Om

Den här sidan kommer att handla om byarna Norrvik, Brunnsvik, Lekomberg, Sörvik och Burens.
Skriv in i rutan Sök, t.ex ett sökord så får ni/du fram alla sidor med det sökta ordets innehåll. 



Omröstning

Gillar du den här hemsidan?

 Gillar du hemsidan?

 Fyller den dina behov?

 Gillar den inte!

Kakor används

Fängenhällarnas barnkoloni

 Stockholms Fjällkoloni vid Fängenhällarna

Foto: Okänd fotograf. Negativet hittades på vinden i ett hus i Norrvik och är från tiden kring 1920-30-talet

Ordet Fängenhällarna syftar först och främst till berget där den högsta punkten har en höjd av 316 meter över havet. Den högsta punkten kallas för "Tunnfallet". Där hade man för länge sedan vårdkasar. Där elden syntes vida omkring. Inte långt från den uråldriga kyrkstigen tillika gamla  landsvägen och halvvägs upp på berget på den södra sidan ligger den före detta barnkolonin. De stora byggnaderna syntes vida omkring där den ligger på sluttningen och skyddad från de nordliga vindarna, till stor glädje för alla barn som vistades där under sommaren.

Från en intervju i slutet av 1970-talet.

- Hur var det att arbeta på Fängenhällarna?

- Det var bra, det var trivsamt. Jag var där och städade i flygeln och sen var jag ett år i köket. Det var så roligt. Vi var tre i köket och tre barnsköterskor och en servitris. Minst två hade ledigt samma dag, då kunde vi gå långa promenader tillsammans och ha det riktigt skönt. Vi gick ofta hem till mamma. Vi bodde på Fallet då, (ligger i Sörvik bakom Burtjärn). Många gånger kunde jag ligga hemma om nätterna och gå på morgonen till Fängenhällarna där arbetet påbörjades kl 07. 00 och höll på till !!!!. Att man orkade.

- Hur gick Ni?

- Vi gick genom skogen ned till Lennartsgården (numera rivet), och sedan ned till landsvägen. Vägen följdes, vid Brunnsvik gick den över landsvägs­backen (det var den gamla landsvägen) vidare ned till Norrvik och in på den genväg, som gick förbi Fischers och upp till Fängenhällarna. Så man behövde inte gå om vid Axel o Erika Eriksson.

Vi gick hemifrån mellan 05 o 06 på morgonen. Vi fick gå även om knäna inte var riktigt bra, men vi gick fort så att de bilar som fanns på den tiden, hade svårt att hinna före. Var vädret dåligt så fanns det även bussar, som gick på den tiden.

Det var rinnande vatten och avlopp, en fin tvättstuga. Maten var så bra, med en kokerska till barnen och en för personalen. Det var en föreståndarinna, fem fröknar för barnen. Sex personer totalt. Den övriga personalen bestod av sex personer i köket.

- Vilka var ni i köket?

- "Det var Edith och Hilda Svensson" de var systrar och de arbetade på skolor i Stockholm. De var här alla de år som Alva Jansson var med. Även en flicka till från Stockholm var med, men hade sitt hem i Smedjebacken. Från Norrvik var det folk, som var där och jobbade.

- Vilka då?

- "Signe Hellström gift Forsberg, Lisa Boström gift Wikman, Elsa Finné hon är död nu", när inspelningen gjordes i slutet på 70-talet. Tänk vad bra det var, på morgonen fick varje barn två smörgåsar med ost eller något annat med välling och frukt, på middagen fick de nästan samma mat. Jag minns särskilt på torsdagarna då de hade pannkaka de var så goda, jag minns de även idag. Spisarna var av elektrisk typ. Varenda sommar hade de utflykt med bussar där alla var med och hade kaffe och bröd med sig. Barnen samlade med sina stora korgar kottar för att sedan leka med. Jag minns ett år då vi for upp till Mockfjärd där vi fikade och rastade och hade trevligt.

I bassängen eller dammen badade barnen men då var ledarna med. Det förekom att man gick ända ner till Väsman och badade. Mellanbyggnaden var lekrum. Med fina pallar som stod där, och när vädret var dåligt så fick barnen vara inne och leka. Barnen var så snälla på den tiden inte som det är nu heller.

Fängenhällarna är numera i privat ägo. Var god och respektera detta.

Av Fängenhällarna var det inte mycket under 1870-talet 

Bilden ovan: Copyright Lantmäteriet 2003-10-20.
Från Häradsekonomiska kartan på dvd.

