Fängenhällarnas barnkoloni

Stockholms Fjällkoloni vid Fängenhällarna

Foto: Okänd fotograf. Negativet hittades på vinden i ett hus i Norrvik och är från tiden kring 1920-30-talet

Ordet Fängenhällarna syftar först och främst till berget där den högsta punkten har en höjd av 316 meter över havet. Den högsta punkten kallas för "Tunnfallet". Där hade man för länge sedan vårdkasar. Där elden syntes vida omkring. Inte långt från den uråldriga kyrkstigen tillika gamla landsvägen och halvvägs upp på berget på den södra sidan ligger den före detta barnkolonin. De stora byggnaderna syntes vida omkring där den ligger på sluttningen och skyddad från de nordliga vindarna, till stor glädje för alla barn som vistades där under sommaren.

Från en intervju i slutet av 1970-talet.

- Hur var det att arbeta på Fängenhällarna?

- Det var bra, det var trivsamt. Jag var där och städade i flygeln och sen var jag ett år i köket. Det var så roligt. Vi var tre i köket och tre barnsköterskor och en servitris. Minst två hade ledigt samma dag, då kunde vi gå långa promenader tillsammans och ha det riktigt skönt. Vi gick ofta hem till mamma. Vi bodde på Fallet då, (ligger i Sörvik bakom Burtjärn). Många gånger kunde jag ligga hemma om nätterna och gå på morgonen till Fängenhällarna där arbetet påbörjades kl. 07. 00 och höll på till !!!!. Att man orkade.

- Hur gick Ni?

- Vi gick genom skogen ned till Lennartsgården (numera rivet), och sedan ned till landsvägen. Vägen följdes, vid Brunnsvik gick den över landsvägsbacken (det var den gamla landsvägen) vidare ned till Norrvik och in på den genväg, som gick förbi Fischers och upp till Fängenhällarna. Så man behövde inte gå om vid Axel o Erika Eriksson.

Vi gick hemifrån mellan 05 o 06 på morgonen. Vi fick gå även om knäna inte var riktigt bra, men vi gick fort så att de bilar som fanns på den tiden, hade svårt att hinna före. Var vädret dåligt så fanns det även bussar, som gick på den tiden.

Det var rinnande vatten och avlopp, en fin tvättstuga. Maten var så bra, med en kokerska till barnen och en för personalen. Det var en föreståndarinna, fem fröknar för barnen. Sex personer totalt. Den övriga personalen bestod av sex personer i köket.

- Vilka var ni i köket?

- "Det var Edith och Hilda Svensson" de var systrar och de arbetade på skolor i Stockholm. De var här alla de år som Alva Jansson var med. Även en flicka till från Stockholm var med, men hade sitt hem i Smedjebacken. Från Norrvik var det folk, som var där och jobbade.

- Vilka då?

- "Signe Hellström gift Forsberg, Lisa Boström gift Wikman, Elsa Finné hon är död nu", när inspelningen gjordes i slutet på 70-talet. Tänk vad bra det var, på morgonen fick varje barn två smörgåsar med ost eller något annat med välling och frukt, på middagen fick de nästan samma mat. Jag minns särskilt på torsdagarna då de hade pannkaka de var så goda, jag minns de även idag. Spisarna var av elektrisk typ. Varenda sommar hade de utflykt med bussar där alla var med och hade kaffe och bröd med sig. Barnen samlade med sina stora korgar kottar för att sedan leka med. Jag minns ett år då vi for upp till Mockfjärd där vi fikade och rastade och hade trevligt.

I bassängen eller dammen badade barnen men då var ledarna med. Det förekom att man gick ända ner till Väsman och badade. Mellanbyggnaden var lekrum. Med fina pallar som stod där, och när vädret var dåligt så fick barnen vara inne och leka. Barnen var så snälla på den tiden inte som det är nu heller.

Fängenhällarna är numera i privat ägo. Var god och respektera detta.

