Om

Den här sidan kommer att handla om byarna Norrvik, Brunnsvik, Lekomberg, Sörvik och Burens.
Skriv in i rutan Sök, t.ex ett sökord så får ni/du fram alla sidor med det sökta ordets innehåll. 



Omröstning

Gillar du den här hemsidan?

 Gillar du hemsidan?

 Fyller den dina behov?

 Gillar den inte!

Kakor används

Karl-Erik Forsslunds Storgården

Karl-Erik Forsslunds Storgården 

Foto: ©N-E Nordqvist 2005-11

Sommar på Karl-Erik Forsslunds Storgården

Storgården, ett rödmålat timmerhus med vita knutar, ligger inramad i försommarens grönska alldeles invid Väsmans strand. Huset ligger på en udde med vikar på ömse sidor, den ena djup och klar, den andra grund och vassfylld. Här på sitt älskade Storgårdsnäset bor författaren, folk­bildaren, hembygdsvårdaren och fotografen Karl-Erik Forsslund med sin fru Sofia (även kallad "Fejan") och sitt tjänstefolk.

Klockan är sex på morgonen. Tystnaden bryts av vällingklockans entoniga klang och strax fylls Storgårdsviken av plaskande morgonbadare. Flaggan hissas och morgonhymnen ljuder över gårdstunet.

Klockan 9.00 serveras frukosten ute i björkbersån. När vädret tillåter så serveras alla måltider där. Det är så vackert i den gamla trädgården med alla björkar och grusgångar, som går ända ner till stranden.

På frukostbordet är det framdukat ägg och sill, gårdagens köttbullsrester och potatis. Efteråt serveras välling eller gröt. Även tjänstefolket sitter med vid bordet och alla äter med god aptit. Karl-Erik (Storgårdsfar) håller ett stadigt grepp om sitt långa pipskägg så att det inte hamnar i vällingen. Handlingen föranleder ett förstulet fniss hos pigorna. Det är aldrig någon fattigmanskost som bjuds, Storgårdsfar är generös mot sina anställda.

Efter frukosten försvinner Karl-Erik in i sin bok- och skrivstuga, som han inrett på övervåningen i det lilla loftet på gården. Han har skrivhjälp i dag. Det är Stensved-Gunnar som kommit för att hjälpa honom med renskrivningen av det senaste manuskriptet av bokverket ”Med Dalälven från källorna till havet”, innan han skickar iväg det till bokförlaget. Karl-Erik skriver alltid för hand. Sådana moderniteter som skrivmaskiner är inget för honom.

I Bagarstugan, som ligger på nedre botten i bokstugan, bakar pigorna bröd. Idag är det storbak och då har de hjälp av arrendatorns fru Emma, som är en mycket duktig bagerska. Det är snart midsommar och då bakar man allt bröd som behövs på gården fram till jul. Till jul bakar man igen för att täcka behovet fram till midsommar.

Drängens arbete Drängen Henry är sysselsatt med att fylla ”kylskåpet” med resten av isbitarna, som han hackade loss ur sjöisen på vårkanten och sedan dess förvarat under ett tjockt lager sågspån. I dag är det lördag och då står det tömning av latrinkärlet på drängens arbetsschema. Han tippar ur kärlet på gödselstacken bakom ladugården. I botten lägger han sedan tidningar och torvströ. Det här är den enda av sysslorna, som drängen inte är speciellt förtjust i, men som tur är ger den lite extra i lönekuvertet, 50 öre/tunna.

En annan av hans sysslor på lördagarna är att kratta alla grusgångar, som sedan inte får beträdas av gårdsfolket för att de ska vara fina ifall det kommer gäster.

På förmiddagen åker drängen ut i ekan och fiskar tillsammans med Folke, en av Karl-Eriks söner. Drängen får en gädda på 5 kg. Han slår ihjäl den med baksidan av yxan. Folke blir mäkta imponerad över den fina fångsten. En stund senare får Folke också en storgädda. Han tar yxan och drämmer till. Yxan går rakt genom gäddan och fastnar i ekans botten. Tur att eggen inte är alltför vass!