Från Häradskartan från år 1866-67 finns det inte mycket av bebyggelse i Fängenhällarna. Ett jordtorp och två backstugor. Ändå så har vägen funnits under många år. Hästar har kommit och dragit sin last upp och nedför berget Fängenhällarna. Folket har vandrat till fots mellan byarna och för att inte nämna kyrkvandringen mellan Ludvika och Grangärde.

Gamla vägen förbi Fängenhällarna 

Foto: ©N-E Nordqvist 2006

Strax ovanför kolonin i Fängenhällarna är vägen väl bevarad där de enda fordonen är någon skogsmaskin som hör hemma i den närbelägna byn Norrvik, vilken fraktar hem en del ved och virke från i skogen. Numera är det inte ofta man träffar på någon, ja inte ens ofta, det är sällsynt om man kommer på någon som kommer vandrande den här delen av vägen. Hur länge har den här vägen funnits? Det kan man inte avgöra, men på en gammal karta från år 1678 finns den med. Ändå så finns det en del historiska märken från forntiden efter vägen.

Ett av de gamla torpen vid Fängenhällarna

Foto: ©K Sjögrens privata fotoalbum

Den här bilden från vad vi anar från tidig 1920-talet är delvis unikt. För vi i bygden har hört talas om att det ska ha funnits ett torp efter vägen strax norr om Fängenhällarnas koloni. Det har varit höljt i dunkel hur det har sett ut. Nu kom bilden fram som visar hur det såg ut för länge sedan.
Det var enkelt boende och det finns en liten berättelse:
I Fängenhällarna efter gamla kyrkvägen stod en gammal stuga byggd av timmer. Golvet var av jord. Där bodde en gång i tiden Albin Sjögren med maka.

En dag skulle Albins hustru baka bullar. På plåten låg de jästa och klara. Hon öppnade luckan till ugnen och skulle sätta in brödet för gräddning, innan gumman hinner stänga luckan, kommer det upp ur ett hål en stor råtta och hoppar över golvet upp på bordet och in i ungen, men gumman var kvick och stängde luckan.

Brödet fick vara kvar där inne och gräddas tillsammans med råttan. När det beräknas vara färdiga så öppnade hon luckan, men den som kom ut först, det var råttan levande och hoppade ner i sitt hål igen. Bullarna kom ut även de. På brödet fanns det spår av råttans fötter där den hade hoppat fram och tillbaka på det jästa brödet, plåten blev väl för varm. Men på den tiden, när det var magert med mat så kastades inte brödet bort för den skull, utan det gick åt i alla fall. Att råttan överlevde när det blev för varmt, var att skorsten var av ojämna stenar så råttan kröp högst upp i skorsten där det inte var så varmt.

Kolonibarn på Fängenhällarna 

Foto: ©Folke Forsslund omk 1932

Verksamheten vid det jämtländska byn Ånn hade blivit lite besvärlig för Stockholms Fjällkoloniförening. Koloniverksamheten, år 1914 hade då uppnått siffran 190 barn. Med anledning av att hälsotillståndet bland huvudstadens folkskolebarn inte var det bästa började man söka efter andra platser, bland annat i Dalarna. Här fick bland annat de barn som var mest utsatta och magra välbehövlig näring så att hullet ökades på.  Genom att anlägga en koloni i en annan klimatzon beräknade man att kunna använda byggnaderna mer än under de korta sommarmånaderna. Här har nu efter byggnadsritningar av arkitekten Georg A. Nilsson uppförts ett byggnadskomplex omfattande två sovrumsbyggnader för 50 barn vardera samt en matsalsbyggnad i vilken barnen intaga sina måltider.

Från Fängenhällarna 

Foto: ©N-E Nordqvist 2006

Från Fängenhällarna kunde man skönja en fin utsikt över blåaktiga berg och den djupa dalgången ner till sjön Väsman med Sörviksbygden i fonden. Från kolonin företogs i samlad trupp vandring ner till Norrvik och den egna stranden vid sjön Väsman för bad under varma sommardagar.

I ett litet häfte "Till invigningen den 6 augusti 1916 av Barnkolonin Fängenhällarna i Ludvika socken, anlagd åren 1914-1916 av Stockholms Fjällkoloniförening". Där finns en bild där de har anlagt som det står skrivet "den konstgjorda badsjön" där barnen badade under soliga dagar.

