Om

Den här sidan kommer att handla om byarna Norrvik, Brunnsvik, Lekomberg, Sörvik och Burens.
Skriv in i rutan Sök, t.ex ett sökord så får ni/du fram alla sidor med det sökta ordets innehåll. 



Omröstning

Gillar du den här hemsidan?

 Gillar du hemsidan?

 Fyller den dina behov?

 Gillar den inte!

Kakor används

Djupatorpen

Arrendatorbostaden vid Djupa

Foto: Okänd, omkring 1920

Från en samling bilder från ett dödsbo har jag fått tillgång till ett antal bilder från bygden, vilket jag är tacksam för. Vilka som är boende i arrendebostaden vid Djupa när bilden togs är ännu okänt, men vi har våra aningar då kyrkböckerna kan ge vissa ledtrådar.

Följer man den väg, som nu går från den nedlagda gruvan i Lekomberg till sjön Rösjön och vidare till Silvergruvan, då passerar man en plats, som kallas för Djupa. De tre torpens placering på den svagt välvda lilla ås, en ås som avslutar Hagberget i söder och binder ihop Rösjöberget med en fin vy över bygden. Där nere, djupt i dalen sjön Väsman, och långt bort i fjärran, blåskimrande berg. En ljuvlig liten idyll.

Av äldre, nu avlidna personer har jag hört berättas att det gamla namnet var Djupå. Ett bevis på att detta lite ovanliga namn finns, hittades bland alla lagfarterna på tingshuset. Det finns några äldre kända skrifter där platsen har stavats "Jupa".

En av vår bygds stora män, Karl-Erik Forsslund, han hade en viss kärlek för att skriva namnet Jupa, jag citerar här en liten del ur boken Storgårds­blomster:  – Och allt tystare blev det under kronorna, och allt högre stego vi över dalen. Vi gledo förbi Jupa, den trivsamma, i ett krypin mellan skogsmörka stup gömda stugan.

Djupatorpet blev köpt av Ernst Kleins svärfar Oskar Bodecker.
Till yrket var han hattmakare på Fredsgatan i Stockholm. Det var Stockholms största hattmakeriaffär , med tillverkning och renovering av hattar och underhåll. Han blev intresserad av Djupa genom svärsonen Ernst Klein som var här i bygden, bland annat som lärare på Brunnsvik. Olga, Oskars dotter var här samtidigt då de var fästefolk på den tiden.

Det som är känt just nu när detta skrivs, så var det från början en torpare här som hade sin boning och han kallades för Djupa-Kalle.  Eleven på Brunnsvik tog sedan över torpet, och startade en jordgubbsodling.

Torparen hade köpt det här stället, antagligen från Storgården i Brunnsvik, för det var sålt genom Storgården. Och då kom­mer torpet under Patron Gustaf Öhman, (Sofia Forslunds far).

Till den gamla  torpstugan fanns en gammal ladugård, den blev riven och ersatt av den som nu finns kvar vid  den nya arrendebostaden, se bilden ovan. Rykten säger att att det var uppsatt en liten kolarkoja inom området från början, det var inte så, utan Ernst Klein satte uppe en liten skrivstuga i skogsbrynet. Sedan skulle den stuga som vi står inne vid nu ha byggs efter det? Det här var en en gammal torpstuga helt enkelt, vi vet inte hur gammal den var, kanske från 1700-talet!

En del källor från texten ovan är från en inspelning i Djupatorpet den 6/6 1989 där Erik Svensson och skrivaren samtalar om den kända historien från Djupa.

Oskar Bodecker ansåg att jorden skulle brukas. Med den goda tanken så byggdes år 1910 en bostad och en liten ladugård, åt en arrendator.
Ett litet jordbruk växte upp som stöd åt de familjer som kom att bo i Djupa. I den lilla ladugården fanns det plats för två kor och någon enstaka gris, för att inte tala om några höns som gick omkring och sprättade.
Redskapen var inte vad de är idag, det är mycket blod, svett och tårar som har skapat denna idyll.
Den bostad som byggdes åt arrendatorn är den fastighet som ligger närmast vägen Brunnsvik - Rösjön.

När man kommer in i detta lilla hus så verkar det som om tiden har stått still under många år. I stugan har det bott många familjer. En av männen som har bott i Djupa arbetade i gruvan i Lekomberg, han fick då namnet Djupa-Kalle, en annan kallades för Djupa-Lasse. Alla visste vilken det var när man sa Djupa-Lasse, Lars Larsson var hans riktiga namn.
Till Djupa-Lasse kom det många gånger familjer från bygden, som ville köpa mjölk från det lilla jordbruket. Pengarna, den tidens lön var inte så stor, utan ett litet jordbruk drygade ut livets nödtorft.