Av Fängenhällarna var det inte mycket under 1870-talet

Bilden ovan: Copyright Lantmäteriet 2003-10-20.
Från Häradsekonomiska kartan på dvd.

Från Häradskartan från år 1866-67 finns det inte mycket av bebyggelse i Fängenhällarna. Ett jordtorp och två backstugor. Ändå så har vägen funnits under många år. Hästar har kommit och dragit sin last upp och nedför berget Fängenhällarna. Folket har vandrat till fots mellan byarna och för att inte nämna kyrkvandringen mellan Ludvika och Grangärde.

Gamla vägen förbi Fängenhällarna

Foto: ©N-E Nordqvist 2006

Strax ovanför kolonin i Fängenhällarna är vägen väl bevarad där de enda fordonen är någon skogsmaskin som hör hemma i den närbelägna byn Norrvik, vilken fraktar hem en del ved och virke från i skogen. Numera är det inte ofta man träffar på någon, ja inte ens ofta, det är sällsynt om man kommer på någon som kommer vandrande den här delen av vägen. Hur länge har den här vägen funnits? Det kan man inte avgöra, men på en gammal karta från år 1678 finns den med. Ändå så finns det en del historiska märken från forntiden efter vägen.

Ett av de gamla torpen vid Fängenhällarna

Foto: ©K Sjögrens privata fotoalbum

Den här bilden från vad vi anar från tidig 1920-talet är delvis unikt. För vi i bygden har hört talas om att det ska ha funnits ett torp efter vägen strax norr om Fängenhällarnas koloni. Det har varit höljt i dunkel hur det har sett ut. Nu kom bilden fram som visar hur det såg ut för länge sedan.
Det var enkelt boende och det finns en liten berättelse:
I Fängenhällarna efter gamla kyrkvägen stod en gammal stuga byggd av timmer. Golvet var av jord. Där bodde en gång i tiden Albin Sjögren med maka.

En dag skulle Albins hustru baka bullar. På plåten låg de jästa och klara. Hon öppnade luckan till ugnen och skulle sätta in brödet för gräddning, innan gumman hinner stänga luckan, kommer det upp ur ett hål en stor råtta och hoppar över golvet upp på bordet och in i ungen, men gumman var kvick och stängde luckan.

Brödet fick vara kvar där inne och gräddas tillsammans med råttan. När det beräknas vara färdiga så öppnade hon luckan, men den som kom ut först, det var råttan levande och hoppade ner i sitt hål igen. Bullarna kom ut även de. På brödet fanns det spår av råttans fötter där den hade hoppat fram och tillbaka på det jästa brödet, plåten blev väl för varm. Men på den tiden, när det var magert med mat så kastades inte brödet bort för den skull, utan det gick åt i alla fall. Att råttan överlevde när det blev för varmt, var att skorsten var av ojämna stenar så råttan kröp högst upp i skorsten där det inte var så varmt.

Kolonibarn på Fängenhällarna

Foto: ©Folke Forsslund omk 1932

Verksamheten vid det jämtländska byn Ånn hade blivit lite besvärlig för Stockholms Fjällkoloniförening. Koloniverksamheten, år 1914 hade då uppnått siffran 190 barn. Med anledning av att hälsotillståndet bland huvudstadens folkskolebarn inte var det bästa började man söka efter andra platser, bland annat i Dalarna. Här fick bland annat de barn som var mest utsatta och magra välbehövlig näring så att hullet ökades på. Genom att anlägga en koloni i en annan klimatzon beräknade man att kunna använda byggnaderna mer än under de korta sommarmånaderna. Här har nu efter byggnadsritningar av arkitekten Georg A. Nilsson uppförts ett byggnadskomplex omfattande två sovrumsbyggnader för 50 barn vardera samt en matsalsbyggnad i vilken barnen intaga sina måltider.

Från Fängenhällarna

Foto: ©N-E Nordqvist 2006

Från Fängenhällarna kunde man skönja en fin utsikt över blåaktiga berg och den djupa dalgången ner till sjön Väsman med Sörviksbygden i fonden. Från kolonin företogs i samlad trupp vandring ner till Norrvik och den egna stranden vid sjön Väsman för bad under varma sommardagar.

