Om

Den här sidan kommer att handla om byarna Norrvik, Brunnsvik, Lekomberg, Sörvik och Burens.
Skriv in i rutan Sök, t.ex ett sökord så får ni/du fram alla sidor med det sökta ordets innehåll. 



Omröstning

Gillar du den här hemsidan?

 Gillar du hemsidan?

 Fyller den dina behov?

 Gillar den inte!

Kakor används

Första årets elev och sista årets kurs

Vilhelm Gustavsson var elev på den första kursen 1906-1907 vid Brunnsviks Folkhögskola

Foto: ©N-E Nordqvist 1972

Vilhelm Gustavsson, av bygdens folk även kallad Skolhus-Ville, där vi minns en pigg liten farbror med lätta steg i gången på väg till affären för att köpa mjölk.  Sin bostad hade han i ett rödmålat hus med vita knutar ovanför skolan i Sörvik. Född 1878/07/20, död 1974/10/08. Vilhelm Gustavsson var elev på första vinterkursen på Brunnsviks folkhögskola. Dessutom den första manliga elev som kom från bygden.
I ett litet häfte, "Brunnsviks Folkhögskola. Några intryck av skolans första elever". Där skildrar alla elever sina intryck under det första läsåret.
Vilhelm Gustavsson skriver skriver i häftet:
Intrycket som jag fått från Brunnsviks Folkhögskola är något oerhört stort och lärorikt, som jag kommer att hava nytta av i det dagliga livet. Jag kan ej med ord nedskriva mina intryck som jag känner det, men alla lärdomar som har blitt utgivna har jag mottagit med största tacksamhet.
Brunnsviks Folkhögskola är en skola som man bör önska all möjlig lycka och understöd, så att den kan fortgå med sina kurser, för folket på denna plats äro i ett stort mörker och behöver upplysning. Jag har nu skildrat mina tankar i korta ordalag och hoppas att den goda sådd som blitt utsådd under dessa månader har fallit i god jordmån som kommer att giva riklig skörd på de olika platser, där den kommer att spira upp.

En av arbetarna som började vid de tidigare ägarna av gruvan i Lekomberg år 1896 var Vilhelm Gustavsson, han var då 18 år gammal. Han blev först anställd som lastare och sedan som handborrare. På den så kallade lasten var betalningen nio öre per tunna att dela på tre. Tre man lastade 100 tunnor per skift. Förtjänsten, tre kronor om dagen per person. Vi kan utgå från att dessa tunnor inte är i samma storlek man använde i den moderna gruvdriften.

— När vi borrade för hand slog vi i regel tre hål per dag med olika djup. Från 1 meter till 1,5 meter. Vid borrningen slog vi i vatten i hålen, och hålen slogs inte riktigt horisontalt utan riktades lite snett nedåt. Dessa hål kallas på borrarspråk för vattensläpare.
Arbetade bland annat som spelstyrare under senare tid.

Sista kursen på Brunnsviks Folkhögskola, en gruppbild vid Loftet

Foto: ©N-E Nordqvist 2013-06-04

Det är ett stort omfång mellan de här två bilderna. Bilden ovanför från den sista kursen på Brunnsviks Folkhögskola som hade sin avslutning tisdagen den 4 juni 2013 och bilden till höger. Nästan ofattbara 107 år. Samtidigt var Vilhelm Gustavsson i mitt hjärta en god person, då han var boende inte så långt bort från mitt föräldrahem. Ville var också en pionjär på sitt sätt genom att han var den som gick första vinterkursen på Brunnsvik under första läsåret 1906-07 och dessutom från bygden. Samtidigt är jag stolt och glad att ha kunnat dokumentera både Vilhelm under början av 1970-talet och sista avslutningen på Brunnsvik.

Det är med vemod att man har fått varit med om avslutningen på den "himmelska fridens borg", ett lite underfundigt namn på Brunnsvik. Med lite baktanke, de röda fanornas borg, det röda innanför murarna, lilla Kina med sitt himmelska fridens borg. Än så länge har jag tevebilderna från den lille mannen som ställde sig framför stridsvagnarna och på dess berömda "himmelska fridens torg" och stoppade stridsvagnarna. Likaså kan jag finna en tanke att de kämpande eleverna har stått enade i sin kamp mot överheten, som inte insåg elevernas bästa. Där överheten försökte med alla medel få med sig eleverna till Brunnsviks skola i Borlänge.

Men när rörelsens egna röster görs hörda med orden: "Jag känner stor sorg över att rörelsen inte förmått hindra detta" och "Det är bedrövligt, rent ut sagt för jävligt. Att man hanterat Brunnsvik på det här viset är verkligen tragisk".  Brunnsvik har varit grundstenen inom arbetarrörelsen under en lång tid, nu försvann också en av dess grundstenar. Kanske för gott, för att något är snett är ju uppenbart inom de röda leden när företrädare inom kulturen inom kommunens säten, när de med orden: "om du inte är nöjd med vår verksamhet kan du flytta till en annan kommun".

Eleverna på den sista kursen fann här, på det riktiga Brunnsvik, en vilostad, som de har upplevt  på ett positivt sätt. För oss i bygden har det varit ett slutet område, även om det hela tiden har varit öppet. Vi har aldrig märkt något från skolans aktiviteter, bortsett från den tid då det var "dårarnas dag på Brunnsvik". Då var det samling för alla i bygden vid branddammen!

Karl-Erik Forsslund skriver till första kursen en dikt till skolans invigning "Till Brunnsviks elever". Läraren, Örjan Svedberg läste tre strofer ur denna dikt innan han fortsatte med  — Det här är en stund då vi alla tillåter oss att känna sorg. Detta är slutet för skolan men inte för oss. Om man står upp för sin rätt kan man vinna, markerade Örjan Svedberg. Detta med anledning av de uppslitande turerna och den turbulens som präglat sista läsåret på Brunnsvik.

Till avslutningen hörde också ringningen av vällingklockan vid storstugan, som ett avslut av verksamheten på Brunnsvik. Den som hade äran att börja ringa i klockan var Martin Klein. Nu hör det också till att Martin Kleins förfärder hade ett förhållande till Brunnsviks Folkhögskola, då Ernst och Olga Klein var lärare på skolan i dess barndom. Nu var det ett antal elever som fick ringa de 107 klockslagen som symboliserade de år som skolan har verkat, innan Martin Klein fick än en gång fick ringa de sista sju slagen som förkunnade att skolan hade upphört. När klockans ljud hade klingat ut över nejden tog Birgitta Berg, ombudsman inom ABF Dala Finnmark, upp en dikt som hade det passande namnet "Jag har lärt mig", författad av Bo J Ardström.

Den allvarstyngda högtiden avslutades av eleven Jon Nilsson, som läste en nytolkning av den Forsslundska tolkningen av invigningsdikten. Efter fotograferingen utanför loftet vidtog en minnesrik samling med gemensam middag, senare på kvällskvisten en musikalisk underhållning.
Tack elever för att jag fick vara med Er under denna minnesvärda dag.

Text och Foto N-E Nordqvist