Brunnsvik/Lekomberg med omgivning.

En liten fisketur i närbelägna fiskevatten

Bilden är från ett annat tillfällen än det som beskrivs i texten.

Fiske i vårt närområde är ofta förbisedd. Kanske tror man att fisket är grönare på andra sidan staketet. Ju längre bort man kommer desto bättre fiske? Är det verkligen så? När snart alla älvar och sjöar hyser delvis odlad fisk, som är blandad med den ursprungliga. För att upprätthålla balansen i sjöar och vattendrag måste man oftast tillgripa stödutsättning. Fisket är ju en viktig näring och ger inte minst den lokala befolkningen en hel del inkomster.

Börjar man titta med öppna ögon så finns en hel del vattendrag i vår närhet. Troligtvis finns också en hel del fisk. Abborre, gädda är ju oftast de vanligaste arterna. Vem vet var gammelgäddan står och lurar någonstans.
Ett av de roligaste fisken är ju att smyga omkring vid någon liten skogstjärn där bland annat den randige riddaren står och väntar på något lämpligt byte. Vem vet vad som står bakom dig, tyst spanande över dina förehavanden.

Vargen, björnen och lodjuret kanske betraktar dig en kort stund innan de försvinner bland granarna och snår. Tyst och försiktigt. Likaså älg och rådjur. Har man alla sinnen öppna kanske man kan få se ett av de skygga djuren en kort stund. Räven gör ofta en tur runt någon tjärn för att se om det finns något ätbart, och uppe i skyn flaxar ibland fiskgjusen på spaning efter lämpligt byte.

I vår nu stressade tid finns ett uppdämt behov att leva ut sina känslor på något sätt. Själv har jag ett fint litet motto: "att vara i skog och mark, men du ska inte synas eller höras". Den totala tystnaden är svår att uppnå i dagens samhälle. Ändå vill vi försöka komma bort, ut och fiska, ju längre bort desto bättre.

Rannsakar man sig själv så kan man få en stor behållning av fisket och naturen runt husknuten. Restiden är kort, många gånger här i järnbäraland räcker det med cykel eller moped. Man hinner långt med mopeden på 20 minuter, när man kan använda vissa gångstigar och skogsbilvägar som genvägar. Mopeden eller cykeln gömmer du undan några tiotal meter från vägen. Inte är det någon som vet var du är och fiskar. Nu förutsätter vi att du har löst ditt fiskekort som ger dig rätt att fiska i fiskevårdsområdets vatten. Upplevelse finns överallt, minst där man anar det. Mopeden var undangömd bakom några små tallar vid regnbågssjön, flugspöet låg i sitt plaströr under transporten och i ryggsäcken fanns en termos med lite the och några smörgåsar samt flugfiskeväskan. En gammal läderväska som har hängt med sedan i mitten av 1950-talet.

Sakta tar jag mig ner till den lilla tjärnen, innan man kliver fram bör man stanna och syna av omgivningen. Runt den lilla tjärnen finns en del gungflyn, där en regnbåge kan stå nära land och känna av din närvaro när du kliver omkring. Smyger mig till den norra delen av sjön där det står en gammal träbänk. Sätter mig ner tyst och stilla och spejar ut över mörka vatten. Funderar över livet under vattnet, vad händer där under i försurningens dolda tecken? Än finns det liv i tjärnen, men hur länge till?

Mitt lätta och behändiga flugspö ligger bland mossan. En och annan fisk bryter vattenytan där det bildas en ring. Det är för långt bort för att nå med torrflugan. Reser mig tyst och stilla, sträcker på mig för att få igång kroppen igen. Lyssnar än en gång och känner alla markens dofter i ett djupt andetag. Långt där borta kan man höra hur godstågen bromsar för att möta ett annat tågsätt.

I den andra närbelägna klarvattensjön ropar storlommen. Så länge storlommen finns i den sjön är jag inte lika orolig som för tjärnens liv. Smyger mig in på den hårda marken som inte för länge sedan bestod av storvuxna granar och tallar. Nu är de borta, något skogsbolag behövde skogens ved, det ser lite ödsligt ut.

Följer den lilla gångstigen som leder mot några små berghällar. Får en hastig inlevelse att gå ut till tjärnens kant där en regnbåge går och äter i vattenbrynet på sin patrullvända inför nattens vilopaus.
Flugspöt finns i handen, ser mig omkring, det finns inte många meter fritt bakom mig. Det gäller att ta till lite trolldom för att få ut torrflugan. För här i järnbäraland har inte trollen så långt mellan bergen.
Vem vet om de inte hjälper till ibland, för en gångs skull ligger torrflugan där ute i vattnet utan att fastna i något ris.

Plötsligt är man inte ensam, ser mig omkring, på bänken, där jag nyss har suttit, där sitter en räv. Fin i pälsen var den också. Ingen skabbräv. Totalt ovetande om mig där jag står ett stycke bort. Gnider sin ena sida av huvudet på bänken, just där jag satt, vänder på huvudet och gör likadant på den andra sidan.

Tyst står jag som passiv åskådare och ser på, räven hoppar med ett smidigt språng ner från bänken för att försvinna på lätta steg igen. Fisket efter den vakande regnbågen glömdes bort. Torrflugan blev liggande orörlig. Packar ihop mitt flugspö. Sätter mig på ett nedfallet träd och tar mig en kopp stärkande te innan mopeden letas fram bakom de små tallarna. Snart hör jag hur hjulen knäpper iväg en och annan sten bland motorljudet.

När jag passerar vid den grunda ån kan jag inte låta bli att fundera om vad som har hänt åns små öringar. Vänta, vad var det där? En liten bäcköring vakade efter någon insekt! Det kanske är värt att återvända och se om det finns flera småöringar i ån? Det var i alla fall här i ån man började fiska som liten pojke. För över två generationer sedan.
Vad gör det att man inte fick någon fisk, här i ditt närbelägna området kan du ju återvända när du vill.
Bästa minnet denna kväll var ju ändå mötet med räven.

Text: N-E Nordqvist