Info: Den här sidan handlar om Ivikens gruva och delar av SWB-banan vid Iviken/Laggarudden 

Ivikens anrikningsverk, ett av de största på sin tid.



Foto: Okänd fotograf, bilden från ett vykort
Iviken var ett av de många gruvfälten kring Väsman som blev aktuella omkring år 1913. Iviken ligger ca 2 kilometer nordväst om Ludvika och sträcker sig från stranden av sjön Väsman upp till Ickorbottens gruvfält.

I 1694 års Gruv- och Bruksrelation över de i Väster-Bergslagen belägna hyttor och gruvor angives att vid Iviksberget på Ludvika Kronobruks ägor finns många gruvor men de saknar skog och det finns ingen skog i omgivningen heller som tillhör den. Gruvdrift lär dock sedan gammalt ha förekommit i en för den tiden ganska stor omfattning.
Omkring 1860-talet bröts järnmalm av ganska god beskaffenhet. Den skeppades på pråmar på Väsman till Norhyttan, Laxhyttan, Marnäs hytta och andra numera sedan länge nedlagda hyttor. Den bästa malmen blev snart bruten och gruvorna djupa. Lämpliga pumpar fanns ej och detta stoppade gruvdriften på 1880-talet.
Ivikens gruvfält ägdes fram till år 1912 av AB Ludvika Bruksägare och Nyhammars Bruk AB, men såldes nämnda år till det tyska bolaget Stark i Norberg. Det tyska intresset för järngruvor i denna del av Västerbergs­lagen var vid denna tid mycket stort.
Gruvaktiebolaget Stark startade omedelbart efter övertagandet plane­ringsarbetet för en stor modern gruvbrytning. Först byggdes ett mindre sovringsverk och härifrån exporterades en ganska stor kvantitet stycke­malm. Under tiden planerades anrikningsverket och övriga byggnader i anläggningen, såsom mekanisk verkstad, förrådshus, smedja, maskinhus, kontor och bostäder.
Anrikningsverket blev färdigt vid årsskiftet 1913-1914 och det var ett av de största i sitt slag i landet. Det var beräknat för en produktion av 400 ton malmslig per dygn. Det var som framgår av bilderna lagd på en sluttning av berget så att malmen av egen tyngd kunde gå från den ena maskinen till den andra utan transportanordningar.
Malmen krossades, maldes i kulkvarnar och separerades i magnetiska separatorer och på skakbord under det att den passerade utför bergs­sluttningen. I slutskedet transporterades den färdiga produkten på en så kallad bromsbana ned till en lastplats vid Ludvika -Vansbro järnväg där ett 400 meter långt stickspår lagts ut för malmtransporten.
Bostäder byggdes på Laggarudden invid sjön Väsman för tjänstemän och arbetare. Härvid valde bolaget inte de vid gruvorna tidigare använda hustyperna av baracktyp, utan mindre och trevligare byggnader för ett mindre antal familjer. Under år 1914 uppfordrades 58600 ton varur erhölls 25958 ton malmslig som innehöll en järnhalt av 63,4% samt 3034 ton styckemalm som innehöll en järnhalt av 48,5%.
Under första världskriget steg priserna på allting och inte minst på slig, som upplevde följande prisutveckling: Medelvärde för år 1914: 10,75 kr/ton, Medelvärde för år 1915: 10,42 kr/ton, Medelvärde för år 1916: 12,12 kr/ton, Medelvärde för år 1917: 16,71 kr/ton, Medelvärde för år 1918: 31,12 kr/ton. 
Under 1918 pågick arbetet endast under januari, februari och mars.
Omkring 1913 inträffade en svår olycka i Ivikens lave. Dynamit förvara­des i trälådor i marknivån i laven och i närheten fanns en laddningsstation. Av någon anledning inträffade en explosion i dynamitförrådet en morgon klockan sex. En del gruvarbetare var på väg ner i gruvan, och tre av dess blev skadade, en mycket svårt.
I Ludvika fanns på den tiden inget lasarett utan man måste bära de skada­de på bårar till sjukstugan vid Nya Förenade Elektriska Aktiebolaget. Endast en dålig körväg fanns fram till Ludvika, och de som bar bårarna fick skiftas om att bära. De skadade hade träffas av träsplitter och spik och hade så ont att de inte kunde låta bli att jämra sig. Transporten tog hela förmiddagen och var mycket påfrestande för nerverna för dem som bar. Den som var svårast skadad kunde inte räddas.
En av dem som var med om att bära de skadade var August Danielsson från Iviken. Han var vid olyckshändelsen omkring 20 år gammal och ny­anställd vid Iviken. Han hade varit med att slå det första borrhålet när Iviksschaktet påbörjades.
Text Nils Göte Håkansson.

Iviksgruvan som den såg ut under senare tid

Foto: ©Folke Forsslund
Iviksgruvan, hela anrikningsverket som det såg ut omkring 1932.
Iviksfältet: Gruvaktiebolaget Stark. Gruvan blev nedlagd 1918.
Det påstås att gruvledningen ansåg det var bra för de hade inga pengar kvar i kassan för fortsatt drift och löner.

