Den lilla stugan vid Gäddtjärn
Den lilla stugan vid Gäddtjärn
Foto: ©N-E Nordqvist 2011
(Stugan finns nu vid Gamla Finntorpet, delvis ombyggd.)
Den lilla Grindstugan vid Gäddtjärn är det inte många som vet något om. Ändå har den haft en viktig funktion en gång i tiden. Den som i dag går upp på den lilla stenhällen vid Gäddtjärn, på väster sida om riksvägen kan nu inte se att det har funnits en liten stuga på denna plats. Har man vetskap om att det har stått ett litet boningshus på denna plats. Ja då kan man finna rester av en skorsten och några hörnstenar i en rektangulär ruta från grunden.
Hur länge den har stått på den ursprungliga platsen vet nog ingen. Det troliga är att den kom till när gamla vägen mellan Norrvik och Stensbo fick ny sträckning. Varför den byggdes har en enkel förklaring. Ludvika och Grangärde socken möttes på denna plats.
Den gamla sockengränsen mellan Grangärde och Ludvika socken är än i dag utmärkta på kartor och även ute i naturen. Från sjön Långtjärns södra ände går gränsen i en rak linje till Gäddtjärn, där bryts den, och går spikrakt ner till Väsman, en liten bit nordväst om Jättkastudden.
Längs denna gräns fanns förr en lång gärdesgård. Den hade som uppgift att hålla nötkreaturen på rätt sida om respektive socken. Får, getter och kor gick fritt ute på sommaren, de fick helt enkelt inte blanda sig med varandra.
Vägen hade tidigare byggs om för att undgå den stark kuperade vägen över Fängenhällarna och förbi Gamla Finntorpet. Den nya vägen var lättare att ta sig fram på. Vägarna kom att byggas om i allt högre takt. Även om det skedde för hand så gick det ett steg i sänder framåt.
Norrviksbackarna från högsta toppen och ner mot Stensbo
Den här bilden har några år på nacken då den här delen av länsvägen blev dokumenterad under år 2007.
Fotoklubben hade det året ett tema "Väg". Mitt val blev att dokumentera detta vägavsnitt av dåvarande länsvägen, numera riksväg 66. Med ett lite längre teleobjektiv kunde man få det utsnitt som man önskade.
Det har alltid varit för mig en liten riskfylld sträcka då hastigheten oftast överskrids. Vilket man ofta ser och hör när man försöker lura en regnbåge i den lilla sjön Gäddtjärn. Vid den lilla sprängda berghällen på högra sidan, mitt emot den blåsvarta asfaltfickan stod den lilla stugan, som är avbildad högst upp på sidan.
Här i bildens nederkant går/syns sockengränsen mellan Ludvika och Grangärde
Två vägar skiljs.
Foto: ©N-E Nordqvist 2008
Vägen in i "skogen" var den tidigare vägen mellan Norrvik och Stensbo. Till vänster i denna bild finns en stenhäll som är bra att ha som riktmärke, om du vill besöka den platsen där Grindstugan har funnits för över hundra år sedan. I dag kan man bara se några grundstenar och ett stenröse efter skorstenen.
En liten historia finns när de kom körande med ett par oxar framför en kärra. Var de kom ifrån är inte känt. Men de hade färdas från Norrvik och var på väg mot Stensbo när de kom fram till grinden. Då hände något som ingen kunde tro. De båda oxarna blev som ett par vildar, när de båda frustande oxarna satte hornen i grinden och slängde iväg den enkla trägrinden blev den som tändstickor. Personerna som var med hade ingen makt att hålla dessa tama djur, som blev vilda djur i ordning.
Det var något som hägrade de båda oxarna, på andra sidan fanns då saftigt frodigt bete. Hur man än försökte så gick det inte att få bort oxarna från hagen. De gick lugnt kvar och betade, först när de var mätta blev de snälla igen och kunde gå vidare. Vem som fick laga den trasiga grinden förtäljer inte den här historien.
I den lilla stugan bodde en familj som hette Jakobsson. Nu ligger inte Grindstugan vid någon gästvänlig plats, i den mörka svackan, på den sidan av berget som låg mest i skuggan, där tog det lång tid innan solen kunde skicka ner några värmande strålar. På eftermiddagen och när solen sjönk ner mot horisonten var det helt andra förutsättningar.