Arrendatorbostaden vid Fängenhällarna 

Foto: ©N-E Nordqvist 2006

När första världskriget tog slut och ransoneringen upphörde lättade trycket efter mat. Fortfarande vållade det höga prisläget på livsmedel stora bekymmer. Några år senare sjönk dock livsmedelspriserna markant. Någon större nöd behövde kolonibarnen inte lida. I många fall fick de nog mer mat vid Fängenhällarna än de fick hemma i huvudstaden. Alva Jansson var anställd under slutet av 1920-talet vid Fängenhällarna och berättar:

"Tänk vad bra det var, på morgonen fick varje barn två smörgåsar med ost eller något annat tillsammans med vällingen och dessutom frukt, på middagen fick de nästan samma mat. En del av barnen var så dåliga när de kom till kolonin. Inte bara av sjukdom, utan den allmänna konditionen var nedsatt på grund av näringsbrist. Magra och utmärglade, där en del hade svårt att behålla maten. I mjölken från arrendatorn vid Fängen­hällarna, Axel och Erika Eriksson, fick de blanda i lite grädde så de skulle få lite fett på kroppen. Jag minns särskilt tors­dagarna, då de hade pannkaka. De var väldigt goda, minns jag än i dag".

Den första kända arrendatorn vid Fängenhällarna var Arvid och Emma Eriksson som senare övertog jordbruket på Karl-Erik Forsslunds Storgården. Axel och Erika Eriksson tog vid efter de förstnämnda och skötte då ett litet jordbruk vid Fängenhällarna där de hade kor i den numera rivna ladugårdsbyggnaden och logen. Samtidigt hyrde föreningen under vissa år in kor över sommaren för att trygga försörjningen av mjölk. Korna gick då fritt ute i skogen på bete.

Ur en skrift, "Stockholms Fjällkolonier av Bengt Oxenstierna", skriven  år 1923 kan man läsa följande:

Det är otroligt, vilken massa tallrikar välling eller gröt och mjölk flertalet barn kunna konsumera, särskilt den första tiden av kolonivistelsen. 5 rågade tallrikar välling med bröd till är snarare regel än undantag. Det har varit en glädje för föreningen att aldrig — ens under krisåren eller kanske minst då — behöva spara på kvantiteterna.

Men förunderliga inblickar erhållas i det oförstånd - och de förvända vanor, som ej sällan råda i arbetarhemmen ifråga om den föda, som ges barnen. En moder, som fick höra om den dagordning, som väntade hennes barn vid kolonin, dekreterade med högdragen ton: "Min dotter äter inte välling". Kaffe med dopp är vad barnen äro vana att få, och många av dem känna sig till en början missräknade, när ej detta livselixir — annat än helt undantagsvis — bjudes dem vid kolonierna.

En annan moder, ur de mera välburgna arbetarnas led, anmanades av en koloniföreföreståndarinna att ombesörja, att hennes 14-åriga dotters synnerligen trasiga tänder bleve plomberade. Det låg något mycket självmedvetet i moderns ton och min, när hon svarade: "Det behöver inte Anna, ty hon skall gå fram nästa år, och då får hon nya tänder".

Brev hem till föräldrarna lästes alltid av vårdarinnorna men en gosse hade skrivit i ett brev: "Snälla mamma, skicka mig lite karameller, ty jag har sådan sugning i min karamellmage". Brevet kom aldrig att nå föräldrarna.

Tvätt av kläder och annat i bassängen 

Foto: © K Sjögrens privat fotoalbum

Vad skulle inte vara mer passande en solig sommardag när man hade en stor tvättbalja? Tvätt förstås. Kunde man ana en tvättmaskin i Fängen­hällarna? Troligtvis inte, utan det var att gå ut till den stora tvättbaljan och gnida så det blev rent. Tvätt blev det nog när omkring 100 barn dag ut och dag in rasade ut bland hagar och i den närbelägna skogen där kojor byggdes. Under åren 1922-23 drog man fram rinnande vatten i en ledning från Sultentjärn som ligger högre upp mellan bergen Fängenhällarna och Kölaberget. Vattnet från Sultentjärn användes i första hand till tvätt och bad, bassängen på bilden var 6 meter lång och 3 meter bred och hade tre olika avsatser för att barn i olika åldrar kunde ta sig ett bad. Tvätten hängdes senare i början av 1930-talet på tork i ett större torkskjul. Först år 1933 fick kolonin vid Fängenhällarna elektrisk kraft.

Vilka som är med på bilden är för oss okänt.

Tvätt i pannmuren 

Foto: © K Sjögrens privat fotoalbum

Mitt i allt bubblande och rykande från tvätten i denna pannmur, där vattnet värmdes upp i den lilla eldstaden under pannmuren. Helst ville kvinnorna ha grova kvistar från gran som gjorde att värmen blev mer intensiv. Kvistarna från granen var mer täta i årsringarna och gav mer värme.

Plötsligt i allt bökande med tvätten, kommer kökspersonalen ut med en bricka där det doftar gott av nybakat kaffebröd och nykokat kaffe. Vem kan motstå denna inbjudan till en kaffepaus mellan allt slit på den tiden?