Ivikens gruvor kom under under 1937 att ingå i ett tysk konsortium bestående av ett antal tyska järnverk. Ett antal år senare länspumpades guvan i Iviken inför återupptagen drift. Inom något år upprättades en ortförbindelse från Iviksgruvan till den närbelägna Ickorrbottengruvan.
All malm utfraktades och uppfordrades därefter i Ickorrbottengruvan och senare via Centralschaktet tillsammans med annan bruten malm från Håksbergfältet

Gruvarbetarna vid Iviksgruvan


Foto: Okänd fotograf omkring 1915-16
Personen som står till vänster om stolpen med keps är Alfred Jakobsson. Senare gruvarbetare i Lekomberg. Alfred Jakobsson tyckte inte om gruvan i Iviken utan familjen flyttade från Laggarudden till Lekomberg och gruvan i Lekomberg.

Nu finns bara fundamenten kvar från svunna tider

Foto: ©N-E Nordqvist 2011

Detta mäktiga fundament kan beskådas vid vägen mellan Iviken och Ickorrbotten. Det ingår i anläggningarna som Grufaktiebolaget Stark byggde på 1910-talet. Vilket arbete det måste ha varit att blanda all betong, eventuellt för hand.

Valvbågar

Foto: ©N-E Nordqvist 2011

Det mest iögonfallande bland alla rester från den aktiva men korta perioden av driften vid anrikningsverket är de fina fundamenten, byggda i en karaktäristisk stil med valv av betong. Min tanke är att det genom valvbågarna kunde man minska gjutningen och få tillgång till öppna ytor under det gjutna valvet. I Iviken och på många andra håll som till exempel i Lekomberg och Silvergruvan byggdes anrikningsverket i en sluttning, för att lätt kunna ta till vara på tyngdkraften.

Pelarskogen vid Iviken

Foto: ©N-E Nordqvist 2011

För mig är det lite underligt att detta kulturområde inte har hållits efter så att det inte har förbuskas, utan här kan det ske med en liten insats få det att framträda tydligare. Ändå så står dessa pelare och valv likt antikens kulturstodier, som vi kan finna bland medelhavskulturerna. Detta stora, på sin tid största industriminne för en anonym tillvaro strax utanför Ludvika, knappt 4 km utanför Kulturens högborg i Ludvika. Antikens Grekland i Iviken, det vore något att visa upp!

Imponerande byggnadskonst för hundra år sedan

Foto: ©N-E Nordqvist 2011
Den som kommer gående efter den  grusväg som leder mellan Iviken och Ickorrbotten. Är man sedan lite observant  kan se lite inne i snåren de nu hundraåriga fundamenten, hur de tronar över och påminner oss om den tid det var gruvdrift vid Iviksgruvan.

Transformatorhuset som tjänade Iviksgruvan

Foto: ©VB-Energi/N-E Nordqvist 1987

Mitt uppdrag var att dokumentera VB-Energis gamla transfor­mator­station nästan längst upp mot Ickorrbotten. Även denna byggnad byggd av det gråa teglet från Ludvika Tegelbruk, med bland annat sand från botten av sjön Väsman, utanför Granön  Nu skulle även denna byggnad skatta åt förgängelsen, då den var otidsenlig, både i konstruktion och mot nyare och modernare utrustning som gällde då.

Under vilket år den här byggnaden uppfördes har inte kunnat utrönas, men vi kan se på bilder att den var uppförd före år 1932 under den här länken.
På en annan bild, som är daterade år 1928 går det inte att finna byggnaden. (Ett flygfoto av Oscar Bladh, vilken finns på den här länken www.bergsbruk.se, leta under Håksberg / Iviken och bilder). 
Transformatorstationen blev sedan rivet samma år som dokumentation utfördes.

Transformatorhuset sedd från vägen från Ickorrbotten

Foto: ©VB-Energi/N-E Nordqvist 1987
Nu när man sitter och tittar på bilderna och minns hur det var på den tiden så fattar man inte att det har gått så många år sedan man fick uppdraget att dokumentera byggnaden. Tänk ändå vad tiden rinner iväg!

Ställverket inne i huset

Foto: ©VB-Energi/N-E Nordqvist 1987

Här finns bara ett enda stort ord: USCH! Men ändå får det här lilla ställverket illustrera det som en gång i tiden var modernt. I dag skulle det inte klara av den belastning på elnätet, som det nu är, nästan 25 år senare

Oscars Bladhs bild över Ivikens gruva 1928


Foto: ©Oscar Bladh 1928 via Jernkontoret  och Bergsbruk.se
Från anrik­nings­verket gick det en trans­port­bana ner mot nuvarande länsväg och SWB-banan där malmen lastades på den tiden inte alltför gamla järnvägen mellan först och främst Ludvika - Nyhammar.
I bildens överkant finns till vänster rallbanan ner till SWB:s järnväg och till höger befintlig väg upp till Ickorrbotten.
Hur många gånger har skrivaren passerat denna plats från hemmat och arbetesplatsen där transportbanan en gång i tiden korsade länsvägen. På den övere bilden och på några andra bilder under delen Iviken/­Laggarudden kan man se att det fanns en rallbanan ner till SWB:s järnväg.