Mitt framför stugan låg på den tiden fina hagar som tillhörde Gamla Finntorpet, där djuren gick och betade efter slåttern.
Det var ju vanligt att alla barnen, även den minsta fick hjälpa till där hemma. Det fanns alltid något som de små kunde göra. Under vår, sommar och höst var det många hästskjutsar som kom från gästgivargårdarna i Grangärde och Ludvika. Barnen hade till uppgift att öppna och stänga grinden när de kom åkande med häst och vagn mellan de olika gästgivargårdarna. Under den kalla årstiden var inte djuren ute på skogen och då stod grinden öppen.
Grindstugans innevånare
Foto: Einar Eriksson före år 1910
Denna lite unika bild har dykt upp efter över 110 år när detta blev skrivit för många år sedan. Maria Jakobsson sitter bakom den lilla stugan som fanns närmare landsvägen med två av sina barn.
Inne i den lilla stugan blev fyra barn födda, men 6 barn fanns inom hemmet. Fadern hette Anders Gustaf och modern Maria. Det var ett hårt liv i stugan, inget vatten fanns annat än i en liten kallkälla, en bit från stugan. Den finns inte nu längre. Ett enda stort rum med en öppen spis. Under kalla nätter på vintern var det nog inte så roligt, när elden från den öppna spisen hade brunnit ner och kylan började krypa in i alla små vrår. Gå upp och lägga in ny ved bland aska och glöd var vanligt. Känna att håret frusit fast i kudden var inte heller så roligt.
Maten lagades i grytor som hade tre ben, de var svarta av sot på utsidan. Grytan ställdes in i elden när man kokade till exempel potatis. På vissa ställen hade man en krok där man kunde hänga kärlen i, innan man svängde in grytan över den öppna elden.
Maria Jakobsson hade nära band med Albert Janssons hustru Lina i Norrvik. Livet var hårt. När Anders Gustaf Jakobsson var 33 år arbetade han vid gruvan i Dröverka. En dag (1904-09-09) kom han inte hem från sitt arbete, en tragisk olycka hade skett vid gruvan. Maria, då tjugonio år, med fem/sex små barn, äldsta barnet 10 år. Ett hårt slag för den unga familjen som då var tvungna att flytta. Maria fick då genom Grangärde socken arbete på Räfsnäs, dit de kom efter en tid.
Ludvika jordbruk blev nästa anhalt, innan man bröt upp från den här trakten och flyttade till Domnarvets stora jordbruk i Borlänge.
I samband med cirkeln, "gamla Sörvik", som var under åren 1979-81.
Då sa den äldsta kvinnan, Anna Jakobsson följande ord: det är synd att vi inte har någon gammal att fråga. Hon var då 88 år gammal. Det var i samband med att vi pratade om just Anders Gustaf Jakobssons olycka i gruvan på Dröverka. Men, sa hon: "Jag gick i skolan i Sörvik och jag var en 10-12 år gammal, jag minns det så väl". Det visade sig ett antal år senare att när Anna Jakobsson var 11 år så skedde denna olycka. (De var inte släkt med varandra).
I stugan blev det tyst och öde. Vem som ägde denna stuga från början är inte känt, men det finns två namn här på slutet, patron Carl Roth och den så kallade vägföreningen. Omkring år 1910 blev den lilla stugan riven av Erik Eriksson och hans söner, Einar och Gottfrid. De hade fått stugan. Under förutsättning att de tog bort den från platsen. Timret märktes upp och fraktades den korta biten till Finntorpet, där den byggdes upp igen.
Arrendatorn på Finntorpet, Erik Eriksson, han ville då köpa en bit mark av patron Roth för att säkra stugans framtid. Patron Roth sa blankt nej. De fick i alla fall ett muntligt löfte, att de kunde sätta upp stugan på brukets mark, och nu finns stugan kvar på Finntorpet, där den har fått en fristad och lämnat ett litet minne från svunna tider.
Text om inget annat anges N-E Nordqvist 2019-11-30, 2020-12-23