Tur att det fanns en person som kunde dokumentera ett sätt att tvätta som nu är så långt bort så vi inte ens vet hur det gick till.

Köket i mellanbyggnaden Fängenhällarna 

Foto: ©N-E Nordqvist 1988-05

Tankarna hade funnits länge, en dokumentation innan förfallet sätter in på allvar. Får låna nyckeln av "stugfogden" några dagar och kommer att tillbringa en tid att samla intryck av det som har varit. Det var tyst och samtidigt lite ödsligt, det knarrade under skorna, golvet var då täckt av torrt träck från duvorna som hade hittat sin fristad i byggnaden.

Samtidigt får man försöka tänka ut hur kökspersonalen arbetade i denna miljö. Det var svårt att förstå detta, trots att byggnaden har funnits så länge i vår närhet. Trots allt så minns jag med all tydlighet hur man fick ta sig en cykeltur till köket i Fängenhällarna omkring åren 1957 med 15 kilo köttfärs från Bröderna Nybergs handel i Brunnsvik.

Stugfogden berättar för mig i samband med att jag hämtar nyckeln om en händelse och hur det brukar gå till. En stor sten, ja den ligger kvar inne i rummet till vänster bland glassplitter när man går runt och dokumenterar. Tre vuxna personer är inne i kolonin då stugfogden kommer på besök. Han låser upp dörren och frågar vad de gör där inne och frågar dessutom hur de har kommit in? De kan inte svara annars än att de har slagit sönder fönstret och krupit in. Snabbt replikerar stugfogden, då kan ni lämna huset direkt samma väg som ni kom och vände sig kvickt om och låste dörren.

En del av barnens matsal 

Foto: ©N-E Nordqvist 1988-05

Med andakt stiger man in i barnens matsal. Låter min kamera och stativet stå kvar i ett hörn. Går runt och tittar. Det var en utmaning, hur skulle man tackla detta underverk av snickarglädje och alla målningar på väggar och tak. Tänker mig in hur det har sett ut när omkring femtio barn kring fyra bord, sitter med sin mugg full med välling och med hårt bröd med en ostskiva på, där fönstren bakom mig då står öppna och sveper in den ljumma sommarvinden. I taket hänger en taklampa i några kedjor i ett sirligt utförande med fyra stearinljus. När man samlat sina tankar så får jag inspirationen. Ett visste man, det här måste bevaras till framtiden. Ingen hade då någon aning hur Fängenhällarna kommer att utvecklas några år senare. Maten lagades i det bakom liggande köket där den öppna luckan fungerade som en länk mellan matsalen och köket, till höger om den öppna spisen gick dörren in till diskrummet.

Från pojkarnas sovsal 

Foto: ©N-E Nordqvist 1988

Fyra tvättställ från en av sovsalarna i den östra flygeln översta våning. Här var det inte frågan om varmt vatten i kranarna. Utan vattnet kom från en brunn längre upp i skogen. Genom brunnens högt belägna punkt kunde man få rinnande vatten genom ett självtryck. Hyllan ovanför gav plats för en mugg och tandborsten för det tiotal barn som hörde hemma i detta rum. Sängarna enkla. Dagarna var fulla av lek och andra aktiviteter. Krocket, bygga kojor, fotboll och bad när vädret gav möjlighet för sådan verksamhet. Där barnen fick sitta på en pall och tvätta fötterna i en avsett tvättho i höjd med golvet. Med enbart kallt vatten. Vid sämre väder var barnen inomhus med risk för att drabbas av sjukdom. Stockholms fjällkoloniförening hade till uppgift att för sådana fattiga, företrädesvis barn som tillhörande folkskolan och som inte blivit drabbad av tuberkulos kunde få en möjlighet att vistas på skollovskolonier i fjälltrakt. Fängenhällarna med sitt höga läge och den rena friska skogsluften ansågs var likvärdig andra kolonier.

Hur var reglerna för att vara på kolonin i Fängenhällarna? Uppstigning kl 8, frukost kl 9, mellanmål kl 11, middag kl 13 varefter följde två timmars vila, kl 16.00 blev det ett mellanmål och kvällsmat kl 18.30.

Sängdags kl 20 och tystnad i sovsalen kl 21.

Klädkrokar gapar tomma 

Foto: ©N-E Nordqvist 1988

Klädkrokarna sittande i långa rader gapar nu tomma i ett ödsligt hus. Barnens enkla kläder i nutidens ögon sett, hängdes upp i långa rader   innanför ytterdörren. Men överallt i husen fanns sådana här krokar uppsatta i långa rader.

