Om

Den här sidan kommer att handla om byarna Norrvik, Brunnsvik, Lekomberg, Sörvik och Burens.
Skriv in i rutan Sök, t.ex ett sökord så får ni/du fram alla sidor med det sökta ordets innehåll. 



Omröstning

Gillar du den här hemsidan?

 Gillar du hemsidan?

 Fyller den dina behov?

 Gillar den inte!

Kakor används

Kvinnornas arbete med tvätten vid kalkhyttan i Burens


Foto: Anders Granath omk 1920-22.
Bildarkiv: N-E Nordqvist
Från ett äldre negativ, i dåligt skick har vi försökt att rädda det som går på bilden. Bilden visar hur en byktvätt går till vid kalkhyttan vid sjön Burtjärn. För dem som inte vet hur en byktvätt går till, så följer här en kort beskrivning:
Först lades all tvätt, eller byk, ner i ett kar för blötläggning. Det brukade man göra redan dagen innan tvätten skulle ske. Efter blötläggningen var det dags att flytta över tvätten till tvättbaljan och gnugga och skura kläderna mot en tvättbräda. Då använde man både skurborste och såpa, som var det enda handtvättmedel som fanns. Efter den behandlingen var randkläderna (kulörtvätten) klara för sköljning medan vittvätten behandlades vidare med kokning i lutvatten. När den var klar, lyfte man upp tvätten och lade den på en bänk och klappade den med ett klappträ för att få ur lutvattnet. Luten tillverkade man själv av bark och den var väldigt stark för händerna.
När alltsammans var klart var det dags för sköljningen. Det gjorde man direkt i sjön från bryggan. Man kan föreställa sig hur tvätterskornas händer såg ut efter en dag med tvättning vid Burtjärn, speciellt på vintern då man var tvungen att hacka hål i isen för att sedan skölja i det iskalla vattnet.
Sköljningen var mycket viktig, eftersom man måste vara noga med att få ur luten ordentligt. Urvridningen av kläderna gjorde man för hand såvida man inte haft råd att investera i en vridmaskin. Nu först var tvätten klar och nu återstod bara att bära hem den blöta och tunga, men förhoppningsvis rena tvätten.
Man måste också komma ihåg, att kläderna på den här tiden ofta var tillverkade av tjocka, tunga textilier, som t.ex. vadmal och var långt ifrån lättvättade.

Text: ©Kerstin Bergström och N-E Nordqvist

Barn vid hyttan 

                               

Foto; Anders Granath omk 1925
Bildarkiv: N-E Nordqvist.

En bild från ett originalnegativ med några barn stående vid hyttan i Burens. Min egen tanke är att flickan till höger i bilden heter Karin Engström. Hon hade sitt hem i banvaktstugan i Burens, där även Anders Granat huserade innan de flyttade till Sörvik. De övriga fyra barnen är okända. Intressant är att en av pojkarna står och tittar i en kikare på fotografen.
Sjön Burtjärn i bakgrunden.

Barn på bryggan

Foto:©Anders Granath omk 1920 Bildarkiv: N-E Nordqvist

Sommar, sommar och mycket spring i benen utan strumpor och skor. Vad kan då vara skönare än att gå ner till Burtjärn och kalkhyttan och sitta där och svalka sina fötter på bryggan. Vilka barnen är har inte gått att få fram.

En för mig ljuvlig sommarbild från barndomens svunna tider. Ytterligare ett exempel på fotografen Anders Granaths utomordentliga arrangemang av barnen och miljön. Det är många linjer i den här kompositionen som gör att den här bilden är underbar att titta på.

Ändå en dokumentär bild.
Överförd från Lekomberg.se 2019-10-16
Text: N-E Nordqvist.

Kalkhyttan i Burens

Foto: Anders Granath omk 1921. Bildarkiv N-E Nordqvist

Kalkugnsruinen i Burens ligger i den södra delen av sjön Burtjärn. Vintertid fraktade man i början av 1900-talet kalken till Gonäs hytta på sjön Väsmans isvidder.
Kalkugnen är uppmurad av tegel, slaggsten och gråsten. Nedtill finns tre öppningar. Pipan, med cirka fem draghål, är upptill förstärkt med två järnband. En bit från ruinen, på en liten bergsplatå, finns ett område med kolfärgad jord. Troligen uppfart till kalkugnskransen. Enligt en ortsbo som i sin ungdom kört kol till Gonäs hytta, risslades stybben ut av kolfatarna och fraktades med returskjutsarna till kalkugnen vid Burtjärn. Där fylldes ugnen via en liten bana från bergsplatån öster om ugnen upp på kransen i olika varv med ved, stybb och limsten, som krossats i knytnävstora bitar. Med jämna mellanrum rakades den brända kalken ut ur öppningarna nedtill och lades att självsläcka i fria luften. Kalken användes huvudsak­ligen på patron Öhmans stora jordbruk i Sörvik. Hyttan ägdes av bönderna på trakten och användes i första delen av 1900-talet. Siste innehavare var Karl Söderlund, Burens. Här har den nu stått förfalligt, delvis skymd för de som inte vet var som har döljt sig i den lilla skogsdungen.

Källa: N-E Nordqvist och "Atlas över Sveriges bergslag" Västerbergslagen häfte 1. RAÄ 62 Kalkugnsruin.


Kalkhyttan i Burens renoveras

Foto:©N-E Nordqvist 2005-09-27
Kalkhyttan i Burens håller under de sista dagarna i september månad 2006 att genomgå en välbehövlig restaurering. Först och främst kommer den att få ett skyddande tak. Utvändigt kommer slaggstenar att åter muras in där tidens tand har gått för hårt fram. Arbetet utförs av Byggnadsfirma Bror Waara i Sörvik, medan nya smidesdetaljer har utförts av Komplett- fabriken i Sörvik.

Efter renoveringen av Burens hytta

Foto: ©N-E Nordqvist 2005-10-08
Efter renoveringen kommer den över 100-åriga kalkhyttan att stå mer skyddad för väder och vind. Vid kalkhyttan och på bryggan tvättade kvinnorna i Burens sina kläder. I öppningen längst ner på hyttan förvarade kvinnorna sin tvättbalja när den inte användes.
Redigerat 2019-10-16  N-E Nordqvist
Kopierat från Lekomberg.se