Att vara dräng på Storgården betyder ibland extra tillskott i kassan. Karl-Erik gillar inte ekorrarna som stryker omkring på gården, så han ber drängen gillra fällor. Jakten går inget vidare, men däremot fastnar en och annan stor råtta, vilka ger 10 öre i bonus per styck. Innan arbetsdagen slutar klockan fem har Henry fortfarande många arbets­uppgifter kvar. Han ska hämta och lämna postväskan på stenmuren vid Brunnsvik och han ska handla hos Bröderna Nyberg. Veden tog slut när han gjorde upp elden i morse, så han måste också hinna ut i vedboden och hugga mer.

I kväll är det dans på logen. Det händer flera gånger under sommaren att man bjuder upp till dans på gårdslogen. Karl-Erik tycker om att dansa med pigorna och andra av byns unga flickor. Några tycker kanske att han är en riktig ”fruntimmerskarl”, men det är nog bara avundsjuka påståen­den från dem, som inte själva får en dans med Storgårdsfar. Respekt har man i alla fall för honom.

Text: K Bergström

Vinter på Storgården 

Foto: ©N-E Nordqvist 2006

Vinter och snön ligger vit över Storgårdsnäset och i huset har ännu ingen vaknat. I uthuset har en stor råtta gått i fällan och bidrar därmed till ännu en bonuspeng till drängen.

I natt har Karl-Erik sovit i sovkammaren i bokstugan igen. Det blev lite sent i går kväll. Han håller fortfarande på med det stora verket om sina resor längs Dalälven. Det har blivit lite kallt fram på morgontimmarna, så han ropar ut till drängen att tända upp i kaminen. Efter en stund ropar han igen: ”Henry, det är inte tillräckligt varmt här inne!” Ibland kunde det vara det motsatta, ”det är på tok för varmt här inne”. Det är inte alltid så lätt för den unge drängen att hålla de 18-22 grader, som Karl-Erik önskade, med den stora Bergslagskaminen.

Julens högtider Julen står för dörren, så Karl-Erik måste ta sig ledigt för att åka till Stockholm. Det är en vana, som han skaffat sig under åren och ett besök på Buttericks hör till den vanan. Där inhandlar han diverse skämtsaker som han sedan överraskar gårdsfolket med på julafton. En och annan skämtsak lägger han också i deras julklappspaket, som för övrigt brukar innehålla både julbröd, kläder och signerade böcker.

När julaftonens kväll är inne, samlas alla, både familjen, anställda och deras barn. Klockan sex serveras julmiddagen nere i den stora, julpyntade matsalen. Julbordet dignar av allsköns rätter. Köksorna har haft fullt upp, till sena kvällstimmar de sista dagarna, med att tillreda all denna läckerhet. När det är dags för gröten ska alla ha skrivit ett grötrim och i grötskålen finns både bittermandel och sötmandel, vilka har sina olika ändamål. När gröten är uppäten och rimmen slut, fortsätter festen på övervåningen.

Där står julgranen i all sin prakt, klädd med vita ljus, röda äpplen och glasklockor. Drängen hade för länge sedan varit ute i skogen och sett ut den, eftersom Karl-Erik alltid var noga med att Storgårdens julgran ska vara välväxt och vacker. Den är också väldigt grann där den står tycker drängen, trots att den egentligen har en gren avbruten på baksidan. Fast inte nu längre. Henry borrade helt enkelt ett hål i stammen och satte dit en extragren. Till hans lycka tycker Karl-Erik att Storgården aldrig har haft en så vacker gran som just den här julen. Grenen satt lyckligtvis kvar på sin plats hela julhelgen så Henrys tilltag genomskådades aldrig.

Jullekarna pågår tills det är dags för ”Julbocken” att dela ut julklapparna, som ligger i en prydlig hög framför brasspisen. På Storgården är det alltså inte Tomtens uppgift att dela ut klapparna.

I ett av paketen, som alla har rimmade verser, finns en julklapp till Henry. Versen anknyter till en händelse några veckor tidigare. Henry hade varit till Nybergs och handlat och kom skidande utför backen ner mot Storgården. I handen höll han en stor påse, innehållande bl.a. ägg. Karl-Erik, som var ute på sin dagliga förmiddagspromenad, såg den vingliga färden och blev mäkta imponerad när han senare fick höra vad det var i påsen som drängen klarade i backarna utan att krossa ett enda. Karl-Erik skaldade på paketet: ”Postmästar Henry störtar utför backen, krossar inte äggen och bryter inte nacken.”