Namnskylten som förbryllar 

Foto: ©N-E Nordqvist 1988

Här blev man stående en stund och lade pannan i djupa veck, vem var Tomas Jonasson som har skrivit sitt namn på skylten? När och varifrån kom han? En liten namnskylt kan ställa många funderingar. Hur hade han upplevt att få komma till Fängenhällarna och hur hade hans liv sett ut? Vad hade han för minnen från kolonin i Fängenhällarna?

Målningarna på väg att försvinna 

Foto: ©N-E Nordqvist 1988

Barnkolonins södra sida har varit hårt ansatt av väder och vind, vilket har tagit hårt på de kurbitsmålningar som finns ovanför de bågformiga fönstren. De fem fönstren sitter här i en lång rad. Utrymmet mellan fönstrens karmöverstycke och list respektive takfot är omsorgsfullt dekorerat av kurbitsmålningar. Den här fönsterraden sitter i den byggnadsdel som används till förbindelselänk och lekstugor mellan de olika byggnaderna. På båda sidorna av mellanbyggnaden finns liknade byggnader och fönster. Egendomligt, att just de här byggnaden har torvtak medan huvudbyggnaden har enkupigt tegel på taket. Är det ett sätt att förstärka tillhörigheten med Dalarna?

Kurbitsmålningarna ovanför fönstren 

Foto: ©N-E Nordqvist 1988

Vem som har utfört dessa målningar har inte gått att få fram. Envisa rykten säger att det var målarmästare August Nyberg i Brunnsvik som har utfört målningen, han var ursprungligen från Orsa, eller av en person som var bosatt i Gagnef. Sanningen kommer vi nog aldrig att få veta. Oavsett vem det nu är så finns en lite spillra kvar från en svunnen tid. Då doku­men­terat, långt innan vi visste hur det kommer att bli med byggnaden.

Minnen från en vandring kring de då förfallna Fängenhällarna 

Foto: ©N-E Nordqvist omkring 1985

Sommaren 1989 träffade skrivaren en för mig då okänd person efter Storgårdsvägen i Brunnsvik, som frågade efter Stockholms Fjällkoloni­förening i Fängenhällarna. Gunnar berättade att han hade varit där på kolonin i unga år. Han hade då åkt i sin bil från Stockholm för att söka efter sitt barndoms minne vid Fängenhällarna. Där vi stod kunde vi ana genom peka på den uppväxande skogen att där fanns hans sökta mål. Efter en stund så blev vägen till Fängenhällarna beskriven genom en enkel skiss på marken. Vi utväxlade adresser, och efter en kort tid kom det ett handskrivet brev daterat 6/8 1989.

Här citerar jag en del av Gunnars upplevelser:

"Jag hade aldrig hittat dit på egen hand. Det var för mig, som i en spännande pojkbok, när jag med bilens hjälp bokstavligen klättrade uppför den smala steniga skogsvägen. I början var jag helt övertygad att jag hade valt fel väg. Ju längre in i "djungeln" jag kom, hur skall jag komma ut igen var min tanke. Men så plötsligt skymtade något i den täta grönskan. Det hallonplockande äldre paret bekräftade vad jag gissade mig till. Trots allt kände jag inte igen mig först. Det var för nära inpå mig. För 48 år sedan var jag här, för första gången, och jag har inte återvänt förrän nu.

Det äldre paret avlägsnade sig efter en halvtimme. Nu var jag ensam, där jag som barn tillbringade en lång härlig sommar. Jag var knappt 13 år då. Det var en härlig känsla att gå där och låta minnena framkalla bilder. Och jag tyckte mig nästan skymta ansikten bakom fönstren. Jag gick runt husen, och in en bit i skogen, stannade upp ibland. Allt var tyst och jag framkallade i minnet åter bilder och röster från nära 50 år sedan. Bland annat dök bilden av en jämnårig guldlockig flicka från Ölandsgatan på Södermalm (Stockholm) upp. Min första förälskelse. Efter tiden på kolonin försvann hon och jag har aldrig sett henne mer. Vad gör hon idag?
Vemodig till sinnet efter vad jag har fått se av det förfall, som råder på det vackra Fängenhällarna, åkte jag sakta därifrån.
Jag hade i alla fall nått ett av mina mål i livet. En för mig fin upplevelse".

Fängenhällarna under krigsåren 1941-1945

Vad man väntade på denna dag, då resan till sommarvistelsen på Fängen­hällarna gick av stapeln!
Många ungar var vi, drygt ett hundratal barn i åldrarna tre till femton. Alla lika förväntansfulla, ja, vi som tidigare hade varit här visste ju ....

Välkända orter åkte vi förbi. Så kom vi till Norrvik, där stannade tåget, vi fick hoppa av mitt på banvallen, någon station fanns ej där. Vi "gamla" kolonibarn ginade genom skogen, och där var vi så äntligen!

