Det har nu gått 20 år sedan den första delen av ”Den tysta mobbningen” blev publicerad.

När man tittar tillbaka sedan den tiden då man blev entledigad från arbetet på grund av den tysta mobbningen, så trodde jag i min enfald att det skulle upphöra. Själv har man ju utvecklas som människa och blivit lite klokare med åren. Har den tysta mobbningen upphört? Tyvärr så måste jag skriva att den inte har upphört, genom att försöka på många olika sätt att koppla bort saker och ting i det vardagliga livet så blir man en ensamvarg. Där jag går mina egna vägar, bort från vad andra tycker och tänker, det går inte att styra, utan det är bara så att mina kunskaper kan ingen ta ifrån mig.
Så länge man kan ge andra personer något är man poppis, men när det tar slut så försvinner allt.
Till slut så går det så långt att man undviker kontakt med andra, det kanske låter lite skrämmande, då det är en inre säkerhetsmekanismen som slår till bromsen, eller rättare sagt, ingen kommer innanför den osynliga skyddsmuren. Vet om att det kanske är fel, då det sker automatisk utan yttre påverkan. Ändå så måste man lyssna på sin inre känsla, det kanske är en odefinierad sjukdom, huvudsaken är ändå att man mår bra i sitt inre. Samtidigt har jag fått utlopp på min kreativa sida genom att starta upp lekomberg.se som också väcker en viss avund.

Det är inte roligt när man sökte hjälp för att sätta upp en gammal milsten som hittades i en ladugårdsgrund och få beskedet från de som värnar om kulturen — ”är du inte nöjd med vår verksamhet kan du flytta till en annan kommun”. Det var inte svårt för mig att klippa banden med den förvaltningen. Det här är ett exempel hur man på ett sätt kan visa sitt förakt och se ner på andra människor i det som vackert kallas för demokrati. Men som tur var fanns en annan förvaltning som ställde upp på direkten. Detta är också något som sätter sina spår, i nästan 50 år har jag hållit på med att försöka hjälpa föreningar med att utveckla en positiv bild av sin verksamhet, till slut så går det inte längre, då de tysta orden tar slut av de som är valda och även icke valda, den tysta mobbningen kommer åter. Är det som en del säger, vet de om vad de håller på med?

Min egen uppfattning är att de inte vet något om deras eget beteende. Det är för mig skrämmande!

Livet går även vidare, det är lätt för andra att säga, du ska inte tänka på detta. Visst är det välment, men ändå så sitter den lilla taggen där med sin hulling som gnager hela tiden, det blev till slut att man försökte undvika dessa människor. En kurragömmalek? Ska jag gå dit och bli påmind eller kan jag hitta någon annan lösning för att försöka få sinnesro i kroppen, det gick så långt att min hustru såg att jag inte mådde bra, då sa hon varför håller du på med detta. Sluta medans tiden finns kvar och försök leva efter dina egna önskemål. Det är därför jag har skrivit ner mina tankar och funderingar, för det är ingen som står och tackar mig efteråt som jag har glädje över.