I paketet finns bl.a. en slips, några Buttericks-skämtsaker och en bok: Stormfågeln. Den hade Jöran, en annan av sönerna i huset skrivit. Text: K Bergström

Dottern Marjo får illustrera "Storgårdsfar" i skrivarstugan 

Foto: ©N-E Nordqvist 1982

Storgården och Karl-Erik Forsslund

14 sept. 1872 föddes författaren, folkbildaren och hembygdsvårdaren Karl-Erik Forsslund i Ljusnarsbergs socken. 1897 tog han sin filosofie licentiat i Uppsala. Hans första anställning var på Albert Engströms nystartade Strix i Stockholm. Förmodligen tillät inte Strixs ekonomi många manusinköp, utan Engström och Forsslund ritade och skrev det mesta själva. Ibland fyllde Forsslunds bidrag halva tidningen med dikter, visor och prosa och det var förmodligen av den anledningen han maskerade sin identitet genom att använda sig av olika pseudonymer.

Redan 1898 återvände Karl-Erik till Sörvik. Han trivdes aldrig i storstan utan han var en bygdens son och föredrog lugnet och idyllen. Kanske berodde det på att han hade träffat sin tillblivna, Sofia Öhman - kallad Fejan, redan vid studierna i Uppsala. Sofia var dotter till patron Gustaf Öhman på Sörviks Herrgård.

1897 stod Karl-Erik och Fejan första gången på Storgården, som Fejans far hade köpt. De var nyförlovade. ”Det var en strålande majdag med sol över röda timmerhus, blått vatten, böljande bergslagsåsar. Fästfolket blev från första blicken helt bergtaget av de vackra synerna. De började tissla och viska: här skulle man bo!” Så skriver sonen Jöran Forsslund i boken Karl-Erik Forsslund, utgiven av Dalarnas fornminnes och hembygdsförbund.

Midsommarafton 1898 flyttade de in efter bröllop på Herrgården i Sörvik. Patron Öhman hade gjort en renovering av Storgårdens mangårdsbygg­nad och lämnade den nu som bröllopsgåva till sin dotter och nyblivne måg.

Storgården blev sedan en stor författar- och kulturskapande boning. Den blev en plats dit många kulturpersonligheter gärna sökte sig. Personer, som på olika sätt kom att påverka samhället. Några av dem som gärna besökte Karl-Erik och hans kära hustru var Uno Stadius, Gustav Ankarcrona, Dan Andersson m.fl.

Karl-Erik var en mycket aktiv person och initiativtagare inom många områden. Han var mycket tidigt ute med att bevara den gamla bygdekulturen. Han var bl.a. en av initiativtagarna till bildandet av Dalarnas hembygdsförbund 1915. Han var också den drivande kraften vid tillkomsten av Ludvika Gammelgård med världens första industrihistoriska friluftsmuseum. Ludvika gammelgård invigdes 1938. Hans författarskap ägnades åt kulturhistoriska verk. ”Med Dalälven från källorna till havet” är väl det mest kända. Tyvärr blev det aldrig fullbordat så som han hade tänkt sig, men det hann ändå bli 27 verk. Hans självbiografiska böcker är Storgården, år 1900 och Göran Delling år 1906. Karl-Erik var också en av pionjärerna som startade Brunnsviks folkhögskola 1906 samt det första Folkets Hus i Brunnsvik.

Text: K Bergström

Storgårdens röda kulturbyggnader 

Foto: Jalmar Persson Hudiksvall före år 1915

Karl-Erik Forsslunds Storgården skildras med de här två bilderna. Tack vare en avverkning nedanför Brunnsviks Folkhögskola kunde nedan­stående bild tas. Samtidigt kunde man se skillnaden hur Storgården har förändrats under nästan snart 100 år. Detta vykort, avsänt till en kamrer Karl Borén i Stockholm från en kvinna vid namn Alva som skriver att vid x:et: Storgården, där jag för närvarande residerar. 

Foto: ©N-E Nordqvist 2009

Vägen till Storgården slingrar sig likt en orm från länsvägen och ner till Storgården och ut på Storgårdsnäset. Storgårdens röda byggnader är uppbyggda på en liten ås som sticker ut i sjön Väsman. Fast gården ligger nära Brunnsvik så hör den i husförhörslängderna till Norrvik. Från Brunnsviks Folkhögskola är denna bild tagen, och än i dag kan vi fundera lite grann, vad tänkte de båda herrarna, Gustaf Ankarcrona och Karl-Erik Forsslund när det stod på gårdstunet en gång i tiden och kikade upp där fotografen nu har stått bland de övriga röda husen på skolan och fotograferat Storgården. Vad hade de tänkt på, om de hade fått vakna upp ett kort ögonblick och se hur bygden utvecklas. Är det en rysning eller med ett välbehag? Sådana frågor får vi aldrig ett svar på. Ändå så har Storgården haft en stor inverkan på bygdens historia.