Där stod fröken Pettersson, en vithårig, go liten tant, som varit här under flera år, hon hade hand om de yngre flickorna. De fick bo i två salar på nedre planet. En trappa upp, vi övriga flickor hamnade i ett par andra salar.

Pojkarna hade en bestämd äldre dam, fru Wrange, som styrde och ställde med dem. Hon hade också varit där i många år. Till sin hjälp hade dessa damer ett par unga studentskor varje år. Dagarna förflöt med ömsom vackert och ömsom oväder. När det var riktigt blixt och dunder samlades vi i stora hallen, för lite skraja var vi nog! En gång slog blixten ned i flaggstången, gick under marken in i matsalen och rev ned alla fyra stora dukarna från borden, en söndag, eftersom vita dukar var på borden.

Söndagar träffades vi i pojkarnas lekrum, för en liten andaktsstund, bland annat sjöng vi då "vår kollosång" "härlig är jorden".

För det mesta var det solsken, varannan dag fick vi gå 1,5 km till sjön Väsman, långt, men det var det värt. En flicka, Peggy, hade sin mormor boende i en liten stuga i byn, jag fick följa med henne dit några gånger. För övrigt hade vi många utomhuslekar, stort var ju området i skog och mark. Pojkarna byggde kojor som vi med benäget tillstånd fick komma in i! Ett annat stort nöje var att ligga och smyga i jordgubbslandet och bland hallonbuskarna.

En dag i juli fick vi bege oss upp till "Sulten" (Sultentjärn) för att plocka blåbär, då Sulten var en "trollsjö". Ingen botten sägs det. Kom man för nära gungade det under fötterna.

Ett par timmar varje dag skulle vi vila till sängs. "Vila och vila", ja det hette så! Efter detta serverades knäckebrödssmörgåsar med äppelmos emellan, till iskall mjölk, mums!!!

I lekrummet hade var och en sin pall med lock och eventuellt med lås där man kunde förvara sina hemlisar, eller vad man nu var rädd om. Under regniga dagar var vi inne, ritade, pysslade med allt möjligt, spelade spel.

Men som sagt, det var mest vackra dagar, eller är det för att man vill komma ihåg dem? Ibland fick de stora tjejerna gå ända till Sörvik för att hämta posten. Alltid trevligt få brev och paket....

Så kom hemresedagen, efter två månader, nu var det nog en del som tyckte det var skönt att komma hem till mor och far. Men jag vet själv av egen erfarenhet, nästa vår tjatar jag på mina föräldrar om Fängenhällarna igen.....

År 1943, precis som taxin körde in i Slussen i Stockholm så kommer kanonsalut från Skeppsholmen, mamma och föraren räknar, o nej, en prinsessa igen! Christina blev hennes namn, mitt starkaste minne av en hemkomst. Har under många år sett hur Fängenhällarna, mitt paradis, förfalligt mer och mer, är nu glad att nuvarande ägarna förbarmat sig över detta ställe.

Källan: © 2007 En berättelse från en kvinna om sin tid på Fängenhällarna under krigsåren.

Ett barndomsminne från Fängenhällarna i början av 60-talet 

Foto: Okänd fotograf

Jag var kollobarn på Fängenhällarna en sommar runt 1960-1962. Vi alla grabbar på bilden kom från Hägersten, och vi var väl inte dom lugnaste av alla ungar. Minns att det var tufft att freda sig från dom vildaste av grabbarna. Vi lekte något som vi kallade " Japp eller MumsMums ", syftade troligen på krig mellan japaner och jänkare, har jag förstått senare. En av ledarna var ifrån Fagersta, och jag minns hans eviga tjatande "gå hän från fontän", då vi inte hade tillåtelse att plaska i fontänen som finns/fanns framför husen.

Det jag minns starkast var, att jag råkade ut för den så kallade "pås­sjukan", och blev akut isolerad i ett litet rum i huvudbyggnadens vänstra baksida, en eller två trappor upp. Kort senare blev jag transporterad till  lasarettet i Falun för tillfriskning.

Några av killarna längtade hem så pass mycket, att dom försökte rymma till Ludvika, för att ta tåg eller buss till Stockholm. Tror nog att ingen kom ända fram. Jag har också för mig att det gick tåg förbi på den tiden nere på SWB-banan.

