Fundament, linbanan Lekomberg-Sörvik

Under år 1938 togs brytningen fart i Sörviksgruvan och ett stort antal arbetare förflyttades från Lekomberg till denna gruva. Berguppfordringen vid Sörviksgruvan lades ned i slutet på 1950-talet medan själva gruvdriften avvecklades år 1962.

Efter några års drift vid Sörviksgruvan påbörjades den andra linbanan i bygden, med anknytning till Lekomberg. Linbanan var i drift under åren 1941-1950 och längden 2 400 m.
Från Sörvik kom linbanan direkt in i anrikningsverket i Lekomberg, där malmen tippades i en ficka. 

Malmen i Sörviksgruvan och gruvan i Källbotten var också av typ blodstensmalm och järnhalten höll sig mellan 40-50 procent. Lekombergsmalmen och malmen från Sörvik och Källbotten anrikades inte samtidigt, utan det var olika processer.

Det hände någon enstaka gång, att gruvarbetare, bosatta i Sörvik tog linbanan till och från arbetet i Lekomberg, sittande i en av buttarna. Hade man en rejäl otur kunde linbanan stanna mitt på ett spann med påföljd att gruvarbetaren fick försöka ta sig ned på ett annat sätt.Eller rent av att sitta och vänta tills den kom igång igen och det kunde ibland dröja när till exempel en butt hade spårat ur.

Foto: N-E Nordqvist 2018

Kraftledningen mellan Lekomberg och Sörviksgruvan

Foto: okänd fotograf

Gruf AB Lekomberg var navet i den så kallade lekombergsgruppen som hade ett stort inflytande över de så kallade tyskgruvorna i ludvikatrakten. Gruvan i Sörvik kom att ligga under de så kallade tyskgruvorna och ledningen i Lekomberg. Energiförsörjningen till de båda gruvorna i Lekomberg och Sörvik kom från början från den stora kraftcentralen vid sjön Väsman. Lite underligt kan det tyckas, när de båda gruvorna i Sörvik och Källbotten är sammankopplade med Lekomberg på många olika sätt. Under början av 1940-talet byggdes en linbana mellan Lekomberg och Sörvik i samma sträckning som kraftledningen, där malmen från Sörvik anrikades i Lekomberg.
Vissa saker på bilden tyder att den är från tidigt 1910-tal genom att en del mindre detaljer finns på bilden. Bland annat en bockbana som förstördes vid branden år 1913.

Kraftledningen från Lekomberg mot Sörvik

Foto Okänd fotograf i början av 1910-talet

Lite underligt är det att man hittar två bilder på samma motiv, fotograferad från olika håll. Bilden ovan fotograferad från Lekomberg mot Sörvik. Här måste fotografen ha stått på den bockbana som var mellan krossen och anrikningsverket. Byggnaden längst ner till höger är den enda byggnad som är kvar efter gruvtiden, transformatorhuset. Den stora byggnaden är kontoret som verkar vara nybyggt, då den inte har fått sin faluröda färg vilken var vanlig på alla byggnader i Lekomberg.

Mitt emellan byggnaderna finns två större högar med gråberg/malm liggande. Av den högen finns en liten del kvar än i dag. Den väg som nu går upp till Lekomberg borde man kunna se, men troligt är att den inte är byggd. Däremot kan man ana den första rutschbanan mellan gruvområdet och järnvägen, nuvarande cykelbanan.
Bockbanan finns delvis avbildad på länken Branden 1913

Inget kvar från kraftledningen nu för tiden

Foto: © N-E Nordqvist 2007

Under slutet av år 2006 blev det en avverkning av skogen i sydvästlig riktning från Lekomberg räknat. Nu kunde man få en liten överblick hur det ser ut i naturen mellan den högsta punkten och ner mot Lekomberg. Några rester från kraftledningen finns inte. Mitt i bilden, bortanför den lilla skogsridån fanns en gång Lekombergs gruva.
Jämför bilden med de båda övre bilderna på denna sida!

Fundament som är kvar efter linbanan

Foto: ©N-E Nordqvist 2007

Under år 1938 tog brytningen fart i Sörviksgruvan och ett stort antal gruvarbetare förflyttades till denna gruva. Bergsuppfordringen vid Sörviksgruvan lades ned i slutet på 1950-talet medan själva gruvdriften avvecklades år 1962.
Efter några års drift vid Sörviksgruvan påbörjades den andra linbanan i bygden, med anknytning till Lekomberg. Linbanan var i drift under åren 1941-1950 och längden 2 400 m. Från Sörvik kom linbanan direkt in i anrikningsverket i Lekomberg, där malmen tippades i en ficka. Malmen i Sörviksgruvan var också av typ blodstensmalm och järnhalten höll sig mellan 40-50 procent.
Anrikningsverket i Lekomberg kunde inte anrika malmen från Lekom­bergsgruvan tillsammans med den malm som kom från Sörvik, den hade en annan sammansättning.
Redan tidigt så hade nog gruvbolaget tänkt att utnyttja gruvan i Sörvik under större utsträckning. Det kan man nog ana när man ser bilderna under länken "Kraftledningen". Där finns ju redan den stora linjegatan klar i ett tidigt skede och i en rak linje mot Sörviksgruvan!

Några få detaljer finns kvar i naturen

Foto: ©N-E Nordqvist 2007

Den som skulle få för sig att ta sig en tur mellan Lekomberg och Sörvik efter den sträckning som linbanan hade, får bereda sig på en besvärlig vandring. Till och med skogsbolaget har lämnat en remsa där det har varit fall på bägge sidorna om linbanans sträckning.
Första biten går visserligen nu över ett fall som blev avverkat under hösten 2006. Resten går nu genom snårig skog. På sina ställen kan man finna några avsågade stolpar med tillhörande järnbeslag.
Det var spännande som liten, med sin mamma, att gå gångstigen mellan Sörviks skola och Dammsjön när man passerade linbanan, där buttarna kom gungande och nästan ljudlöst rullade med sin last till Lekomberg.

Några linor skvallrar

Foto: ©N-E Nordqvist 2007

Efter gångstigen mellan den så kallade "makadamvägen" och Röbacken passerade linbanan denna gångstig. Här kan man finna ett antal linor på marken, delvis övertäckta av mossa, löv och andra växter.
Dessa linor har troligtvis använts som draglinor och som man inte tog hand om vid rivningen. Några bärlinor som linbanebuttarna rullade på kunde man inte finna. De finns delvis kvar och utsträckta vid Lekomberg, där de ligger på marken. Bärlinorna är av samma typ som fanns mellan Lekomberg och Källbotten.

Redigerad 2019-11-24 NEN