I ett litet häfte "Till invigningen den 6 augusti 1916 av Barnkolonin Fängenhällarna i Ludvika socken, anlagd åren 1914-1916 av Stockholms Fjällkoloniförening". Där finns en bild där de har anlagt som det står skrivet "den konstgjorda badsjön" där barnen badade under soliga dagar.

Arrendatorbostaden vid Fängenhällarna

Foto: ©N-E Nordqvist 2006

När första världskriget tog slut och ransoneringen upphörde lättade trycket efter mat. Fortfarande vållade det höga prisläget på livsmedel stora bekymmer. Några år senare sjönk dock livsmedelspriserna markant. Någon större nöd behövde kolonibarnen inte lida. I många fall fick de nog mer mat vid Fängenhällarna än de fick hemma i huvudstaden. Alva Jansson var anställd under slutet av 1920-talet vid Fängenhällarna och berättar:

"Tänk vad bra det var, på morgonen fick varje barn två smörgåsar med ost eller något annat tillsammans med vällingen och dessutom frukt, på middagen fick de nästan samma mat. En del av barnen var så dåliga när de kom till kolonin. Inte bara av sjukdom, utan den allmänna konditionen var nedsatt på grund av näringsbrist. Magra och utmärglade, där en del hade svårt att behålla maten. I mjölken från arrendatorn vid Fängenhällarna, Axel och Erika Eriksson, fick de blanda i lite grädde så de skulle få lite fett på kroppen. Jag minns särskilt torsdagarna, då de hade pannkaka. De var väldigt goda, minns jag än i dag".

Den första kända arrendatorn vid Fängenhällarna var Arvid och Emma Eriksson som senare övertog jordbruket på Karl-Erik Forsslunds Storgården. Axel och Erika Eriksson tog vid efter de förstnämnda och skötte då ett litet jordbruk vid Fängenhällarna där de hade kor i den numera rivna ladugårdsbyggnaden och logen. Samtidigt hyrde föreningen under vissa år in kor över sommaren för att trygga försörjningen av mjölk. Korna gick då fritt ute i skogen på bete.

Ur en skrift, "Stockholms Fjällkolonier av Bengt Oxenstierna", skriven år 1923 kan man läsa följande:

Det är otroligt, vilken massa tallrikar välling eller gröt och mjölk flertalet barn kunna konsumera, särskilt den första tiden av kolonivistelsen. 5 rågade tallrikar välling med bröd till är snarare regel än undantag. Det har varit en glädje för föreningen att aldrig — ens under krisåren eller kanske minst då — behöva spara på kvantiteterna.

Men förunderliga inblickar erhållas i det oförstånd - och de förvända vanor, som ej sällan råda i arbetarhemmen ifråga om den föda, som ges barnen. En moder, som fick höra om den dagordning, som väntade hennes barn vid kolonin, dekreterade med högdragen ton: "Min dotter äter inte välling". Kaffe med dopp är vad barnen äro vana att få, och många av dem känna sig till en början missräknade, när ej detta livselixir — annat än helt undantagsvis — bjudes dem vid kolonierna.

En annan moder, ur de mera välburgna arbetarnas led, anmanades av en koloniföreföreståndarinna att ombesörja, att hennes 14-åriga dotters synnerligen trasiga tänder bleve plomberade. Det låg något mycket självmedvetet i moderns ton och min, när hon svarade: "Det behöver inte Anna, ty hon skall gå fram nästa år, och då får hon nya tänder".

Brev hem till föräldrarna lästes alltid av vårdarinnorna men en gosse hade skrivit i ett brev: "Snälla mamma, skicka mig lite karameller, ty jag har sådan sugning i min karamellmage". Brevet kom aldrig att nå föräldrarna.