År 1992 åkte jag och familjen förbi Norrvik och hittade infarten till Fängenhällarna, på den knaggliga vägen gick det att köra nästan ända fram till kolonin. En vägbom satte stopp för vidare bilfärd, men vi kom ändå tillräckligt nära för att kunna ta en lov fram till de stora husen. Det var väldigt igenvuxet av uppväxande träd och sly, med sorg i hjärtat kunde man inte se om fontänen fanns kvar på framsidan av husen där vi en gång stod uppställda och blev fotograferade. Det såg hemskt dystert ut, med alla igenspikade fönster.

Text:© R.B. 2009

 Försökte i somras (2014) då jag passerade Brunnsvik och Norrvik för att hitta till Fängenhällarna, men fann ej nedfarten från kolonin till riksvägen.

Istället började jag nu leta på internet och fann då till min förvåning ett fotografi med mig som ledare, stående framför fontänen. Jag är inte från Västerås utan från Fagersta vilket husmor och sonens husfar var.
(Rättat i texten ovanför). 

Kommer inte ihåg tjatet om fontänen men det är säkert sant. Det var långt till sjön för att bada, men vi lekte rätt mycket vid en bäck där vattnet från Sultentjärn fyllde bland annat en baddamm vid Fängenhällarna.

Trodde lekarna var Vita och Röda rosen, men det kan vara fel lek på den tiden, när jag var lika ung som pojkarna var nu.
Märkligt är att man kommer ihåg flera ansikten av pojkarna och undrar hur det gått för dom?
En av pojkarna var sängvätare vilket han fick sköta själv. Det vill säga skölja lakan på morgonen. Jag tyckte det var tufft men så var reglerna på den tiden. Det skulle också vara tyst vid måltiderna.
Det var rätt att det var utedass och på ena sidan flickornas och andra sidan pojkarnas. Det var mycket populärt bland pojkarna att busa med flickorna då de satt på dass genom att titta på dom från dassluckorna på andra sidan. Vi fick vakta för att flickorna skulle få vara ifred.
Kom även ihåg att flera pojkar försökte rymma, men det var ju rätt långt bort till Ludvika och inga pengar hade de ju. Men flera pojkar grät när de åkte hem så helt hopplöst var inte sommarkolonin.

När barnen lämnades i Stockholm så fick vi vänta med en pojke då ingen förälder kom. Till slut kom hans pappa som då var berusad. Man undrade, hur det var då med de andra barnen och vilken lycklig uppväxt man själv hade haft.

Text: ©Johan C. 2014 (texten delvis redigerad och kompletterad med mer lokala uppgifter).

En kvinna berättar om somrarna på kolonin i början av 1950-talet

 

Foto: Einar Eriksson omk 1929
Härbret är numera rivet och flyttat från Fängenhällarna. Kvinnan längst till höger är Ingrid Trogen.

Jag tillbringade somrarna 1952, -53 och -54 på Fängenhällarna. År 1952 var jag 10 år. När jag vinkat av mamma på Stockholms Central och tårarna torkat började äventyret. Jag skulle till ett kollo med både tjejer och killar! Redan på tåget började en av killarna försöka fånga min uppmärksamhet genom, att som jag tyckte, larva sig. Det blev många skratt under färden.

Från min vistelse under de tre åren har jag många glada minnen och även en del sorgliga. En av mina bästa vänner förlorade sin pappa i en motor­cykelolycka. Jag blev litet småkär i killen som larvat sig på tåget. Han kom också nästa sommar och nästa.

Vi hade jättetrevlig personal, både "magistrar" och "fröknar". Särskilt roligt var det med magistrarna för de hittade på de roligaste lekarna. Ofta spelade vi fotboll, byggde kojor, lekte indianer och vita, gick genom kohagar och snår till sjön Väsman för att bada.

Ett år byggde de manliga ledarna en lång träbana, där vi fick åka i en vagn utför en lång brant backe. Det byggdes också ett stopp längst ned, men vid första försöket höll detta inte och premiärvagnen åkte rätt ut i luften. Sedan satt två personer alltid och tog emot vagnen när den i full fart kom till stoppet. Det var jättespännande.

Efter maten, som för det mesta var OK, utom paltbrödet, var det kapplöpning till de romerska ringarna. En gång när jag kom först så missade jag ringarna och föll raklång på rygg. Jag tappade andan och trodde att jag skulle dö. Men andan kom tillbaka och ingen hade sett mitt misstag. Efter mellanmålet, som vi stod i kö till och som bestod av mjölk och marmelad på hårt bröd, klättrade vi ibland upp i närliggande träd och spelade kort, fågelleken.

Sista sommaren fick några som var "stora" traska den långa vägen till Ludvika för att handla. Vi gick på bruna oasfalterade vägar och jag kan ännu idag känna hur de luktade. (Troligtvis var det lut på vägen som kom från sulfitfabriken i Fredriksberg).