 Djupatorpet 2017

Foto: ©N-E Nordqvist 2017.

Någonstans finns en bild på den nybyggda stugan. Då utan tegel på taket: Har mina aningar att det var Johan Persson från Digervåla som byggde stugan omkring 1910. I det närbelägna Lekomberg var gruvdriften på gång att starta i större skala. Folket behövde bostäder under den första tiden. När den nu var nybyggd, så har den nu stått på sin plats i över hundra år. Exteriören har inte förändrats på något sätt under alla år.

En muntlig berättelse finns att den första som flyttade in på Djupa var en elev som gick på Brunnsviks folkhögskola under några år, han startade på den tiden en jordgubbsodling. Enligt min sagesman så fanns det länge jord­gubbsplantor kvar en tid bland gräset utanför bostaden

På öppningssidan av länken Djupa står en familj uppställda framför huset.
Detta har blivit ett stort huvudbry att reda ut, inga anteckningar finns i församlingsböckerna för Ludvika landsförsamling om Djupa, allt sorteras under Brunnsvik.

Funderingar har kommit och gått men att först skriva att den och den bodde på Djupa utan att ha belägg för detta känns inte rätt. Som tur är finns en bok från Solgården vilken bekräftar att Gustav Andersson bodde på Djupa i början av 1910-talet. Bland annat år 1913 blev Gustav Andersson debiterad för en skjuts till Ludvika, förmodligen med häst och vagn, vilken kostade 2,25 kr. Under åren 1914-1916 är han debiterad för hökörning, en planka  10,5x3x14 fot och under krigsåren 1915-1916, 70 kg halm respektive 37 kg halm.

Under 1917 körde Karl Andersson, troligen hemmahörande vid ett torp kallad för "Hemtorp" i Brunnsvik en flaggstång och 6 famnar ved från skogen till Djupa

Ursprungligen var Gustaf Adolf Andersson född 1876 i Grangärde medan hustrun Maria Ottilina Jansson hörde hemma i Brunnsvik och lämnade jordelivet 1922-05-13.

Halmen behövdes troligen i den lilla ladugården som ligger strax söder om boningshuset där det fanns plats för några kor och troligen som var vanligt några grisar och höns.

När flyttade familjen från Djupa? Svaret kan vi läsa i församlings­böckerna där en anteckning finns att de flyttade till ett hus med två lägenheter i Norrvik. Vidare till Sörvik och tillbaka till Norrvik. De båda sönerna blev kvar här i bygden medan deras fader flyttade till Rågåker utanför Borlänge.

Ståhlbergsstugan vid Djupa

Foto: ©Folke Forsslund 1936.

En av Ernst Kleins käraste drömmar gick i uppfyllelse år 1936 när han fick tillfälle att köpa en gammal präktig stuga vid Silvergruvan och flyttade ner den till Djupa, där den nu står återuppbyggd och färdig, varmt hemtrevlig, ryggåsstuga med nakna stockväggar, stor brasspis och smårutiga fönster, allt i gammal god stil.

Ståhlbergsstugan som den kallas, den gråa lilla stuga med torvtak som beundrats mest av alla besökare vid Djupa.
Ståhlbergsstugan har det varit ett slags pörte? Mycket tyder på detta.
När stugan plockades ned stock för stock av bland annat Ivar Andersson, som då bodde i Silvergruvan, var väggarna inne i stugan alldeles svarta av sot.

Stugan är i nästan samma skick som förut. Vid uppförandet har det skett mindre förändringar och den öppna spisen har en framträdande roll.
I spiskåpan finns en bräda ingjuten som är alldeles svart, nästan bränd. Järnhällen har initialer PP och ett felvänt s. Vem som har gjutit denna platta och varifrån den kommer är obekant för de nuvarande ägarna.

Varför namnet Ståhlbergsstugan? Svaret finner vi i Silvergruvan.
I början av ett av mina bygdehäften läser vi om att Per Andersson och hans hustru Anna flyttade till Silvergruvan år 1818 och de hade fyra barn. Ett av barnen var Johanna som vid 35 års ålder arbetade som piga hos Bergsmannen Jan Persson i Brunnsvik. Bergsmannen Jan Persson i Brunnsvik?
Nu började tankarna rulla runt och husförhörslängderna kontrolleras ordentligt. När alla pusselbitar ramlat på plats så visar det sig att bergs­mannen Jan Persson hörde hemma på det vi nu säger Karl-Erik Forsslunds Storgården. År 1855 kom Petter Persson till Jan Persson som dräng från Gillermarken, samma år går Johanna och Petter till prästen. De bosatte sig tydligen i en egen liten stuga någonstans här i Brunnsvik.