Årstiden förändrar Storgården 

Foto: ©N-E Nordqvist 2009-10-17

Ett halvt år är en kort tidsrymd i universum, ändå så förändras landskapet allt eftersom årstiderna växlar. Det sker genom mjuka övergångar som man knappt märker. Under den första årskursen, läsåret 1906-1907 på Brunnsviks Folkhögskola verkade Karl-Erik Forsslund som lärare av följande ämnen under bland annat naturlära: stjärnhimmelen, jorden, stenarna, växterna, djuren och människan för de fyrtioen (41) eleverna. Hade han en tanke att skolan skulle få den utveckling den har fått under årens lopp? Här har jag försökt samla nästan alla dessa beståndsdelar i en enda bild.

Midsommaraftonen 2010 

Foto: ©N-E Nordqvist 2010-06-25

På väg upp till Brunnsviks Folkhögskolas midsommarfirande år 2010 kunde jag inte låta bli att gå upp i ett av husen, med balkongen mot Karl-Erik Forsslunds Storgården. Landskapet prunkade av alla försommarens blommor. För mig var det en naturlig dokumentation av ett motiv som förändras av årstiderna och tidens gång.

Arrendatorn gödslar åkrar vid Storgården 

Foto: ©Folke Forsslund

Folke Forsslund, son efter Karl-Erik Forsslund har här dokumenterat arrendatorn på Storgården, Arvid Eriksson när han gödslar åkrarna med häst och vagn nedanför Mellangården. Ut på åkrarna följde ofta Forsslunds hund "Tjacko" med. Folke Forsslund bodde på Mellangården under en tid. Arrendatorer på Storgården: Arvid Eriksson 1921-48, Gunnar Engwall 1948-58, Gösta Almén 1958-63, Nils Utter 1963-80.

Agnes och Gunnar Engwall var arrendatorer på Storgården under åren 1948-58

Åkrarna på 26 tunnland och ladugården på Storgården arrenderades ut under åren 1921 - 1980. Under den perioden hann fyra arrendatorer avlösa varandra och sköta de stora ägorna och driva jordbruket. Gunnar Engwall hade arbetat som affärsbiträde på Rahléns bokhandel sedan 1929. Efter 19 år bland böcker och andra trycksaker tyckte han att han ville ägna sig åt mera jordnära ting. Han hade då läst allt som gick att läsa om jordbruk i den agrikulturlitteratur, som fanns att tillgå.

1948 övertog han tillsammans med fru Agnes arrendet efter Agnes föräldrar, Emma och Arvid Eriksson. Då ingick i kontraktet på 1000 kronor/år, även plikten att hålla Storgården med fri mjölk och ägg. I gengäld skulle Engwalls få ta ved till husbehov samt "gångvirke".

När Agnes och Gunnar också övertog arrendebostaden, tyckte Fejan Forsslund att Emma och Arvid kunde flytta in i den lilla lägenheten på ett rum och kök, som låg i den södra änden av uthuslängan. Engwalls inkomst de första åren nådde inte riktigt upp till de höjder han hade räknat med, den nådde inte ens upp till beskattningsbar inkomst. Han fick två kronor i timmen för häst och karl vid körning åt Brunnsviks folkhögskola, lika mycket som han fick betala för varje tunna grismat som hämtades där. I ladugården fanns förutom grisar, också åtta kor och 25 värphöns. Tio grisar och 4-6 kalvar kunde de avyttra per år. Sedan Storgården fått sina rättmätiga ägg, tog Nybergs Speceri- & diversehandel hand om resten. Mjölken levererades i krukor vid mjölkpallen uppe vid landsvägen, punktligt varje morgon klockan 08.00.

Vid den här tiden, efter Karl-Erik Forsslunds död 1941, fanns inga gårds­karlar på Storgården, så Bror Hedkvist från Norrvik hjälpte till med vedkörning och diverse andra sysslor. Skogsskötseln ingick inte i Gunnars kontrakt.