Vi som var stora fick också några gånger låna härbret och sitta där inne och mysa med några av killarna. Det var också litet bus ibland. Efter lägg­dags smög vi ibland ut genom fönstret och kröp över taket till killarnas flygel och ibland kom de till oss.

Det var tre härliga somrar på fjällkolonin som det kallades. Några fjäll såg vi inte, men där skulle det vara hög luft som var bra för astmabarn. Ett sådant var jag och många flera med mig. Jag kommer inte ihåg några namn, men har många ansikten i starkt minne. Jag vet i alla fall att han som "larvade" sig hette Tomas och hans tvilling­bror Göran.

Jag kommer också ihåg att byggnaden var vad jag idag skulle kalla mycket vacker fast jag inte tänkte på det då.
Det var ett axplock av minnen.

Text: ©MN 2008(på kollot hette jag Lindqvist i efternamn).

Fanns det spöken på Fängenhällarna? 

Foto: ©N-E Nordqvist 1988

Omkring 1988 hade jag den möjligheten att få låna nyckeln till kolonin. Här var jag ensam med kameran och stativet, där jag strövade sakta genom alla rum för att dokumentera. Ögonen var på helspänn, likaså min hörsel, mina skor knarrade för varje steg jag tog och ibland hördes andra ljud. En kall vindil svepte in. Lite spökligt var det där, fladdrande ljud så jag ryste till så det blev kalla kårar i ryggraden. Ändå så var det ljust ute och även ljuset skapade vissa spökliga kontraster. Man visste ju inte vad som väntade bakom nästa hörn och rum. Det här var långt från den tid då man fick cykla med 15 kilo köttfärs på pakethållaren från affären i Brunnsvik till köket vid Fängenhällarna.

Texten nedan ett barnaminne.

I mitten av 1990-talet var Fängenhällarna beryktat bland ungdomar i Ludvika som ett "spökställe". Vill minnas att där också skulle finnas en skogvaktare/fastighetsskötare som var "farlig". Jag åkte ut med några kompisar och visst var stället som perfekt för spökhistorier. Några i sällskapet blev ense om att det var "något konstigt" på översta våningen,  kan ha varit i anslutning till en skorstenssockel. Hörde en historia om ett annat ungdomsgäng som åkte ut till platsen för att tillbringa en natt i fastigheten, men de skrämde upp varann så pass att de fick köra hem igen i nattmörkret. 

Under de följande 10 åren var jag ut till platsen vid ytterligare två tillfällen. Det mest anmärkningsvärda var hur fasaden genom åren hade skalats av från allt som gick att plocka ner och ta med sig. Vid mitt senaste besök fanns i praktiken inget löstagbart kvar över huvud taget.
text: MS

Räddade till livet; om en stor svensk hjälpinsats för

Finlands barn 1939-1949

År 2008 utkom en bok om finska krigsbarns vistelse i Sverige på sjukhus, sjukhem, barnhem och kolonier. Här beskrivs att Fängenhällarnas barn­koloni ställdes till förfogande för Frälsningsarmén att bedriva barnhems­verksamhet för 50 finska barn under skolåldern. Kolonin skulle disponeras under vintermånaderna och det var Kooperativa Förbundet som finansierade verksamheten. En direktör Björklund i Ludvika om­nämns i sammanhanget. Barnhemmet var organiserat från 1 september 1944 till 31 maj 1945, då barnen sändes hem till Finland, och den årliga sommarkoloniverksamheten skulle återupptas. Föreståndarinna var major Lilly Lindgren som hade hjälp av provlöjtnant Sara Dillström och några finska vårdbiträden.

På Riksarkivet finns sannolikt förteckningen över de barn som kom att vistas på kolonin. Kooperativa Förbundet försåg de hemvändande barnen med var sitt paket med allt sådant, som då var tillåtet att skicka med.
De var troligen också väl rustade med kläder och skor.

Boken beskriver hur Sverige organiserade sig för att ta emot tusentals sjuka finska barn och flera tusen friska barn som inte fick möjlighet att komma till fosterfamiljer. Omfattningen av den svenska hjälpen som privatpersoner, föreningar, institutioner och företag liknade stundtals en folkrörelse

Spridningen av barnhem över landet var imponerande. I Dalarna fanns många, särskilt i sydöstra länsdelen. På olika platser i närheten av Ludvika fanns fyra till fem barnhem.

Boken heter: "Räddade till livet; om en stor svensk hjälpinsats för Finlands barn 1939-1949".

Författaren Tapani Rossi är personlig utgivare och säljer boken privat.
©TP 2010

Vill du läsa mer? Gå till:  www.krigsbarn.com.

Redigerad och sammanställt 2019-11-30 N-E Nordqvist