Tvätt av kläder och annat i bassängen

Foto: © K Sjögrens privat fotoalbum

Vad skulle inte vara mer passande en solig sommardag när man hade en stor tvättbalja? Tvätt förstås. Kunde man ana en tvättmaskin i Fängenhällarna? Troligtvis inte, utan det var att gå ut till den stora tvättbaljan och gnida så det blev rent. Tvätt blev det nog när omkring 100 barn dag ut och dag in rasade ut bland hagar och i den närbelägna skogen där kojor byggdes. Under åren 1922-23 drog man fram rinnande vatten i en ledning från Sultentjärn som ligger högre upp mellan bergen Fängenhällarna och Kölaberget. Vattnet från Sultentjärn användes i första hand till tvätt och bad, bassängen på bilden var 6 meter lång och 3 meter bred och hade tre olika avsatser för att barn i olika åldrar kunde ta sig ett bad. Tvätten hängdes senare i början av 1930-talet på tork i ett större torkskjul. Först år 1933 fick kolonin vid Fängenhällarna elektrisk kraft.

Vilka som är med på bilden är för oss okänt.

Tvätt i pannmuren

Foto: © K Sjögrens privat fotoalbum

Mitt i allt bubblande och rykande från tvätten i denna pannmur, där vattnet värmdes upp i den lilla eldstaden under pannmuren. Helst ville kvinnorna ha grova kvistar från gran som gjorde att värmen blev mer intensiv. Kvistarna från granen var mer täta i årsringarna och gav mer värme.

Plötsligt i allt bökande med tvätten, kommer kökspersonalen ut med en bricka där det doftar gott av nybakat kaffebröd och nykokat kaffe. Vem kan motstå denna inbjudan till en kaffepaus mellan allt slit på den tiden?

Tur att det fanns en person som kunde dokumentera ett sätt att tvätta som nu är så långt bort så vi inte ens vet hur det gick till.

Köket i mellanbyggnaden Fängenhällarna

Foto: ©N-E Nordqvist 1988-05

Tankarna hade funnits länge, en dokumentation innan förfallet sätter in på allvar. Får låna nyckeln av "stugfogden" några dagar och kommer att tillbringa en tid att samla intryck av det som har varit. Det var tyst och samtidigt lite ödsligt, det knarrade under skorna, golvet var då täckt av torrt träck från duvorna som hade hittat sin fristad i byggnaden.

Samtidigt får man försöka tänka ut hur kökspersonalen arbetade i denna miljö. Det var svårt att förstå detta, trots att byggnaden har funnits så länge i vår närhet. Trots allt så minns jag med all tydlighet hur man fick ta sig en cykeltur till köket i Fängenhällarna omkring åren 1957 med 15 kilo köttfärs från Bröderna Nybergs handel i Brunnsvik.

Stugfogden berättar för mig i samband med att jag hämtar nyckeln om en händelse och hur det brukar gå till. En stor sten, ja den ligger kvar inne i rummet till vänster bland glassplitter när man går runt och dokumenterar. Tre vuxna personer är inne i kolonin då stugfogden kommer på besök. Han låser upp dörren och frågar vad de gör där inne och frågar dessutom hur de har kommit in? De kan inte svara annars än att de har slagit sönder fönstret och krupit in. Snabbt replikerar stugfogden, då kan ni lämna huset direkt samma väg som ni kom och vände sig kvickt om och låste dörren.

En del av barnens matsal

Med andakt stiger man in i barnens matsal. Låter min kamera och stativet stå kvar i ett hörn. Går runt och tittar. Det var en utmaning, hur skulle man tackla detta underverk av snickarglädje och alla målningar på väggar och tak. Tänker mig in hur det har sett ut när omkring femtio barn kring fyra bord, sitter med sin mugg full med välling och med hårt bröd med en ostskiva på, där fönstren bakom mig då står öppna och sveper in den ljumma sommarvinden. I taket hänger en taklampa i några kedjor i ett sirligt utförande med fyra stearinljus. När man samlat sina tankar så får jag inspirationen. Ett visste man, det här måste bevaras till framtiden. Ingen hade då någon aning hur Fängenhällarna kommer att utvecklas några år senare. Maten lagades i det bakom liggande köket där den öppna luckan fungerade som en länk mellan matsalen och köket, till höger om den öppna spisen gick dörren in till diskrummet.