Text: Kerstin Bergström

Storgårdens öppna åkrar 

Foto: ©Folke Forsslund

Dagen före julafton år 1951 inträffade en mycket sorglig händelse, som hade kunnat sluta i mänsklig tragedi. Gunnar hade tillsammans med sina båda söner, varit upp till mjölkpallen med häst och släde och hämtat några krukor skummjölk till kalvarna. Precis när han nådde den obevakade järnvägsövergången på väg tillbaka till Storgården, fick han plötsligt se rälsbussen komma från Ludvikahållet. Den hade tutat påstås det, men det hade inte Gunnar hört. Han, som kunde järnvägs­tabellen utantill, förstod genast att det måste vara en extrabuss. Han drog så tömmarna gick av när han försökte styra hästen längs med spåret, men det lyckades inte helt, utan hästen blev träffad i bakänden och hela ekipaget kastades upp på plattformen vid Brunnsviks hållplats, medan den släpförsedda motorvagnen susade förbi och stannade en bit bort på spåret. Ut hoppade föraren och några mer, för att springa tillbaka för att se hur det hade gått och hjälpa till. Hästen dog en nästan ögonblicklig död konstaterade Erland Söderlund från Norrvik, som då arbetade som slaktare, vilken fick ta hand om det mycket illa skadade djuret.

Efter tio års liv med jordbruket beslutade sig Agnes och Gunnar för att säga upp arrendeavtalet 1958. Då gick hela djurbeståndet och alla redskap och jordbruksmaskiner, bl.a. en Fergusontraktor under klubban.

Text: Kerstin Bergström

Fåren som gick och betade på åkrarna 

Foto: ©N-E Nordqvist 1983

Så länge som vi minns har det varit djur som har betat på åkrarna vid K-E Forsslunds Storgården här i Brunnsvik. Många familjer har gått ner till djuren med sina barn för att ge fåren en liten brödbit, allt för att finna den fridfulla atmosfären av betande djur. Fåren är en utmärkt renhållare av det öppna landskapet.

Fåren har återkommit till Storgårdens åkrar 

Foto: ©N-E Nordqvist 2010

Fridfulla verkar fåren att vara men de bevakar sin tackor med vakna ögon. Anledningen att fåren kom tillbaka till Storgården var att de öppna ytorna mellan Mellangården och sjön Väsman höll på att växa igen. Lillgården, Mellangården och Storgården är de tre gårdarna som för­knippas med den delen av bygdens historia. Tidigare så såg det inte så trevligt ut med den igenväxta beteshagen, men när röjningen för ett antal år sedan var avklarad och ytterligare en röjning av sly skedde, så hoppas vi att det öppna kulturlandskapet skall bestå i framtiden.

Inte bara fåren har betat på Storgårdsåkrar 

Foto: ©N-E Nordqvist 1990-talet

Inte bara fåren har hjälpt till med att hålla åkrarna öppna. Bonden från den närbelägna byn Norrvik hade under många år sina kvigor på gående på åkern och i den närbelägna hagmarken under vår, sommar och fram till sena hösten då de åter hämtades in till ladugården i Norrvik. Även den här bilden får delvis illustrera hur det kunde se ut längre tillbaka i tiden. Ännu tidigare än år 1947 så var det vanligt att nötkreaturen fick gå fritt på skogen på bete. År 1947 kom en ny förordning som sa att de skulle hållas inom ett stängslat område.

Storgårdens arbetshästar 

Foto: okänd fotograf

På Storgårdens gårdstun och utanför arrendebostaden står Arvid Eriksson och håller i sin häst medan den andra hästen hålles av en yngling med finkläder som kostym, vilket tyder på att det är någon form av helgdag som bilden blir tagen. Båda byggnaderna i bakgrunden finns kvar än i dag när detta skrivs år 2011.

Kaffepaus under höskörden 

Foto: okänd fotograf

Fläkflugor och bromsar är vid skördetid ett stort gissel när man svettig och varm står och hässjar. Här har man samlas en stund i gröngräset för en stund i sällskap med kaffe och doppa. Alla är inte igenkända medn från vänster sitter Emma och Arvid Eriksson, de tre i mitten är okända medan kvinnan längst till höger är Arvids och Emmas dotter Agnes.

