Början på anrikningsarbetet
Början av byggnationen av anrikningsverket.
Denna bild är en av de äldsta bilderna som har dykt upp från den tid då de startade byggnationen av den nya epoken med gruvan och anrikningsverket vid Lekomberg.
Nu ska vi påpeka att alla på bilden är okända. Johan Persson, från Digervåla var flitig med kameran och dokumenterade många olika moment inom ”nybyggarlivet” runt byarna omkring Lekomberg och även arbetade inom gruvnäringen som byggnadsarbetere, främst inom träarbete. Om vi backar bandet en del så finns inte ordet Lekomberg. I början av 1900-talet blev Lekomberg mer känt till namnet, men första gången det träffas på i husförhörslängderna är när Jan Samuelsson flyttade från Torrfasten till Lekomberg år 1819. Han var då gift med Stina, född Andersdotter. De hade då de båda barnen, Stina och Anders. Under år 1866, på en gammal karta benäms den här platsen där tyska intressen startade Gruf AB Lekomberg, som "Spelgruvan".
Hur de tyska intressenterna fick nys om gruvan i Lekomberg är ännu höjt i dunkel. Ett oroligt Europa gjorde nog sitt då malmen var mer eftertraktad än vad vi kan ana på grund av första världskriget, som då var förestående. Redan vad vi läser från ett köpekontrakt, visar att tyska intressen på den tiden var här och undertecknade ett köpekontrakt redan år 1908. Samt att Ludvika Bergverk blev nedlagt några år före 1910.
Nyheten att en gruvanläggning skulle starta här i bygden lockade människor från både när och fjärran till vår hembygd.
Vi återvänder till bilden, som Johan Persson har tagit en gång i början av 1910-talet eller något år tidigare. Med sin kamera, har han i alla fall dokumenterat början på bygdens nya epok, där folket strömmade till från många landsändar. Den här bilden är kopierad från Johan Perssons glasplåt och originalet finns i min ägo.
När de började att arbeta med att bygga anrikningsverket är i skrivande stund okänt, men den här bilden är i alla fall den äldsta som jag känner till. Alla fyra bär sina handsläggor över axeln och ändan på släggan blänker som en liten pärla. Det är det som är lite underligt att de handborrar och inte har tillgång till maskinborrar med tryckluft. Det var duktigt folk på den tiden som kunde sitt jobb.
Skrivet 2019/06/03
Anrikningsverkets fundament
I slutet av 1950-talet blev byggnaderna vid Lekombergs gruva ett minne blott. Kvar finns ett antal gruvhål, varav det ena har anor sedan år 1630. På gruvbacken finns några kvarlevor sedan urminnes tider samt det nu åldriga före detta transformatorhuset som byggdes upp i början av gruvepoken.
Nu när man följer den gamla vägen, som har sin uppkomst vid Brunnsvik upp till gruvområdet kan man knappast ana att det har varit en sådan verksamhet under bygdens historia. På en av sidorna som finns under Lekomberg med rubriken ”Början på anrikningsarbetet” syns hur berget är i dagen. År 2006 följde min ledsagare ”kameran” med för att dokumentera hur det såg ut när de hade röjt undan allt sly. Nu tretton år senare är det bara sly, man ser inte ens tio meter in bland fundamenten. Visserligen står det nu en skylt som visar hur det såg ut förr i tiden, men nu kan jag inte ens dokumentera hur fundamenten ser ut i dag. Var har intresset tagit vägen för att bevara det som har gett människor den välfärd, som var i början av förra sekelskiftet. Nu för tiden känns det mest att bevara den fina utsikten över sjön Väsman från den gamla gråbergstippen som är nedtagen ett antal meter.
Det fanns ju även en tanke att bygga upp en minigruvlave så att man kunde komma upp högre än själva gråbergstippen med en lampa, som lyste på nätterna ut mot bygden som en påminnelse hur det var när de nu dolda fundamenten, där anrikningsverket var uppbyggd på. Det lyste från lamporna i anrikningsverket, ja då visste folket att det var liv och hopp i bygden. Även under de svåra tiderna under de båda världskrigen.
Text: N-E Nordqvist 2019
De tidiga årens anrikningsverk
Bilden till höger visar det nybyggda anrikningsverket i Lekomberg. På bilden kan man också se att det felas några fönster och dörrar. Denna bild är tagen under de tidigare åren eller året 1911 av Johan Persson.
På bilden kan man också se att spåren från anrikningsverket och ut mot rutschbanan saknas.
En liten rolig detalj, den svarta väskan framför virket. Är det fotografens fotoväska?
På båda bilderna syns det att just de här åren var det lite snö på marken.
Enligt de noteringar som finns så sköljde sjön Väsman inte något tidigt eller sent. Men det var ju rena nybyggarliv här i bygden, som inte har hänt sedan det tyska övertagande av malmådrorna nere i berget. Omkring år 1912 så var det trots allt omkring 200 personer som hade sin utkomst från gruv-bolaget. Det måste ha varit som en liten myrstack av arbetare på gruvbacken som vi kanske aldrig mer får uppleva. Värdet för det första årets produktion uppskattades till 350.000 kr.
En bild från den nedre delen av anrikningsverket i Lekomberg. Bilden tagen i december 1911 av Johan Persson. Andra personen från vänster är August Nyberg från Brunnsvik, han hade på den tiden ett ”häståkeri” där han bland annat körde åt gruvbolaget. Alla övriga personer är okända.
I bakgrunden syns en nybyggnad, den kallades för hisstornet. När man hade lastat vagnen inne i anrikningsverket med den färdiga sligen körde man in vagnen i hisstornet. Där lyfte man upp vagnen till en utfraktbana som syns i bildens överkant. Detta kom att ske under vintern när man tippade malmen på upplag, för det var stora svårigheter att exportera malmen. Vattnet i den våta malmen frös ju till is under den kalla årstiden.
De två vagnarna kallas för ”Norbergsvagnar”.
Från anrikningsverkets nedre del och ut mot nuvarande väg upp till utsiktspunkten fanns en liten bangård med tre spår. Där hästar drog ut vagnarna tills att de kopplades in på rutschbanan och firades ner till SVB:s järnväg för vidare färd till Värtahamnen utanför Stockholm och vidare färd med malmfartygen till Dortmund i Tyskland. Även en mindre del såldes på England.
Bilden är tagen i december 1911 av Johan Persson och det var ju tacksamt att på bilden finns en notering "Dec 1911".
Skrivet 2019-09-07 NEN