ingenjören och svarade att han skickade hem maken igår.
Han är anställd igen, svarade ingenjören. Då var det bara att plocka ihop sina saker och gå den dryga backen upp till gruvan igen.

Första branden vid Lekombergs gruva den 21/12 1913

Branden är dokumenterad av Johan Persson. ©Bildarkiv N-E Nordqvist.

Under Gruf AB Lekombergs tid fram till år 1913 hade allt gått som på en räls. Stora investeringar kom att ske. Både på byggnader och det som hörde till gruvans drift. Det blev en hel del personer uppsatta på lönelistan, för nu hade gruvan 50 gruvarbetare och 115 personer som arbetade ovan jord. Något var ändå fel, exporten var viktig, tempot ökade och alla såg fram emot julfirandet. Då kom " den röde hanen", branden, och gjorde ett besök vid gruvan. Ett hårt och förödande slag drabbade Gruf AB Lekomberg på söndagen den 21 dec. år 1913.
Flammorna stod högt på himmelen och syntes vida omkring. Många vände sina ansikten mot Lekomberg och funderade om det var slutet på gruvans historia. Ingen visste vad som skulle hända. Många hade läst och lyssnat vad som hände ute i Europa. En stor del av bygdens innevånare var skakade. Det nybyggda krosshuset hade inte ens hunnit användas. I det torra virket brann elden med sprakande ljud. Laven, bockbanan med sin höjd av sex till sju meter över marken, allt stod i ljusan låga. Nu var det allvarligt, skulle elden nå anrikningsverket? Som tur var fick man stopp på elden strax innan den nådde dit.
En stor och lyckad insats var förmodligen att med såg, yxa och spett kapa den så kallade bockbanan. Där låg en stor del av anrikningsverkets räddning.
I närheten av krossen fanns smedjan som även drabbades mycket hårt av eldens härjningar, kvar av den fanns bara murstocken och delar av ässjan. Det var ett svårt beslut för ägaren om man kunde fortsätta med driften men starka krafter från de tyska ägarna gjorde att laven, krossen och smedjan byggdes upp igen.

Stånggången vid Spelgruvan

Karta: Copyright Lantmäteriverket 2003-10-20.
Ur Häradsekonomiska kartan på dvd

Historiens vingslag gör sig ofta påmind när man besöker Spelgruvan. Inte bara för resterna av en gruvepok som är avslutad för mer än ett halvt sekel sedan. Vi ska gå tillbaka i tiden, närmare bestämt till 1860-1890- talet. Idag finns det knappast några människor som kan ha minnen från den tiden. Ändå är det några få personer, som har talat om vad de i sin tur har hört sina förfäder berätta.

En av mina vänner, Ernfrid Andersson, född 1893, hade hört när han var ung (18 år), hur gruvarbetarna satt i gruvstugan och diskuterade hur det var vid Spelgruvan förr i tiden. Fanns det någon sanning i deras resonemang? Var man tillräckligt nyfiken och frågade mera?

Långt senare, på 1990-talet, vid ett besök på Statens Lantmäteriverk i Gävle, hittades en karta över Grangärde Tingslag från åren 1866-1867. Kartan avslöjade hela sanningen. Redan då fanns på kartan en stånggång inritad från ett litet vattenflöde och upp till gruvområdet. Till två olika gruvor! Nu började man bli lite nyfiken. Stånggång här vid Spelgruvan?
Det måste undersökas närmare ute på fältet. Fanns det några rester kvar och i så fall var någonstans? Delvis kom besvikelsen, ändå fanns vissa orörda delar kvar. Vattenkanalen som leder vattnet från Sidsjön fanns ju fortfarande. Den var ju bara att följa. Men var stod vattenhjulet med den drivande kraften?

Var kan man förmoda att de då mycket duktiga och skickliga arbetarna placerade ett vattenhjul för drift vid en gruva?
Efter ett idogt sökande bland stenar och ris kunde man finna en "stämpling". Här någonstans borde det vara. Ett problem var att några meter från stämplingen fanns en väg! På andra sidan om vägen fortsatte kanalen. Här kunde vattnet rinna iväg i den starka sluttningen och troligtvis följa Tempelåsen för att sedan runda den södra delen av Pantbortåkern, innan den kunde rinna förbi Sandbroängarna och ut i Väsman.

Sidsjön var sedan längre tillbaka i tiden uppdämd med en jorddamm. Fortfarande finns den kvar. Tydligen har den varit kvar sedan det fanns hyttdrift i Brunnsvik. Hämtade man inspiration från hyttiden när man byggde hjulhuset för stånggången vid Spelgruvan? Mycket troligt, för man skapade ju inte en ny teknik om det fanns en väl beprövad.
Gruvan var i drift under åren 1860-1867.

Bevis för att det fanns en stånggång vid Spelgruvan redan i februari år 1861 då E Hällström kan kvittera ut 7,86 Riksdaler för rödfärgning av Lekombergskonsten. Troligen kan man anta att den var under byggnad redan år 1860. Under den här tiden var det Eric Ersson, Jan Persson och Lars Simon Boethius som hade stora intressen i Spelgruvan. I det allmänna underhållet kan man notera att förmannen Lars Olsson i Digervåla hade under vintern 1861-62 isat och eldat i hjulhuset, kanal och ränna i 34,5 dagar. Dessutom reparerat Rösjödammen och konsten medelst stolpriktning i 22 dagar.

Vattnet från konsten skapade en del problem, under landsvägen fanns en trumma där ägaren kvitterade ut 30 riksdaler, bara för att vattnet skulle få rinna genom trumman på sin väg ner till Väsman. Denna lilla för bygden unika konstgång fanns med i den inventarieförteckning som kom till den 1 maj 1910. Den har då funnits vid Spelgruvan i nästan ett halvt sekel. Gruvdriften vid Spelgruvan kom att pågå även under åren 1871-1874 samt under åren 1895-1898. I december 1898 bildades ett nytt bolag, Ludvika Bergverk. Därmed hade den lilla gruvrörelsen fått ett fotfäste till en större och rationellare gruvdrift.
Fotnot: Spelgruvan var gamla namnet på det vi i dagligt tal kallar för Lekombergs gruva. Sidsjön är ett gammalt namn för sjön Rösjön.

Vattenkanalen som leder till hjulhuset

Foto: © N-E Nordqvist 2005

Rester av den kanal som har blivit grävd för hand. Vattnet från sjön Rösjön har här strömmat fram för att driva vattenhjulet som i sin tur överförde kraften till stånggången.

Arbetarna i gamla anrikningsverket

Foto: Okänd fotograf

En bild med många funderingar, där äldre arbetare vid gruvbolaget kunde till slut placera in bilden i "gamla anrikningsverket". Vilka är det på bilden? När är bilden tagen? Mycket tyder på att bilden är tagen omkring åren 1914-16. Några få namn var antecknade på baksidan av bilden.
Från vänster i bakre raden: okänd, Gunnar Johansson, okänd, August Danielsson, okänd, okänd, okänd, okänd.
Främre raden från vänster: Karl Carlton Jubilee, Lars Petter Wigert från Digervåla, okänd, okänd, Ragnar Nilsson, okänd, okänd, okänd.