Om

Den här sidan kommer att handla om byarna Norrvik, Brunnsvik, Lekomberg, Sörvik och Burens.
Skriv in i rutan Sök, t.ex ett sökord så får ni/du fram alla sidor med det sökta ordets innehåll. 



Omröstning

Gillar du den här hemsidan?

 Gillar du hemsidan?

 Fyller den dina behov?

 Gillar den inte!

Kakor används

Brunnsviks FH del 1

Brunnsvik sedd från ovan

Foto: ©N-E Nordqvist 1998

De båda byarna Brunnsvik och Lekomberg gränsar till varandra. Medan Lekomberg har haft sin gruvhistoria så har Brunnsvik sin historia inom skolans väggar. Skolan har alltid legat mitt i byn, på sluttningen ner mot sjön Väsman  och Storgården. Där en gång i tiden Karl-Erik Forsslund verkade med en vision, att kunskap och lärdom är inte tungt att bära. Mycket har förändrats sedan starten och fram till nutiden. Ändå så har skolan haft sin plats här i bygden i över ett sekel. Det öppna landskapet med bland annat åkrarna, hur blir det i framtiden?

Ingången till Brunnsvik

Foto: ©N-E Nordqvist 2007

Under årtionden, och nu efter ett århundraden har åtskilliga människor kommit och gått på Brunnsvik, för att där få både visdom och andra lärdomar som de har haft glädje under årens lopp.
Den här delen av Brunnsviks Folkhögskola kommer inte att ge någon annan information än hur förändringen har kommit och gått genom årens lopp. Byggnader har förändrats, ändå kan man finna fragment som visar att något finns kvar sedan 1920- och 30-talet. Från ett antal gamla bilder, kommer här att ställas mot dagens (2007) bilder från Brunnsviks Folkhögskola.
Att skolan har förändrats utvändigt och även invändigt går inte att ta miste på, även innehållet på undervisningen har också förändrats under ett århundraden.

Karl-Erik Forsslunds Storgården och Brunnsviks Folkhögskola är väl förknippad med varandra

Foto: ©N-E Nordqvist 2007

Ingen kunde väl ana att Brunnsviks Folkhögskola skulle bli den anläggning som den nu är när Karl-Erik Forsslund startade sin  skola i svärfars gamla hästhage. Vi ser här Storgården och i fonden Brunnsviks Folkhögskola.
Storgården och Karl-Erik Forsslund
14 sept. 1872 föddes författaren, folkbildaren och hembygdsvårdaren Karl-Erik Forsslund i Ljusnarsbergs socken. 1897 tog han sin filosofie licentiat i Uppsala. Hans första anställning var på Albert Engströms nystartade Strix i Stockholm. Förmodligen tillät inte Strixs ekonomi många manusinköp, utan Engström och Forsslund ritade och skrev det mesta själva. Ibland fyllde Forsslunds bidrag halva tidningen med dikter, visor och prosa och det var förmodligen av den anledningen han maskerade sin identitet genom att använda sig av olika pseudonymer.
Redan 1898 återvände Karl-Erik till Sörvik. Han trivdes aldrig i storstan utan han var en bygdens son och föredrog lugnet och idyllen. Kanske berodde det på att han hade träffat sin tillblivna, Sofia Öhman - kallad Fejan, redan vid studierna i Uppsala. Sofia var dotter till patron Gustaf Öhman på Sörviks Herrgård.

1897 stod Karl-Erik och Fejan första gången på Storgården, som Fejans far hade köpt. De var nyförlovade. "Det var en strålande majdag med sol över röda timmerhus, blått vatten, böljande åsar. Fästfolket blev från första blicken helt bergtaget av de vackra synerna. De började tissla och viska: här skulle man bo!" Så skriver sonen Jöran Forsslund i boken Karl-Erik Forsslund, utgiven av Dalarnas fornminnes och hembygds­förbund.
Midsommarafton 1898 flyttade de in efter bröllop på Herrgården.
Patron Öhman hade gjort en renovering av Storgårdens mangårds­bygg­nad och lämnade den nu som bröllopsgåva till sin dotter och nyblivne måg.
Storgården blev sedan en stor författar- och kulturskapande boning.
Den blev en plats dit många kulturpersonligheter gärna sökte sig. Personer, som på olika sätt kom att påverka samhället. Några av dem som gärna besökte Karl-Erik och hans kära hustru var Uno Stadius, Gustav Ankarcrona, Dan Andersson m.fl.
Karl-Erik var en mycket aktiv person och initiativtagare inom många områden. Han var mycket tidigt ute med att bevara den gamla bygde­kulturen. Han var bl.a. en av initiativtagarna till bildandet av Dalarnas hembygdsförbund 1915. Han var också den drivande kraften vid tillkomsten av Ludvika Gammelgård med världens första industrihistoriska friluftsmuseum. Ludvika gammelgård invigdes 1938.
Hans författarskap ägnades åt kulturhistoriska verk. "Med Dalälven från källorna till havet" är väl det mest kända. Tyvärr blev det aldrig fullbordat så som han hade tänkt sig, men det hann ändå bli 27 verk.
Hans självbiografiska böcker är Storgården, år 1900 och Göran Delling år 1906. Han var också en av pionjärerna som startade Brunnsviks folkhögskola 1906, samt det första Folkets Hus i Brunnsvik.