Från pojkarnas sovsal

Fyra tvättställ från en av sovsalarna i den östra flygeln översta våning. Här var det inte frågan om varmt vatten i kranarna. Utan vattnet kom från en brunn längre upp i skogen. Genom brunnens högt belägna punkt kunde man få rinnande vatten genom ett självtryck. Hyllan ovanför gav plats för en mugg och tandborsten för det tiotal barn som hörde hemma i detta rum. Sängarna enkla. Dagarna var fulla av lek och andra aktiviteter. Krocket, bygga kojor, fotboll och bad när vädret gav möjlighet för sådan verksamhet. Där barnen fick sitta på en pall och tvätta fötterna i en avsett tvättho i höjd med golvet. Med enbart kallt vatten. Vid sämre väder var barnen inomhus med risk för att drabbas av sjukdom. Stockholms fjällkoloniförening hade till uppgift att för sådana fattiga, företrädesvis barn som tillhörande folkskolan och som inte blivit drabbad av tuberkulos kunde få en möjlighet att vistas på skollovskolonier i fjälltrakt. Fängenhällarna med sitt höga läge och den rena friska skogsluften ansågs var likvärdig andra kolonier.

Hur var reglerna för att vara på kolonin i Fängenhällarna? Uppstigning kl 8, frukost kl 9, mellanmål kl 11, middag kl 13 varefter följde två timmars vila, kl 16.00 blev det ett mellanmål och kvällsmat kl 18.30.

Sängdags kl 20 och tystnad i sovsalen kl 21.

Klädkrokar gapar tomma

Klädkrokarna sittande i långa rader gapar nu tomma i ett ödsligt hus. Barnens enkla kläder i nutidens ögon sett, hängdes upp i långa rader innanför ytterdörren. Men överallt i husen fanns sådana här krokar uppsatta i långa rader.

Namnskylten som förbryllar

Här blev man stående en stund och lade pannan i djupa veck, vem var Tomas Jonasson som har skrivit sitt namn på skylten? När och varifrån kom han? En liten namnskylt kan ställa många funderingar. Hur hade han upplevt att få komma till Fängenhällarna och hur hade hans liv sett ut? Vad hade han för minnen från kolonin i Fängenhällarna?

Målningarna på väg att försvinna

Barnkolonins södra sida har varit hårt ansatt av väder och vind, vilket har tagit hårt på de kurbitsmålningar som finns ovanför de bågformiga fönstren. De fem fönstren sitter här i en lång rad. Utrymmet mellan fönstrens karmöverstycke och list respektive takfot är omsorgsfullt dekorerat av kurbitsmålningar. Den här fönsterraden sitter i den byggnadsdel som används till förbindelselänk och lekstugor mellan de olika byggnaderna. På båda sidorna av mellanbyggnaden finns liknade byggnader och fönster. Egendomligt, att just de här byggnaden har torvtak medan huvudbyggnaden har enkupigt tegel på taket. Är det ett sätt att förstärka tillhörigheten med Dalarna?

Kurbitsmålningarna ovanför fönstren

Vem som har utfört dessa målningar har inte gått att få fram. Envisa rykten säger att det var målarmästare August Nyberg i Brunnsvik som har utfört målningen, han var ursprungligen från Orsa, eller av en person som var bosatt i Gagnef. Sanningen kommer vi nog aldrig att få veta. Oavsett vem det nu är så finns en lite spillra kvar från en svunnen tid. Då dokumenterat, långt innan vi visste hur det kommer att bli med byggnaden.

Fortsättning på den här sidan: Möten och minnen Fängenhällarna

Ändrad 2021-03

Brunnsvik/Lekomberg med omgivning.

Om

Sök

Länkar