Några fundament finns kvar sedan den tiden

De här två vidstående bilderna visar att det än i dag går att finna rester av en epok inom gruvnäringen för över hundra år sedan. Min nyfikenhet, för att ta sig till Iviken blev för stort, när jag anade att det skulle kunna finnas några fundament  från den tiden, då det var verksamhet vid Iviks­gruvan. Nu var inte de här fundamenten så långt från länsvägen där vägen går upp till Ickorrbotten. Finns det några mer rester?Inte är det många som tänker på att en oansenlig jordvall han dölja en  gruvhistoria.Den ena pusselbiten efter den andra kommer på sin plats.Vad har då jordvallen med fundamenten att göra? På jordvallen kom vagnarna från anrikningsverket på spåret och rullade på spåret på en bockbana (träbro) över nuvarande länsväg och ner till lastplatsen vid järnvägen. Tänk då på att nuvarande länsväg inte hade den standard som den nu har. Ändå kan vi ana hur det har sett ut på den tiden då det var liv och rörelse vid Ivikens gruva under 1910-talet.

Utlastningsplatsen vid SWB-banan

Ovanstående bild är en delförstoring av en så kallad glasplåt där jag hittade tappfickan. Du kan se hela bilden på den här sidan. Från anrik­ningsverket gick det en bromsbana ner till denna byggnad, rester från denna bana kan man se än i dag, Dock enbart av den öppna remsa som leder mellan länsvägen och nuvarande cykelbanan.

De fundament som finns lite längre bort nu för tiden från tappfickan har jag ännu inte kunnat förstå vad de har haft för funktion. Bortsett att det är någon sorts lastplats. På den här länken (jvmv) kan jag finna att det har varit två lastplatser vid Iviken, den ena avsedd för Ivikens gruva och den öppnades den 4/2 1913, medan den andra lastplatsen var avsedd för gruvan vid Ickorrbotten och den blev öppnad 19/11 1912. Bandelen mellan Ludvika och Björbo genom bygden hade nummer 241.
Förr användes den kvarvarande lastplatsen som en lokal dansbana för de boende i och kring Laggarudden.
 

Banarbetare på sidospåret Iviken

Foto Anders Granath
Banarbete efter SWB:s järnväg vid Iviken/Laggarudden där man tidigare har byggt ett stickspår för att kunna lasta ut malmen från den den närbelägna Iviksgruvan. Skärningen finns kvar än idag efter cykelbanan, berget har delvis rasat ner där stickspåret fanns för ett antal år sedan.

Tappfickan i bakgrunden finns inte kvar nu för tiden, se delförstoringen på bilden ovan. Från den lastades vagnarna direkt med malmen.

Vid den vänstra rälsen står banvakten Fritz Oskar Nordkvist boende i banvaktstugan Iviken, Arvid Karlsson från Iviken, Johan Axel Wikman från banvaktstugan vid Dröverka, främre raden från vänster George Nordkvist, son till banvakten Fritz Oskar Nordkvist, Danielsson från banvaktstugan vid Ställviken, Carl Fredrik Sandberg från banvaktstugan Brunnsvik/Lekomberg och längst bort Johan Engström banvaktstugan Burens.


Järnvägen mot Ludvika i höjd med Laggaruddsviken


Foto: ©Anders Granath på 1920-talet
På den ett tiotal år nya järnvägen ökade trafiken konstant, utlastningen vid gruvan i Lekomberg ökade, senare också vid gruvan i Iviken. Persontrafiken upp mot västra och norra Dalarna ökade också.

För folket blev det en möjlighet att ta en promenad på den jämna och lättgångna järnvägen, när man behövde något från den nyss utnämnda staden, Ludvika. Våra aningar om att det stickspår, som fanns för utlastning av malmen från gruvan i Iviken är inte byggt.
I bakgrunden skymtar sjön Väsman och inloppet till Laggaruddsviken. Längst bort den stora bergskulle som kallas för Högberget. Härifrån in till Ludvika var det inte mer än ett par kilometer och tågens hastighet var inte så höga som mot dagens moderna banor.

Nästan samma plats som tidigare


Foto: © N-E Nordqvist 2006-07
Den övre bildens förändring på denna sida går inte att jämföra. Ändå så finns vissa likheter, som den böjda svängen på cykelbanan vilken vi försökt återskapa från den övre bilden. Exakt samma plats där Anders Granath tog sin bild går inte att återge.

Den naturliga förändringen i området är ju naturens kretslopp, som till slut ger träd och buskar en möjlighet att växa och som förändrar området helt. Om björkarna inte hade dolt bakgrunden så kunde vi se hur Ludvika har utvecklas med ABB i spetsen.
Vi vet ju inte vilken utrustning Anders Granath hade, men vi kan ana att den nyare filmen har varit ett stort framsteg inom fotografin. Att lämna de ömtåliga glasplåtarna hemma och ha ett nytt lätt material på sin tid måste vara en underlig känsla. Helt i motsats till den digitala värld som vi nu fotograferar i.