Text: Kerstin Bergström

Vägen och parkeringen utanför Brunnsviks Folkhögskola

Foto: ©N-E Nordqvist 2007

Stenmuren har sjunkit ihop och länsvägen har blivit flyttad under början av 1950-talet. Nu används den stora planen till bland annat parkering under den tid det är undervisning vid folkhögskolan. "Vita Huset" har byggts upp där den första folketshusbyggnaden stod i Brunnsvik.

Gamla vägen, där den fanns alldeles utanför stenmuren

Foto: ©Anders Granath

Tiderna har förändrat landskapet till oigenkännligt bara under drygt ett halvt sekel. Förr gick kor fritt ute på beten i den närbelägna skogen. Här är det Tjäders kor som har stannat upp inför fotografen utanför skolan på den tidens länsväg förbi Brunnsvik. Mellan korna och fotografen går det en väg till vänster. Det var den enda väg som fanns ner till Karl-Erik Forsslunds Storgården. Nuvarande väg ner mot Storgården kom till senare.
 
Gamla matsalen på Brunnsvik

Foto: ©Anders Granath omk 1930

Under årens lopp har Brunnsviks Folkhögskola förändrats, främst så framstår den omgivande naturen som mer idyllisk än den är nu. Här har vi nu ställt samma motiv mot varandra, men ändå så har det gått lite mer än tre generationer mellan bilderna. Från början såg inte det här huset ut på det här sättet. Det har även kallats för "Fatburen" och var en gång i tiden gamla matsalen och även inrymde expeditionen på senare tid.
Från skolans begynnelse  såg inte denna byggnad ut på detta vis.
Under en ombyggnation år 1918 så fick den detta utförande. Fönster och den rika växtlighet som då var på skolans område är det första man tänker på när man ser på de båda bilderna. Ingången på norra gaveln finns inte längre. I dag är Brunnsvik mer renodlad i naturen än när det var Patron Öhmans hästhage.

Gamla matsalen av idag

Foto: ©N-E Nordqvist 2007

En hel del har förändrats från bilden ovan där man först och främst kan se den stora byggnaden "Bikupan" kom till 1981 och som rymmer bibliotek och lärosalar.
Källa: Fakta om årtal Brunnsviks Folkhögskola.

Loftet på Brunnsviks Folkhögskola

Foto: ©N-E Nordqvist 2007

Loftet som man säger i dagligt tal men det officiella namnet är "Höganloft". Således har den stått på sin plats i 100 år. Det var en hel del problem i början då man hade elever inkvarterade ute i bygden. Nu ville man samla eleverna inom skolans område. Höganloft kom till redan under år 1907. Det enda som skiljer är att räcket går nu lite längre ut mot trappan.

Elever vid Höganloft

Foto: Anders Granath omkring 1930

Anders Granath har tagit ett stort antal bilder på elever som har studerat på Brunnsviks Folkhögskola. Vilka är de? Från vilken kurs har de gått på? Ingen anteckning finns, då glasplåten (negativet) låg i en kartong bland andra bilder.

Järnplatta från Sörviks Herrgård

Foto: ©N-E Nordqvist 1997

Vår fina och vackra byggnad som i folkmun blev kallad för Sörviks Herrgård stod inför rivning. För ordet "herrgård" betyder också den stora gården i byn. Efter ensidigt förfall från fastighetsägaren så bedömdes den att den skulle rivas. Tråkigt nog för bygden att förlora den byggnaden för alltid när dödsdomen beseglades av kommunstyrelsen i Ludvika kommun under en tisdagskväll i oktober månad 1973. I december 1973 revs huset.