Efter höskörden 

Foto: Folke Forsslund

Höskörden är avslutad, hässjevirket uppställt på sitt speciella vis på åkern till nästa säsongs skörd. Efter skördetiden fick hästarna gå beta på de skördade åkrarna. Titta och begrunda hur finurligt de ställde upp hässjövirket.

Utanför ladugården 

Foto: Folke Forsslund

Sven-Erik Gustavsson, Lekomberg med en arbetshäst framför ingången till Storgårdens ladugård (stallet). En av hästarna hette Sleipner och ägdes av arrendatorn Arvid Eriksson.

Storgårdshästar av idag 

Foto: © N-E Nordqvist 2010

En sen kvällsvandring med kameran i fickan inget stativ och totalt fel­exponerad bild. Vad kunde bli sämre, tur att jag inte raderade dessa bilder utan väntade till de kom in på hårddisken i datorn. Där upptäckte jag, på ett enkelt sätt kunde jag justera nivåerna så att det till slut blev en härlig kvällsbild med alla lamporna tända på Brunnsviks Folkhögskola. Vad jag såg från början var den runda cirkeln där hästen hade gått runt i flera varv och plockat åt sig smulorna från en hötapp.

Ryttarinnor 

Foto: © N-E Nordqvist 2011

Vad jag går i berg och dalar kan jag möta storgårdshästarna med dess ryttarinnor. Här blev det ett stopp under en vinterdag efter Gamla Norrviksvägen där jag passade på att föreviga ekipagen innan vi åter skiljs åt igen. Det var bara att säga "omelett" och trycka på avtryckaren så lade den vänstra hästen ut ett garv. Att vi sedan åter möts nere på Storgården är en annan historia, när de kommer gående, ledande med hästarna. Då kunde jag inte annat än att dra på smilbanden.

Folkdansklädda på Storgården

Foto: okänd fotograf före 1908

Ett äldre vykort från en svunnen tid där de fyra kvinnorna och männen har folkdräkter. Bilden är tagen på Karl-Erik Forsslunds Storgården, nästan längst ut på Storgårdsudden. Själv tror jag att bilden har blivet tagen under år 1907 i samband med en avslutning av den första vinterkursen på Brunnsviks Folkhögskola.

I bakgrunden syns det öppna landskapet som var på den tiden K-E Forsslund skildrade "Gammelgäddan i vassviken" i en bok.

Baksidan av bilden berättar lite. Ett "Brefkort", stämplat vid postanstalten i Sörvik med ett frimärke a 5 öre. Sändes till Herr och Fru Sandberg, Banvaktstugan, Sörvik. Med en hälsning "Glad å trevlig Påsk" tillönskas eder av Clara o Olga. Brunnsvik den 18.4:08. Vem var då Clara och Olga? Troligt är det de personer som bodde i Djupa, ett torp på sluttningen ovanför Brunnsvik. Olga var gift med Ernst Klein, båda var lärare på Brunnsviks Folkhögskola under dess barndoms år.

Nu var vi lite osäkra hur detta datum skulle tolkas, eftersom poststämpeln på frimärket var illa tilltyglad.

Det fanns en annan lösning när jag började syna bilden i större format. Den lättaste lösningen, det paret som håller upp varandras händer. Bakom händerna ser man att Anrikningsverket vid Lekomberg var inte byggt när bilden togs! Det är byggnader som är kvar sedan Ludvika Bergverk ägde gruvan. De två husen mellan armen och bakom den högra mannen finns kvar än i dag efter nuvarande Storgårdsvägen.

Midsommarfirande på Storgården 1937 

Foto: Båda bilderna här ovan Gunnar Engvall 1937

Midsommarfirande på Storgården i Brunnsvik har haft en lång tradition. Vad vi kan se på denna dokumentation av bilder så firades midsommar­aftonen år 1937 med spelmän och en hel del inbjudna personer till Storgårdens midsommarfirande, där vi kan se att värdfolket Karl-Erik Forsslund med sin hustru Sofia och dottern Marjo står mitt i bilden. På vänster sida står Folke Forsslund med fiolen och till höger som vi tror är Einar Åsberg med sin nyckelharpa.

Det som slår mig är att det inte bara är en liten dokumentation med några få bilder. Utan det stora problemet i dag är att vi inte fokuserar att ta bilder som de här visar. Den här gruppbilden visar hur man samlades på Storgården, vad hade man för kläder och vilka var människorna på bilden. Här behöver man den stora hjälpen från allmänheten för att identifiera våra förfäder. Så mycket vet vi att det är personer som har en anknytning från byarna Brunnsvik och Norrvik.