År 1861 började tydligen hemlängtan till Silvergruvan göra sig gällande. De beslutar att återvända till sin hemby. År 1865 kom deras gemensamma dotter Albertina till världen. Johannas son Fredrik var född 1853 och i husförhörslängderna så står det Fredrik Persson (Stålberg). Järnhällen som har initialerna PP, den kanske härstammar från Petter Persson.

Vem vet om denna blev gjuten vid Krabbsjö hytta. Från Gillermarken och över skogen ner till Bredsjöns norra sjöände där hyttan var belägen var det inte lång väg genom skogen. Petter Persson var vid Gillermarken kolare, och kanske han arbetade en tid vid hyttan och passade på att gjuta denna järnplatta med sina initialer i.

Fredrik Ståhlberg var en riktig konstsmed, han tillverkade lås som är säkra än idag, och konstsmide av hög kvalitet bland annat lampkronor (ljuskronor). Många personer var till Ståhlberg med sina klockor när de hade gått sönder och frågade:
- "Kan farbror laga klockan"?
Han tittade lite illmarigt, när de visade upp klockan och svarade:
- Det kan jag väl försöka göra. När klockan skulle hämtas efter en tid var den lagad och gick som den skulle. Men när betalningen kom på tal var det lite si och så.

Troll och andra väsen var föremål för många personer. Hur många gånger har vi inte läst/hört om hur kolaren blev väckt av någon när han var i sin kolarkoja och milan betedde sig konstigt. Även skrifter berättar om hur småfolket skötte om en mila som låg lite avsides från de andra. Det goda andeväsendet, kanske fanns det ett ont andeväsen också. De personer som levde kring 1900-talets början kunde berätta om många konstigheter. Den person som har berättat om denna händelse vill inte framträda med namn. Hon blev uppmanad av sina föräldrar att niga och hälsa ordentligt när det skedde något konstigt.

För då skulle det gå bra. Den här personen är då när det hände en ung flicka som på vintern möter något konstigt på en väg kring Silvergruvan. En kvinna, med svarta kläder och en stor schal på huvudet, skjutande på en spark. På sparken ligger något som ser ut som en likkista insvept i ett svart tyg. Flickan blir lite rädd, men niger och hälsar som hon hade blivit tillsagd hemifrån.

När den okända kvinnan kommer fram till flickan stannar hon och säger:
- Nu blev du allt rädd flicka lilla, men du ska inte vara rädd för mig. Jag skall bara till Fredrik Ståhlberg med moraklockan, för den har stannat. Lite senare visade det sig att den okända kvinnan som flickan mötte var Landfors-Johanna.

Hur gammal är platsen Djupa

Källa: Häradsekonomiska kartan från år 1866-67

Den gamla kartan som finns på Lantmäteriet visar att det har funnits ett så kallat jordtorp vid det vi nämner som Djupa. Den blåa linjen är den bäck som kommer från sjön Rösjön och rinner genom byn Brunnsvik och vidare genom det område som inrymde Brunnsviks hytta. Mellan R och U finns en vattenled som uppskattningsvis är ca 200 meter som en gång i tiden drev en stånggång vid före detta Lekombergs gruva.

Vi ska återgå till kartan ovanför, där det finns en prickad linje som utvisar hur vägen går mitt igenom egendomen, på den södra sidan av jordtorpet.

Vi bör gå lite längre tillbaka i tiden då det skedde en förrättning inom Brunnsviks Skifteslag. På kartan från år 1838 finns området på bilden ovan utmärkt och vad som går att utläsa så var det en åker och en slog som ägdes av Bergsmannen Jan Persson, då boende på Storgården i Brunnsvik.

Hade den här körvägen någon vital betydelse? Från Djupa så fortsatte körvägen på den västra sidan av sjön Rösjön vidare förbi Silvergruvan och på den västra sidan om Norra Gussjön innan den går in i det område som kallas för Gillermarkens ägor. Här fanns på olika ställen körvägar som ansluter till den här leden. Här finns många för mig okända aspekter, en av dessa är att hyttorna behövde träkolen från milorna.

Säg den glädje som bevaras, för mig finns en nyare väg som går från Brunnsvik upp mot sjön Rösjön och vidare mot Silvergruvan. En liten annan väg byggdes som gick mellan en stor sten och ladugården.
Den kan man se än idag men ett av skogsbolagen byggde en nyare väg ett antal meter utanför den stora stenen och själv kommer man ihåg den gamla vägen strax utanför ladugården och stenmuren sedan barndomen.

En äldre väg skymtar vid utsidan av nya ladugården

Foto:©N-E Nordqvist 2017

Numera har den knaggliga vägen flyttas på andra sidan av den stora stenen.

Text o redigering: N-E Nordqvist 2019-11-27