Framför entrén på den ståtliga byggnaden så låg denna järnplatta som nu ligger utanför trappan upp till Högan Loft på "nya" Brunnsvik. Sivert Åkerström, vaktmästare på den tiden vid Brunnsviks folkhögskola har berättat att den kom dit på lite underliga vägar. Först försvann den helt från Sörviks Herrgård, men en sörviksbo, Allan Bergström, blev visst arg och snokade reda på var den fanns någonstans.
En dag kom en av Ludvika kommuns lastbilar med järnplattan till Brunnsvik där Sivert Åkerström var med och lade den på sin plats.
Han frågade också varifrån den kom, men den frågan möttes med tystnad från chauffören.

Järnplåten har ingen beteckning i form av WB. WB betyder Westerbergs­lagen och numren härleder till de olika hyttorna i bygden. Därmed kan jag inte avgöra från vilken hytta den har kommit ifrån. Oavsett detta så är det en klenod att uppmärksamma då den har en koppling till Brunnsvik på ett annat sätt.
Hur långt tillbaka måste vi gå i tiden? Själv kan jag spåra gårdens historia på gamla kartor till år 1821. Men gården på plats har funnits ännu längre tillbaka i tiden. Min egen tolkning av en karta visar att det fanns bygg­nader redan år 1678 på den plats där Sörviks Herrgård fanns.
Det handlar om två gårdars placering på den för hand ritade kartan. För mig kan järnplattan härstamma från någon av hyttorna, då bergsmännen härskade i bygden.
Bruksidkaren, handlaren och Patron Gustaf Öhman kom till den här gården i Sörvik år 1863. Född i Ljusnarsberg 1836 tillsammans med sin hustru Josefina Fredriksson född 1835.

Sörviks Herrgård eller som det också kallas Sörviks största gård hade ägor som äldre personer beskriver som ”Patron Öhmans hästhage” i sluttningen mot sjön Väsman i Brunnsvik.
Här gick drängar och andra anställda med ett större antal hästar genom byarna till Brunnsvik där de fick gå beta och vila upp sig under sommar­månaderna.

Historien slutar dock inte här, utan deras dotter Sofia gifter sig med sin kusin Karl-Erik Forsslund och bosätter sig på Storgården efter bröllop på Herrgården i Sörvik midsommarafton 1898.
Innan dess hade Patron Öhman gjort en renovering av Storgårdens man­gårdsbyggnad och lämnade den nu som bröllopsgåva till sin dotter och nyblivne måg.
Nu kommer det till historien att Karl-Erik Forsslund och Gustaf Ankar­crona planerade att bygga Brunnsviks Folkhögskola på marken som hörde till Gustaf Öhmans hästhage.
Till slut fick Sofia (Fejan) ta sig från Storgården till Sörvik för att bejaka sin fader för att få överta hästhagen till blivande Brunnsviks Folkhögskola.
Eftersom Sofia Forsslund, troligtvis har trampat på denna järnplåt sedan urminnes tider, i våra ögon sett, så känns det, att det finns en koppling mellan järnplattan som har legat framför entrén till Sofias barndomshem vid Sörviks Herrgård, nu finns på Brunnsvik, vid Högan Lofts södra gavel.
 
Vid vandringen på Brunnsvik var det tyst och öde

Foto: ©N-E Nordqvist 2007-07-02

Det var tyst och stilla på Brunnsviks Folkhögskola under den sommar­dagen då man gick runt och dokumenterade nutiden för att sedan ställa bilden från dåtiden. Se ändringar och tidens tand. Några små ändringar kunde man ana, en skorsten var borta, en balkong har kommit till. Den lummiga gröna grönskan från träden är borta. Vägar har kommit till men byggnaderna står där som de gjorde förr.

LO-skolan på Brunnsvik

Foto: Anders Granath under 1930-talet

Sörvik LO-skolan Brunnsvik, så står det på den lilla etiketten som är klistrad på glasplåten som visar en del av "stora gatan" på Brunnsvik. Matsalen med sin klockstapel ringde till frukost, lunch och kvällsmål för skolans elever. Laven som har under årens lopp förlorat sin ingång på långsidan till huset. Numera finns den på gaveln ut mot "stora gatan".