Midsommarfirandet på Storgården 

Foto: ©N-E Nordqvist omk. 1978

Midsommarfirandet på Brunnsvik har haft en stark tradition under åren som har gått. Hur länge det har pågått är osäkert. Men skulle nog tro att firandet har funnits på Brunnsvik i ett sekel. Från början var firandet inom skolans område, utanför nuvarande "Vita Huset" på 1950-talet, när exakt det flyttades ner till Karl-Erik Forsslunds Storgården är osäkert. Under många år var det tradition att besöka Storgården, med dess ombonade och fina miljö. Förutom majstångsresning så ordnades dans på den lövade logen vid Storgården där många av bygdens innevånare snurrade runt med sin partner i dansen virvlar. Från skolan kom deltagarna med fanor som svajade i vinden tillsammans med dragspelare i ett långt tåg. 

Ett annat stående inslag var friluftgudstjänsten 

Foto: ©N-E Nordqvist omk. 1978

Ett annat stående inslag på Karl-Erik Forsslunds Storgården var Friluft­gudstjänsten under de stora lövade träden, där åhörarna kunde lyssna till prästens budskap ihop med lövverkens sus och vågskvalpet från sjöns vågor. Det var Ludvika Församling som stod för dessa gudstjänster, vilket lockade en hel del besökare. Här är det i alla fall komminister Tor Berghard (senare kyrkoherde) som håller en predikan för åhörarna framför den stora minnesstenen som står nedanför bokstugan. Minnesstenen restes av Ludvika hembygdsförening till minne av Hembygdsföreningens skapare. Den står än i dag på samma plats. Här på tunet, i samband med predikan hölls även barndop i Guds fria natur. Vid några tillfällen var det även uppvisning av Ludvika Folkdanslag.

Ludvika Bryggeri på Storgården 

Ludvika Bryggeri med häst och vagn mot Storgården Foto: ©Folke Forsslund

Det knarrar och gnisslar från de järnskodda hjulen samt skramlar allmänt om flaskor när ekipaget på vägen ner till Karl-Erik Forsslunds Storgården en sommardag. Nu har jag inte kännedom om när det var från någon tidpunkt, men troligen är det från slutet av 1930-talet. Folke Forsslund bodde då på Mellangården i Brunnsvik där den första bilden är tagen från balkongen. Nu kan vi vara glada att kunna se de här bilderna från original­negativen som är tagna med Rollicorden. En klassisk kamera från den tiden. Ludvika Bryggeri var beläget i närheten av forsbron vid Ludvika ström och byggnaderna finns kvar än i dag.

Inne på Storgårdens stora gårdstun 

Foto: ©Folke Forsslund

Ludvika Bryggeris häst tar en välbehövlig paus och äter av det frodiga gräset på gårdstunet. Medan kusken eller försäljaren Karl Runnkvist ställer sig bredvid vagnen för att låta sig dokumenteras av Folke Forsslund. I bakgrunden syns ladugården och loftet som flyttades från Norrvik 1918.

Karl Runnkvist står med drickakorgen 

Foto: ©Folke Forsslund

De järnskodda hjulen är blankslitna efter kontakten med vägens alla ojämnheter. Vagnen hade vad som går att tyda på bilden en viss fjärdring, ändå så måste det skramla en hel del efter färden ut till de olika gårdarna i byarna runt omkring. Här har i alla fall Karl Runnkvist fått en beställning av huset innevånare. Kanske var husägaren, Karl-Erik Forsslund som själv har gjort beställningen eller kanske det var någon av pigorna som arbetade men hushållssysslorna? Det var i alla fall en hel del arbete med att lasta vagnen med allehanda drycker som levererades i glasflaskor.

Hästen otåliga väntan 

Foto: ©Folke Forsslund

Hästen otåliga väntan att det få gå vidare till nästa gård, var tog min körkarl vägen? På flaket kan man se att det ligger jutesäckar som skydd mot flaskorna som stod i träbackar. Tänk hur det skulle vara att åka ut dag ut och dag in och inte ha något skydd från väder och vind. Nu så här långt efteråt kan det verka romantisk men då en bister verklighet, som då gällde ett arbete på den tiden.

Text: ©N-E Nordqvist om inget annat anges