Foto N-E Nordqvist omk: 1976

De som minns auktionerna på den gamla fotbollsplanen i Iviken, minns också Bertil Pettersson från Laggarudden - han med ”kubben” på nacken. När Bertil tog på sig den rundkulliga hatten och hötte med klubban, då strömmade folk ur alla samhällsklasser ut ur sina boningar för att bevista begivenheten. Hans vitsar och roliga historier osade i luften, alltmedan köplusten stegrades.

- Man måste få dom på gott humör, var hans filosofi.

- Vet ni varför den här klänningen är större än ett marknadstält? frågade han en gång besökarna med sin spjuverblick, medan han höll upp en ”raffig” damklänning på väg under klubban.

- Visste ni inte det? Jo, för den rymmer två mjölkcentraler och ett nöjesfält! avslöjade han med ett hi-hi-hi. Det var en typisk Bertil-vits.

Redan 1946 började Bertil och hans Ottilia ta emot dödsbon till försäljning, men arbetet blev för mycket för två personer, så ett kompanjonskap var ett måste om de skulle orka fortsätta.

Så blev auktionsfirman ”Pettersson och Björk” ett känt begrepp i Sörvikstrakten i slutet av 1960-talet. Från tidig vår till sen höst höll man igång och auktionerna utvecklades till ett stort folknöje. Tusentals auktionsbesökare, både ortsbor och turister, tillbringade sina lördagar och ibland även söndagar i både ur och skur på den ”sligleriga” Iviksplanen. Fast oftast sken solen från en klarblå himmel och många trängdes på de få skuggplatser, som fanns att tillgå.

Då passade det bra med en läskande dryck eller en svalkande glass. Röda Stugan, som låg alldeles intill, hade kioskförsäljning från en liten provisorisk kur, som stod på planen. Denna inrättning blev nog många auktionsintresserade föräldrars räddning, eftersom man får förmoda att lockelsen av en glass eller en varmkorv gjorde det lättare att locka med sina telningar till de för dem säkerligen trista och utdragna tillställningarna.

Bertils fru Ottilia skötte kassan med pengaväskan runt halsen, medan Majy Björk ansvarade för att sakerna kom i rätta händer samt blev bokförda. Fast egentligen hade de inga fasta positioner, alla hjälptes åt med allt i den här ”fyrmansklanen”. För de hade ju blivit fyra sedan Svante Björks fru Majy också hade tillkommit. Bertil och Svante turades i alla fall om att svinga klubban.

En auktionsdag kunde börja 06.30 och sluta 21.30. Ett par kvällar i veckan hade de öppet för mottagning av gods, utöver att de själva hämtade prylar ute i byarna. Bertils hypotes var obestridlig: ”det inte den ene har användning för kan passa bra för den andre” och auktionsfirmans paketbil gick därför som en skottspole varje kväll med auktionsgods ipå flaket. Det var med andra ord mer än fullt upp för Pettersson och Björk. Majy försökte i det längsta hålla sitt yrke som sömmerska vid liv, men det fick hon snart lägga på hyllan.

Ett gott skratt förlänger livet säger man och Bertils skämtlynne fick nog många auktionsbesökare att dra lite extra på smilbanden. Därför blev auktionerna vid Iviken folkfester, som ingen ville missa, vare sig man behövde komplettera möbel- och husgerådsförrådet eller inte. Och så höll det på ända in på 1980-talet.

Text: Kerstin Bergström (1999)