Brunnsvikselever ombord på ångaren Grangärde

Foto: © Privat ägare

Sjöfarten på sjön Väsman har varit livlig. Ångaren Grangärde trafikerade mellan Ludvika och Sunnansjö dagligen ända fram till 1932. Ångaren Grangärdes historia inleddes på Motala Verkstad. År 1876 sjösattes båten. Ångaren hade en egenskap att den kunde fälla skorstenen och styrhytten för att komma under broarna mellan Väsman och Björken samt Björken och Bysjön. Vid något tillfälle, vid midsommartid kunde tydligen Brunnsviks Folkhögskola hyra båten för en utflykt på Väsman glittrande blåa böljor. Ångaren Grangärde är här tagen vid ett sådant tillfälle vid Brunnsvik. Tidpunkten är omkring 1925.

Dansen går på en av pråmarna med underrubriken "ABF:are på sjömanöver 1929"

Foto: © Privat ägare

Ångbåten Grangärde hade en stark motor  som kunde dra tre pråmar.
Här går i alla fall dansen på en av pråmarna med elever, vid midsom­martid, ute på sjön Väsman. Vi kan skymta de två vita byggnaderna i bakgrunden och kan identifierade byggnaderna. Den ena är Sörviks skola.
I bakgrunden fanns på träpråmarna en kajuta för tre-fyra mans besättning. Under det förra sekelskiftet så hände det att båten stannade vid Prästhyttan och gick in i Norrviksviken där personer gick av och handlade i ortens affär.

Bahrbacka en villa i Brunnsvik

Foto: ©N-E Nordqvist 2014

Eva von Bahr var född i september 1874 i Mälby vid Östanå. Östanåkers kommun.


Redan under början av första världskriget gjorde hon forskningsresor till Freiburg och Berlin i Tyskland. Eva var docent i experi­mentell fysik vid Uppsala universitet samt från 1910 lärarinna i fysik, kemi och matematik vid Brunnsviks Folkhögskola.
Gården i bakgrunden på bilden ovan är för mig lite underlig. Av den enkla anledningen att det är fyra pelare som stöttar upp taket ovanför ingången.
Här kommer jag osökt in de fyra pelarna vid verandan, var det influenser från den tyska byggnadstekniken?

År 1914 byggdes huset upp av/under Eva von Bahrs ledning och i folkmun bland ortens befolkning har det alltid hetat "Bahrbacka".
Familjen sålde Bahrbacka till Brunnsviks folkhögskola 1927 för 25 000 kr. Därefter har Bahrbacka tjänat som rektorsbostad, hyresbostad och dyslektisk utbildningslokal t.o.m. 2002. Från år 2003 är huset i privat ägo.

Eva hade under åren 1911, 1913 och 1914 företagit olika forsknings­resor till Freiburg och Berlin. Här kommer jag osökt in de fyra pelarna vid veran­dan, var det influenser från den tyska byggnadstekniken?

Eva var dessutom högt utbildad. Docent i experimentell fysik vid Uppsala universitet 30 jan 1909. Lärarinna i fysik, kemi och matematik vid Brunnsviks folkhögskola 15 okt. 1914. Genom sitt arbete på Brunnsviks Folkhög­skola träffade hon sin blivande man folkhög­skol­läraren Georg Nikolaus Josef Bergius, de gifte sig med varandra år 1917. Niklas Bergius var lärare på skolan i religionskunskap och filosofi.

Det var inte så lätt att vara lärare på Brunnsvik, då eleverna var måttligt intresserade av naturvetenskapliga ämnen. De sökte sig till humaniora. Ändå tycks Eva von Bahr ha funnit sin uppgift stimulerande på skolan.
Hon erbjöd extralektioner för mindre matematiskt lagda, och en av dem med sällsynt bristande talang var Dan Andersson. Hon såg ingen annan utväg än att befria honom från matten. Paret blev mecenater (gynnare av vetenskap och konst) och goda vänner med eleven Dan Andersson. De stöttade honom ekonomiskt fram tills hans död 1920.
På 20-talet blev Brunnsvik mer och mer en folkhögskola knuten till arbe­tar­rörelsen, och samtidigt blev Niklas mer och mer sjuklig. Paret flyttade istället till Kungälv, där de kunde leva av Evas pengar. Under 20-talet blev Eva mer och mer intresserad av katolicismen under intryck av sin man. Och efterhand konverterar hon och skriver några skrifter om sin religiösa tro.

Källor: Hedlund Roger och Karl Grandin Bitr. föreståndare Centrum för vetenskapshistoria.
Den bortglömda Brunnsvikskvinnan av Gösta Larsson.

Texten redigerad 2011-12-01 NEN